Tystnadens tyranni – när sanningen monopoliseras

I december 2009 skrev Håkan Boström på DN en artikel kallad “Pladdrets tyranni”, som hade underrubriken “Yttrandefrihet: När sanningen drunknar i nonsens.” Där framgick att han fann det upprörande att nyhetssajten “Newsmill” publicerat en artikel som ifrågasatte den officiella versionen av 9/11 och påstod att den som författat artikeln antytt på sin hemsida att 9/11 var en sammansvärjning av “världseliten” och israeliska/judiska intressen”.

Text: Michael Delavante | Tidigare publicerad i Sourze den 13 december

Sedan skriver han upprört att “det inte hindrade att konspirations-dårarna blev inbjudna att föra fram sina åsikter i SVT:s Debatt veckan efter” och konstaterar i fortsatt “fördomsfri” anda att:

“Problemet är att dårarna tillåts sätta agendan när vi ägnar all tid åt att tillbakavisa sånt som redan tillbakavisats hundratals gånger tidigare.”

“Dårarna” var i det här fallet Mats Sederholm, flerbarnsförälder, författare och systemutvecklare som tillsammans med frun Linda driver hemsidan “Klar Sikt”, en samling krönikor om vad som händer i vår närhet/omvärld. Mats hade haft en artikel om 9/11 med många läsare publicerad på Newsmill några veckor tidigare, men har enligt egen utsago aldrig någonsin påstått eller antytt att världen styrs av israelisk/judiska intressen.

Den andre “dåren” var Mikael Cromsjö, tvåbarnsfar och konsult i datateknik med en i grunden buddhistisk, pacifistisk livssyn. Han grundade Vaken.se för att han ville belysa information som annars sällan kommer ut.

Kritiker och tidningar har ibland försökt beskriva Vaken som en suspekt grupp. Genom att ta fram de mest extrema exempel vill man gärna utmåla sidan som tillhåll för endast knäppgökar, i huvudsak rasister och nazister. När SVT:s Agenda gjorde en intervju med Cromsjö i år försökte man till exempel vinkla hans utalanden så att de skulle verka antisemitiska. I inslaget sa reportern att det samlas personer på sidan som tror “att judarna ska ta över världen” och i det redigerade inslaget låter det som att Cromsjö sa att det kan kopplas till organiserad kriminalitet.

I verkligheten så sa Cromsjö:

“Om vi tittar på världen idag så kan vi se att det finns svält, fattigdom, multipla krig och en enorm miljöförstöring och alla de här olika sakerna kan man koppla direkt till organiserad internationell brottslighet”.

Granskningsnämnden fällde helt riktigt Agenda för inslaget.

Vaken.se är i själva verket en såväl politiskt som religiöst oberoende sida för alternativ information, med ett forum där medlemmarna utgörs av många olika typer av människor som delar en nyfikenhet för alternativ information/nyheter och ett intresse att studera saker från andra perspektiv än dem som man vanligen finner i skolböcker/mainstreammedia.

Liksom på andra forum kan man hitta extrema personer/åsikter men grundsynen är enligt Vaken.se “att stödja alla människors rätt, oavsett kön, etniskt ursprung, religion och politisk tillhörighet, att möta sina behov av fysisk, mental, andlig, ekonomisk frihet och välstånd”.

Men låt oss nu återvända till “Pladdrets tyranni”.

“Idealet – att journalistiken ska tjäna sanningen – har dock inte ifrågasatts fram till nu”, skriver Boström och fortsätter: “För kopplingen mellan yttrandefrihet och sanning hörs alltmer sällan. I och med internets ökade betydelse kan nästan vem som helst säga vad som helst och få en miljonpublik. Det har setts som ett stort framsteg för yttrandefriheten. Om utvecklingen tjänat sanningen är en annan fråga.” Boström menar att “förnuftiga samtal kräver vissa ramar” och att “Utan några gemensamma utgångspunkter kommer vi aldrig från ruta ett. När intresset för sanning överges blir provokationen i stort sett det enda kriteriet för genomslag.”

Visst, men problemet, som jag ser det, är att om vi inte vågar titta “utanför ramarna” ibland och inte heller törs sätta ord på vad vi anser oss finna där, av rädsla för att kallas dåre och extremist, riskerar det i förlängningen att bli ett hot mot hela det fundament som det fria samhället vilar på, däribland rätten att uttrycka sin åsikt. Utifrån vad Boström skriver anser jag att följande slutsatser kan dras om hans syn på yttrandefrihet och avvikande åsikter:

• Han finner det upprörande att vissa människor inte tror på den officiella versionen om 9/11.
• Han finner det än mer upprörande att de ska få uttrycka dessa åsikter i tidningsartiklar.
• Han finner det mest upprörande att de ska få uttrycka dessa åsikter i TV, i synnerhet om det sker på bästa sändningstid.
• Han anser att sådana människor är dårar
• Han anser att det är dessa människor som sätter agendan om de får säga sin åsikt i saken.
• Han anser att sådana personer inte är intresserade av sanningen och bara vill provocera.

Det torde därför ha glatt Boström när Newsmill en tid senare kröp till korset och ändrade kriterierna för vilka som skulle få skriva och vad man skulle få skriva. Några månader tidigare hade jag publicerat första delen i min artikelserie om 9/11, “Vad du inte visste om 9/11- Del 1.” De tog sedan in fem artiklar till om olika ämnen, innan det plötsligt var stopp. Då jag ville publicera artikeln “Så programmeras du via TV”, om forskning som visar att TV har långtgående och uppenbara effekter på vår världsbild, krävde Newsmill att jag skulle skriva en personnotis och publicera ett foto av mig själv.

Jag har inga problem med att skriva personnotis, men fann det märkligt att man krävde foto och vägrade. När jag sedan ville publicera “Bekännelser av en ekonomisk torped”, där John Perkins avslöjar hur han av USA skickades ut att muta och hota ledare i andra länder att gå med på olika affärsuppgörelser, nekades jag åter publicering, den här gången utan motivering. När jag ville publicera “Vad du inte visste om 9/11-Del 2”, svarade de: “Tackar nej. Vi har nyligen skärpt antagningskraven, våra skribenter måste redovisa sin direkta koppling till ämnet/personlig erfarenhet av det.”

Min reaktion på de nya reglerna var bland annat:

“Med de nya kriterierna så skulle väl till exempel journalister inte kunna skriva om krig om de inte deltagit i det eller sjukdomar om de inte är utbildade läkare eller haft de specifika sjukdomarna.”

Jag bad sedan Newsmill radera mina artiklar, eftersom jag inte ville förknippas med en tidning med så lågt i tak att de censurerar politiskt obekväma åsikter. En tid senare fick jag svar från en av Newsmills redaktörer som skrev “lika lite som det går att radera publicerad text i en tidning eller på andra publicistiska sajter är det möjligt på Newsmill.” Eftersom jag kände till att Newsmill tidigare raderat artiklar visste jag att det var lögn och skrev:

“Det gick ju alldeles utmärkt att radera Karin Andreassons artikel ‘Den svenska psykiatrin vanvårdar sina patienter’, för övrigt en i stora stycken utmärkt artikel med många goda och viktiga poänger. Att sedan Karin tog sitt liv i samband med publiceringen av artikeln var ju djupt tragiskt, men ingen anledning att radera hennes välskrivna och viktiga artikel. Snarare var det väl ett hån mot Karin att göra det. Lika utmärkt gick det att radera Maja Grandmos artikel ‘Vurmen för mångkulturen och sanningen’.

I er motivering heter det att:

‘Texten innehåller svepande och dåligt underbyggda formuleringar om det mångkulturella Sverige. Fakta blandas med vilda spekulationer på ett sätt som knappast tillför debatten något nytt och intressant, men däremot kan underblåsa rasistiska strömningar. Den typen av artiklar har förstås ett existensberättigande, men det är inget material som ska publiceras på Newsmill. Här ska tonen vara god och texterna väl underbyggda.”

Min kommentar på detta var:

“Jag delar inte åsikten att mångkultur bara skulle vara av ondo men om ‘svepande och dåligt underbyggda formuleringar’ är ett av kriterierna för att inte publicera en text på Newsmill så finns det väl flera andra artiklar som skulle kunna plockas bort. Påståendet att en artikel som är kritisk till mångkultur skulle ‘underblåsa rasistiska underströmningar’ är väl också svepande och dåligt underbyggt anser jag. Är det inte snarare så att ett undertryckande och censurerande och i ert fall till och med raderande av åsikter är sånt som bidrar till fördomar, främlingsfientlighet och rasism? Är det inte meningen att man ska kunna uttrycka alla åsikter i en demokrati och att de som inte gillar dem i så fall kan bemöta dem med sina argument? Jag kan inte se att Grandmo uppmanar till hets eller våld mot någon folkgrupp även om hon förvisso generaliserar på en del ställen men det har väl andra skribenter också gjort ibland.”

På detta fick jag inget svar.

Statsvetaren Ulf Petäjä har skrivit en doktorsavhandling om vilket argument som utifrån olika utgångspunkter är viktigast för att rättfärdiga yttrandefrihet och säger: “Ett demokratiskt samhälle främjas av att det existerar en kommunikationsprocess som är pålitlig i betydelsen att den innehåller åsiktsmångfald”. Han menar att den pålitliga kommunikationsprocessen bör ses som en process utan slut där både “goda” och “dåliga” idéer tillåts. Boströms och Newsmills syn förefaller att skilja sig från den.

Det är förstås okej att tycka att folk har tokiga åsikter, och det är också okej att tycka att de är snurriga, men det är inte okej att misstänkliggöra, tysta, stämpla eller hänga ut folk som dårar, rasister eller nazister bara för att de uttrycker en skepticism gentemot, eller kritik av “vedertagna sanningar”. Jag tycker inte heller att det är okej att utan bevis påstå att personer som ifrågasätter officiella “sanningar” inte är intresserade av sanningen och bara är ute efter att provocera. Om man anser sig ha tolkningsföreträde för vad som är sant och vill tysta åsikter man ogillar och kallar folk för dårar när de har “fel” åsikter, har det då inte skett ett monopoliserande på vad som är “sanning” och riskerar vi då inte skapa ett samhälle med åsiktsdiktatur?

Är tystnadens tyranni mindre farlig än “pladdrets” tyranni?