Alarmerande ny studie om Monsantos grisfoder

Den första långtidsstudie som någonsin genomförts om effekterna på inre organ med en föda av genmodifierad majs och soja från Monsanto har nyligen släppts under juni 2013. Resultaten är chockerande och bekräftar den långtidsstudie om genmodifierad majs som professor Gilles-Eric Seralini genomförde i september 2012.

Artikelförfattare: F. William Engdahl | Översättning och redigering: Peter Pettersson | Foto: Sustainablepulse.com

Trots att utfodring av grisar, nötkreatur och andra djur med en blandning av genmodifierad (gm) majs och soja har blivit vanligt och varit tillåtet i ungefär två decennier, är detta den första oberoende långsiktiga utfodringsstudie som genomförts om effekterna av gm-föda på boskap. Studien visar hur grundligt Monsanto och agroindustrins påtryckningsgrupper har kunnat kontrollera den statliga tillsynen. Vad de flesta människor inte inser är emellertid att det mesta kött som säljs i snabbköpen, inte bara i USA, utan i hela EU, innehåller kött från djur som inte har fått sitt foder från öppna gräsfält, utan från blandningar av genmodifierad majs och soja, och att detta är en direkt orsak av att USA:s jordbruksdepartement 1996 godkände det kommersiella frisläppandet av genmodifierad majs och soja i foder för djur och i livsmedel för människor.

Trots att EU:s lagar om märkning kräver att det ska stå på en produkt om den innehåller mer än 0,9 procent gm-produkter, har EU-kommissionen, efter påtryckningar från den gigantiska amerikanska spannmålskartellen – Bunge, ADM, Cargill – beviljat ett jättelikt kryphål som tillåter att EU:s livsmedel kontamineras med väldiga mängder gmo. Importerat djurfoder som innehåller genmodifierad soja eller majs är undantagna från märkning. Eftersom merparten av alla kreatur och fjäderfän i EU i dag, liksom i USA, föds upp i industriella masskoncentrerade utfodringsboxar och -burar, och vanligtvis utfodras med en blandning av genmodifierad majs och soja från Monsanto, kommer gmo in i människans kost i stora mängder.

Den här nya studien på grisar var det första försöket att på allvar och oberoende testa effekterna, om det fanns några, av den mest använda blandningen av gm-foder på grisar under för dem vanliga levnadsförhållanden.

Grisar och människor

Den expertgranskade studien, som helt nyligen officiellt släpptes, utfördes av en vetenskaplig grupp ledd av dr Judy Carman vid Institute of Health and Environmental Research i Australien.[1] Under flera år har jordbrukare i Europa, Nordamerika och på andra håll noterat att de kreatur som utfodras med gm-föda har drabbats av allvarliga mag- och tarmproblem samt reproduktiva (fortplantningsmässiga) problem. En grupp jordbrukare i Mellanvästern i USA organiserade en oberoende vetenskaplig utfodringsstudie med grupper av grisar som utfodrades med gm-foderblandningar och grisar som utfodrades med en foderblandning av majs och soja som inte innehöll gmo. Det ska tilläggas att tarmkanalen hos en gris är mycket lik människans.

Carman och hennes kollegor förklarade sin metodik: ”Vi tog 168 just avvanda grisar på en kommersiell grisfarm i USA och utfodrade dem med en typisk föda för en grisfarm, vilken innehåller soja och majs, i 22,7 veckor (över 5 månader) tills grisarna slaktades vid sin vanliga slaktålder. Hälften av grisarna utfodrades med vanligt förekommande sorter av genmodifierad soja och majs (gruppen som utfordrades med gmo) under hela denna period, och den andra hälften av grisarna utfodrades med en likvärdig föda som inte innehöll gmo (kontrollgruppen). Gm-födan innehöll tre gm-gener och därmed tre gm-proteiner. Ett protein gjorde växten resistent mot en herbicid, och två proteiner var insekticider.”[2]

Förvånande nog, åtminstone för de som kanske tror att amerikanska myndigheter som ansvarar för djurs och människors hälsa håller ett vakande öga på effekterna av gm-produkter, kräver inte USA:s och EU:s lagstiftare att utfodringsstudier med blandningar av gm-foder genomförs på djur. Trots det utfodras de flesta djur just precis med en sådan blandning av genmodifierad majs och soja. Detta utesluter möjligheten att testa effekterna av eventuell växelverkan mellan två eller flera gm-växter som resulterar i produktionen av giftiga ämnen.

En blandning av giftiga ämnen är precis vad Carmans studie indikerar äger rum i magen och i reproduktionsorganen hos grisar som utfodras med gmo.

Alarmerande resultat

Några av forskarna som ingick i Carmans grupp hade tidigare sett en minskad förmåga hos de grisar som utfodrats med gmo att bli dräktiga och högre frekvenser av missfall i grisfarmar där suggor utfodrades med gm-föda. De såg en minskning av antalet smågrisar som föddes när galtar användes för befruktning i stället för insemination, förklarade Carman. Den aktuella studien hade ingen möjlighet att kontrollera detta.

I den nya studien utfodrades grisarna i en grupp med en blandning av genmodifierad majs och RoundupReady-soja från Monsanto, eftersom detta är den mest använda kommersiella foderblandningen. Den andra gruppen utfordrades med foder med samma andel majs och soja men som inte innehöll gmo. Studien höll på i 22,7 veckor, den normala livslängden för en kommersiell gris från avvänjning till slakt. Ingen sådan långtidsstudie hade någonsin gjorts, ett mycket alarmerande faktum i sig. Forskarna mätte foderintag, viktökning, dödlighet och blodets biokemi. Organvikter och sjukdomstillstånd bestämdes efter slakt. De som utförde obduktionen fick inte veta vilken grupp av grisar som de undersökte för att undvika partiskhet.[3]

Hos suggorna fann forskarna att ”vikten på livmodern hos grisar som utfodrades med gm-föda, i förhållande till grisens vikt, i genomsnitt var 25 procent högre än kontrollgruppens grisar. Vi fann att detta biologiskt signifikanta resultat också var statistiskt signifikant. Vi räknar upp några av de livmodersjukdomar som kan förekomma i studien”.[4] Bland de möjliga indikerade sjukdomarna fanns endometriehyperplasi eller karcinom (cancer som utgått från epitelceller), endometrit (inflammation i livmoderns slemhinna), endometrios (växt av livmoderslemhinnan utanför livmodern), adenomyos (ett specialfall av endometrios då livmoderslemhinnan växer in i livmoderns muskelvägg), inflammation, förtjockning av livmoderns muskelvägg, eller närvaron av polyper (vävnadsnybildning som buktar ut från en hud- eller slemhinneyta med en mer eller mindre tydlig stjälk). Hos två grisar som hade utfodrats med gmo var livmodern full med vätska, jämfört med ingen hos grisarna som inte utfodrats med gmo.[5]

Några av dem som var inblandade i studien hade tidigare också bevittnat högre frekvens av tarmproblem hos grisar som utfodrats med gm-föda, inklusive inflammation i magsäcken och tunntarmen, magsår, en förtunning av tarmväggarna och en ökning av benägenhet för tarmsjukdom med benägenhet för blödningar (hemorragisk), där en gris snabbt kan ”förblöda” från sin tarm och dö. Eftersom de inte kunde titta inuti tarmarna, på grund av mängden mat i dem, hade de endast möjlighet att titta i magsäcken.

Det man fann där var tillräckligt alarmerande. Nivån av allvarlig inflammation i magen var markant högre hos grisar som utfodrats med gm-föda. ”Grisar på gm-föda löpte 2,6 gånger högre risk att få allvarlig maginflammation än kontrollgrisarna. Galtar drabbades i större utsträckning. Medan suggor löpte 2,2 gånger högre risk att få allvarlig maginflammation när de fick gm-föda, löpte galtar 4 gånger högre risk. Dessa fynd är både biologiskt betydelsefulla och statistiskt signifikanta”, konstaterade Carmans grupp.[6]

De konstaterade också att dessa viktiga resultat aldrig tidigare hade kommit fram i vanliga biokemiska tester som utförts i studier som kontrollerats av Monsanto eller gmo-industrin, eftersom vanliga biokemiska undersökningar ger ett dåligt mått på inflammation och frågor som hänger samman med livmoderns storlek.

Det som var mest chockerande var att de grisar som blev utfodrade med gmo hade en livmoder som var 25 procent tyngre än de grisar som inte utfodrades med gmo, och att grisar som blev utfodrade med gmo hade en högre frekvens av allvarlig maginflammation, med en frekvens på 32 procent för grisar som utfodrades med gmo jämfört med 12 procent för grisar som inte utfordrades med gmo. Den allvarliga maginflammationen var värre hos galtar som utfodrades med gmo jämfört med galtar som inte utfodrades med gmo med en faktor på 4, och hos suggor som utfodrades med gmo jämfört med suggor som inte utfodrades med gmo med en faktor på 2,2.

Carman-gruppen uppmanar starkt till att reproduktiva tester nu genomförs för att bestämma effekterna av gm-föda på djurs reproduktion. Kommer EU eller USA:s jordbruksdepartement eller berörda myndigheter i Brasilien, Indien, Ryssland och Kina (världens största importmarknad för gm-foderblandningar och gm-soja) tillåta sådana tester?

Det bästa vore naturligtvis om alla regeringar, som tillåter import av gm-foderblandningar eller kommersiell gmo-försäljning, beordrar att sådana tester skall högprioriteras, och att alla publicerar resultaten i expertgranskade vetenskapliga tidskrifter, så att världen kan se vilka effekterna på grisarnas reproduktiva förmåga en gm-föda faktiskt skulle kunna vara.

Eftersom tarmkanalen hos en gris är mycket lik den hos människor, kanske det också finns något att lära om den möjliga reproduktiva förmågan hos människor som exponeras för en kost av animaliskt kött från djur som utfodras med gm-foderblandningar.

I september förra året, 2012, visade den första expertgranskade långtidsstudien om effekterna av gmo och Roundup på råttor alarmerande resultat.[7] Den studien sopades under den Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhets smutsiga matta och avvisades som ”bristfällig”. Nu visar en liknande långtidsstudie om utfodring av grisar med gmo lika alarmerande resultat. Detta tyder på att en grundläggande översyn av alla beslut om gmo-tillstånd över hela världen åtminstone är en brådskande prioritet.

Översättning och redigering: Peter Pettersson

Noter
1 Judy A Carman, et al, ”A long-term toxicology study on pigs fed a combined genetically modified (GM) soy and GM maize diet”, juni 2013, hämtad från .
2 Ibid.
3 Ibid.
4 Ibid.
5 Ibid.
6 Ibid.
7 Gilles-Eric Séralini, ”Long term toxicity of a Roundup herbicide and a Roundup-tolerant genetically modified maize, Food and Chemical Toxicology”, 2012, hämtad från .