25 Jun, 2016

William Colby – Här är mannen bakom Stay Behind i Sverige


William-Colby---Nelson-A.-Rockefeller---Brent-Scowcroft

Anders Carlgren, journalistEn av de tre svenska motståndsrörelser som bildades under kalla krigets dagar, och som existerade långt in på 1980-talet, har nu i debatten kopplats till mordet på Olof Palme. Efter andra världskrigets slut inrättades sådana paramilitära nätverk över hela Västeuropa med det hemliga namnet Stay Behind. I de skandinaviska länderna hette organisatören William Colby och med Stockholm som bas. Många år senare var han en lika uppskattad, alternativt avskydd CIA-chef. Anders Carlgren är den ende journalist som två gånger mötte Colby, utsänd av SR respektive SVT, för att intervjua honom om hans två år i Sverige.

Text: Anders Carlgren | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2013-01-30. NewsVoice fick Carlgrens tillstånd att återpublicera artikeln bakdaterad till samma datum. | Foto: CIA director William Colby diskuterar Vietnam med Vice President Nelson A. Rockefeller och Deputy Assistant For National Security Affairs Brent Scowcroft, National Security Council-möte, 24 april 1975. Colby även infälld i fotot. Källa: Wikimedia Commons

En regnig novembermorgon 1950 klev den då blott 30-årige krigsveteranen William Colby av en lokalbuss på Constitution Avenue i Washington. Bill, som han kallades, tog några varv runt kvarteret för att kontrollera att ingen följde efter honom. Så styrde han stegen mot de nedslitna baracker, mitt emot The Mall, som vid den här tiden var CIAs första högkvarter.

Spionorganisationen var då bara tre år gammal och hade efterträtt OSS, som verkat under kriget. Under nästan hela kriget hade Bill Colby jobbat för OSS bakom fiendens linjer i Tyskland, Frankrike och mot slutskedet sprängt järnvägar i Norge för att hindra de tyska ockupanternas framfart.

Själv trodde Colby att CIA kanske ville värva honom till Koreakriget, men i själva verket ville man ha honom till ett jobb som var rakt motsatt den vågade operatörens nattliga fallskärmshopp över ett Europa som stod i brand. Operatören Bill Colby var erkänt skicklig, framför allt när det gällde sabotageverksamhet, med sprängningar av vägar och broar som specialitet.

Stay Behind skapas – materialförråd utplaceras

Nu ville man att han skulle organisera motståndsrörelser i de skandinaviska länderna. Det var kalla krigets dagar och Stalin satt fortfarande i Kreml. De flesta ledarna i väst var livrädda för att ryssarna skulle vända hungriga blickar väster om järnridån och i så fall skulle motståndsrörelserna stanna kvar – Stay Behind. Just de skandinaviska länderna hade av CIA fått högsta prioritet.

William-Colby-and-the-CIA---The-Secret-Wars-of-a-Controversial-SpymasterBill Colby skrev på alla hemliga papper, fick ett skrivbord i en av barackerna som var överfullt med diverse dokument och spionrapporter från de skandinaviska länderna. Bakom sig på väggen nålade han upp en detaljerad karta över området. Han gjorde långa listor över materiel som skulle placeras ut i framtiden. Det var vapen, mängder med ammunition, klädförråd, matförråd, kommunikationsutrustning, plus allt annat som en motståndsgrupp kan tänkas behöva.

Sin fritid ägnade Colby åt hustrun Barbara och de två barnen, samtidigt som han grubblade över sin omvandling från fallskärmsjägare med sabotage i blicken till någon sorts stillsam korgosse bakom ett skrivbord. Till de vänner som frågade vad han sysslade med nu för tiden sa han bara att han jobbade för ”the government”. För de som lyssnade var det svaret detsamma som CIA.

Det dröjde inte länge förrän han kallades till sin gamle OSS-boss från tiden som sabotör i Norge, Gerry Miller.

All right, Bill, get on with it then”, Miller said. “What we want is a good solid intelligence and resistance network that we can count on if the Russkis ever take over those countries. We have some initial planning, but it needs to be filled out and implemented. You will work for Lou Scherer until we see what more needs to be done.

Lou Scherer var vid den tiden chef för den västeuropeiska divisionens skandinaviska avdelning inom CIA. Gerry Miller och Scherer ville stationera honom i Stockholm för att på plats organisera verksamheten. Colby diskuterade saken hemma med Barbara innan han accepterade. Och redan i april 1951 landade hela familjen i Stockholm. Hans cover var som politisk attaché vid USAs ambassad. Det var en något innovativ titel för en diplomat som i själva verket hörde till avdelningen OPC inom CIA. Inom den avdelningen sköttes ekonomisk och psykologisk krigföring, plus paramilitära operationer.

Han var nu hemlig agent som arbetade under cover i fredstid, vilket krävde nya kunskaper som hemliga brevlådor ute i det fria, plantera avlyssningsutrustning, hemliga mötesplatser, hantera osynligt bläck och mikropunkter, miniatyrkameror och allt annat som hörde till den tidens spionage.

Familjen fann sig snart väl tillrätta i Stockholm och Barbara Colby var mästerlig i konsten att skaffa svenska vänner. Och i den kretsen fanns snabbt allt från medlemmar av hovet till skilda politiker. Bill Colby intresserade sig särskilt för socialdemokraten Sven Aspling, som vid den här tiden var partisekreterare och därmed också nära medarbetare till statsminister [Tage] Erlander. Han umgicks också med en del personer inom den svenska underrättelsetjänsten, eftersom de mycket väl visste vad Colby egentligen sysslade med.

Lost Crusader - Secret Director William ColbyI två av de skandinaviska länderna ville de lokala underrättelsetjänsterna inte samarbeta med Colby, eftersom han tillhörde CIA. Men i de två andra länderna var samarbetet gott. Ett av de mera vänligt sinnade länderna var med stor sannolikhet Sverige, då det finns en del spår av möten mellan högt uppsatta tjänstemän inom CIA och den svenska underrättelsetjänsten. Och här fanns också amerikanska medborgare verksamma.

Rekryteringar

På några håll i Skandinavien fanns till och med så kallade assets, agenter som kunde agera helt på egen hand, men utan diplomatiskt skydd, till exempel med så kallade våta jobb, vilket oftast innebar att helt undanröja någon person. Mötena med dessa personer var särskilt hemliga och skedde alltid i säkra våningar eller hus, efter kontakter via telefonautomater och speciella koder. Trots säkerhetsåtgärderna var sådana möten ganska grå och handlade oftast om att lämna pengar som skulle föras över gränsen till ett grannland.

I Sverige kultiverade han också politiska flyktingar och dissidenter från Östblocket, särskilt från de baltiska staterna, Polen, Ungern, Rumänien och Ukraina. Den vägen fick han många gånger värdefull underrättelseinformation.

Bill Colby var nu i full gång med att rekrytera inhemskt folk till sina fyra skandinaviska nätverk och reste flitigt mellan länderna. Resorna gick nästan alltid med bil, eftersom han oftast hade någon utrustning med sig för att leverera. Utrustningen kom ursprungligen från USA, Västtyskland och Storbritannien och till England skickade han också både ledare och rekryter för att utbildas av brittiska SAS-befäl i någon sorts elementär gerillateknik och taktik.

Antalet i de enskilda nätverken varierade i antal mellan 100 och 200 män. Inför varje rekrytering spanade Colby själv eller någon av hans män på och noga undersökte bakgrunden hos personer som kunde tänkas ingå i det hemliga nätverket. Han skaffade sig också ”mellanmän”, som kunde styra och träna medlemmar av nätverken utan att Colbys egen identitet blev avslöjad.

Hemlig utrustning transporterades över gränsen

Inför en leverans av utrustning från Sverige hade Bill Colby lastat bakluckan på sin bil så full med utrustning att den nästan gick på fälgen. Med hustru och barn som cover i bilen for sällskapet mot ett färjeläge, där man stoppades av tullen eftersom bilen var så tungt lastad, men med sitt diplomatpass klarade han sig igenom. Det var en av få gånger han visade upp sin riktiga identitet för någon okänd svensk. I vanliga fall rörde han sig med skilda alias. Att man skulle passera ett färjeläge skvallrar om att man var på väg antingen till Finland eller till Danmark.

På så sätt byggdes sakta men säkert hemliga förråd upp i de olika länderna. I andra fall kunde det röra sig om att gömma undan särskilt värdefull militär kommunikationsutrustning på någon avlägsen lantgård.

Till uppgifterna hörde också att flytta stora mängder svensk litteratur och inspelad musik utomlands inför risken av en sovjetisk ockupation. Det var material som i så fall skulle användas i exil och riktat mot ett ockuperat Sverige.

Det fanns även långtgående planer på att sätta upp hemliga tryckerier som skulle kunna användas för antisovjetisk propaganda. Men de planerna blev aldrig verklighet, därför att kring årsskiftet 1952-1953 började CIAs intresse för Sverige och övriga Skandinavien svalna. Istället var det Wien och Berlin som var de huvudsakliga attraktionerna på den europeiska kartan. Och samtidigt var de skandinaviska nätverken närmast färdiga, så långt man nu kunde komma i fredstid.

Bill Colby blev sommaren 1953 erbjuden att flytta till ambassaden i Rom och där fortsatte han ungefär samma arbete, att bygga upp en motståndsrörelse. I Italien gick nätverket under namnet Gladio [se NewsVoice intervju om Gladio] och förblev hemligt ända fram till 1990.

Möte med Colby i Washington

Ganska exakt 35 år efter hans flytt till Italien var jag hösten 1988 utsänd av Sveriges Radio till Washington för att bevaka valrörelsen mellan Michael Dukakis och George Bush d. ä. Vid ett tillfälle fick jag ett tips om att den gamle CIA-chefen Bill Colby kanske var beredd att berätta om sin tid i Stockholm och den svenska motståndsrörelsen. Han bodde i Georgetowns norra utkanter, på Dent Place. Och i telefon var det en mycket vänlig och korrekt man som välkomnade mig till sitt hem påföljande dag.

Aningen förbluffad över lättheten att nå den gamle spionchefen promenerade jag upp längs 30th Street. När jag svängde vänster in på Dent Place i höstsolen hade jag den gången ingen aning om att ministern vid svenska ambassaden, Ulf Hjertonsson, bodde mindre än 100 meter bort, på Avon Place. De båda herrarna var så gott som grannar.

Dörren öppnades av den då 68-årige Colby. Lätt grånad med strikt bakåtstruket hår och klädd i en enkel slipover över en skjorta uppknäppt i halsen. Han visade mig in i ett hem fyllt av bilder från sin karriär. Jag fastnade särskilt framför en bild tagen inne i ett transportplan strax innan Colby skulle hoppa ut bakom fiendens linjer någonstans i Europa under andra världskriget.

Längs en vägg hängde säkert ett 30-tal minnesbilder från andra världskriget, vidare bilder som CIAs hårt kritiserade stationschef i Saigon under Vietnamkriget och lite längre bort bilder från CIAs högkvarter i Langley som spionorganisationens omstridde chef. Där fanns också bilder från Ovala rummet i Vita huset tillsammans med både Richard Nixon och Gerald Ford, plus ett antal snapshots från olika kongressförhör med Bill Colby själv i huvudrollen. Längst bort hängde en revolver, en silverfärgad Smith & Wesson med lång pipa.

Jodå”, svarade han på min första fråga, “visst var det jag som startade Stay Behind i början av 1950-talet och inte bara i Sverige, utan över hela Skandinavien.

Genom hela intervjun undvek han noga att röja vad han exakt gjorde i de olika länderna. Han talade bara i ganska allmänna ordalag vad han hade gjort, utan att nämna något specifikt land. Han berättade om metoder som hämtade ur en spionroman, men som i vissa fall används än idag. Till exempel hemliga brevlådor utomhus, eller säkra hus och lägenheter för hemliga möten.

Vi satt i trädgården på baksidan av hans lilla men eleganta townhouse och jag frågade om han verkligen trodde att dessa motståndets nätverk skulle fungera i händelse av en sovjetisk ockupation.

Jag har alltid undrat över om det verkligen skulle ha fungerat under sovjetiskt styre i ett eller flera av de skandinaviska länderna. Vi vet från andra länder att det inte fungerade.

Här nämnde Bill Colby Kina och Albanien som främsta exempel och pekade också ut Polen och Nordvietnam.

De uppbyggda moståndsnätet i alla de länderna fungerade inte, de penetrerades från utsidan. Så det är helt möjligt att mina nätverk skulle ha förlorats vid en verklig rysk invasion. Men jag trodde då och tror fortfarande att en del av arbetet och den materiel vi skeppade över skulle klara sig. Det skulle alltid finnas ett antal människor som skulle slåss för sin frihet.

När min bandspelare slutat snurra gick vi igenom en rad detaljer i verksamheten, för så var villkoren, inga detaljer på band. Utan namns nämnande berättade han då om hur han kultiverade socialdemokraternas Sven Aspling, ett namn som senare ändå var lätt att identifiera. Vidare om hur han ett oräkneligt antal gånger kört en fullastad bil med hemlig utrustning över till ett annat land.

Colby berättade också om sitt högkvarter på amerikanska ambassaden och att ambassadören aldrig fick veta vad han egentligen höll på med. På så sätt skulle ambassadören helt sanningsenligt kunna säga att han ingenting visste om nu Bill Colby och hans nätverk skulle avslöjas. På samma sätt förblev han hemlig för de flesta av nätverkens fotfolk, den kommunikationen sköttes helt av ett fåtal män som fanns i hans närhet.

Vidare fanns det amerikansk kommunikationsutrustning och diverse förråd på ganska många platser runt om och över snart sagt hela Skandinavien. Förråden bestod av allt från köttkonserver till vapen och ammunition.

Bill Colby betonade särskilt betydelsen av hur han kom till insikt om värdet av utbyte av information mellan olika skandinaviska länders underrättelsetjänster och USA. Det hade han inte haft en aning om under sin tid som operatör under andra världskriget. Det var också nu han förstod värdet av avhoppare som lyckats ta sig över järnridån och på skandinavisk mark lämna detaljerade informationer om militära förhållanden på andra sidan.

Efter vårt långa samtal lämnade jag Bill Colby och Dent Place, helt övertygad om att jag hade ett scoop i mina händer. Men ack, vad jag hade bedragit mig själv.

Långt senare lärde jag mig nämligen att den gamle spionchefen hade berättat hela sin story i sina memoarer hela tio år tidigare, alltså redan 1978 och med titeln “Honorable Men: My Life in the CIA”.

Mitt enda försvar är att det fanns inget internet och inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att en före detta chef för CIA skulle publicera någon memoarbok. Och den okunskapen hindrade mig inte från att några år senare göra om min intervju med Colby.

Den här gången var jag Aktuellts korrespondent i Washington och svaren på mina frågor blev ungefär desamma. Jag är dessutom ganska säker på att denna andra intervju drunknade antingen i det pågående första Irak-kriget eller i Sovjetunionens sönderfall.

Bill Colby avled i april 1996 i en kanotolycka, längs oändligt vackra Potomac River uppströms i Maryland, och som också flyter genom Washington och mynnar i Chesapeake Bay. Då hans kropp återfanns några dagar senare fanns det personer som hävdade att han mördats som hämnd för sina gärningar i CIAs namn. Andra pekade i riktning mot drunkning, hjärtinfarkt eller stroke. Den verkliga dödsorsaken har aldrig offentliggjorts.

William Bill Colby var starkt troende katolik och som sådan kallades han ibland gemenligen för krigsprästen under sina 32 år inom först OSS och därefter CIA. När den döda kroppen hade hittats sa en av Colbys äldsta vänner:

Han hade väl fått nog av sitt liv.

Text: Anders Carlgren


Anders Carlgren, journalistAnders Carlgren är journalist & fri skribent. Han har tidigare varit bland annat programledare, reporter och utrikeskorrespondent inom radio och tv, samt är en av grundarna av ”Godmorgon Världen”.
Läs även: CIA-chefen Bill Colby startade svenska motståndsrörelsen


Relaterat

Anders Jallais artiklar om spionage, sänkta ryska ubåtar, Stay behind och säkerhetspolitik

Regler för kommentarsfältet: Du har personligt ansvar för vad du skriver. Nedsättande kommentarer raderas. Max ca 300 ord och tre externa länkar. Läs mer

Speak Your Mind

*