26 Jun, 2016

Svensk vapenhandel – Så här lurade ”Yes Men Sverige” mainstream media


Yes Men Sverige

Ett seminarium på Kungliga konsthögskolan med Mike Bonnano och en grupp fredsaktivisters planer på att göra en medborgerlig brottsplatsundersökning på ISP var det som satte bollen i rullning.

Text: Yes Men Sverige – Pelle Sunvisson och Isak Gerson | Foto: Nils Lundgren TV och Isak Gerson

Redan från början var det klart att vi i samband med aktionen ville föra myndighetens talan i media. Efter att med hjälp av vänner ha utvärderat några olika alternativ såg vi vår största chans att lyckas i en fejkad hemsida. Eftersom både isp.se och inspektionenforstrategiskaprodukter.se var upptagna av myndigheten fick förlita oss på att ingen skulle upptäcka om vi tog bort ändelsen och kallade oss inspektionforstrategiskaprodukter.se.

Med en sida som egentligen bara innehöll vårt pressmeddelande och som i övrigt bara dirigerade vidare till ISP:s egen sida tycktes vi oss ha en tillräckligt bra front för att inte bli avslöjade direkt. Med hemsidan kom naturligtvis också möjligheten att skapa sig en mycket användbar mejladress – press@inspektionforstrategiskaprodukter.se. Vi var med andra ord redo för aktion.

På aktionsdagen

Strax efter fredsaktivisterna från Kvinnor för Fred, Ofog och Kristna Freds påbörjat sitt försök att ta sig in i ISP:s lokaler. Satte vi vår plan i verket. För att inte omedelbart bli genomskådade visste vi att vi var tvungna att ha med rätt kontaktuppgifter till myndighetens generaldirektör. Att ha med rätt uppgifter uteslöt emellertid inte att ha med andra uppgifter. Genom att lägga till ett mobilnummer som gick till en av våra telefoner fanns det plötsligt en chans att media skulle kontakta oss och att vi för en stund skulle få vara generaldirektörer.

Annonserna

Problemet var ju bara att risken att de ringde något av de andra numren var alldeles för stor. Eftersom vi inte gärna kunde övertala ISP:s personal att de inte svara fick vi hålla linjerna upptagna. Tyvärr kan två personer inte gärna hålla flera olika nummer upptagna och samtidigt vara generaldirektörer i samtal med intresserade journalister. Lyckligtvis fanns det många andra som kunde ringa.

Genom att lägga ut annonser på välkända säljsajter med bland annat en trea i Gamla stan för 4 000 i månaden kunde vi vara ganska säkra på att det mest skulle tuta upptaget hos myndigheten. Skulle det trots allt inte göra det fanns det gott om ringsugna vänner runtom i landet.

Pressmeddelandet

Så fort vi fått rapport från fredsaktivisterna att polisen anlänt och att de blivit omhändertagna eller gripna skickade vi det första pressmeddelandet. I det ville vi dels beskriva fredsaktionen som framgångsrik och dels lyfta fram aktionens politiska budskap. I pressmeddelandet beskrevs det därför hur aktivisterna varit långt inne i lokalerna och både fotat och filmat (trots att de i själva verket inte kom längre än förbi den första dörren med kodlås). Där lyftes också fram hur demokratisk den svenska vapenexporten till diktaturer är (något som ingen av dem som fick pressmeddelandet verkade ha några frågor om).

Samtalet från TT

När samtalet gått iväg ringde vi på prov till ISP. Linjerna var upptagna och så långt verkade det som var plan höll. Men om det inte ringde någon till oss var det ju inte till stor hjälp. Så efter en halvtimme kom samtalet från TT. Mycket sakligt redogjorde vår korrigerade generaldirektör för vad som hade hänt. I slutet av samtalet lade vi återigen något på demokratitemat. ”Det är rent antidemokratiskt att på det här sättet försöka stoppa vapenexporten till diktaturer”.

När TT väl skrivit ihop sin text började den snabbt dyka upp på olika tidningars hemsidor. Av rädsla för att de snart skulle plockas ner tog vi så många skärmdumpar vi hann. När vi kommit över 30 och det fortsatte att strömma in slutade vi. Ganska nöjda med vårt dagsverke började vi vänta på myndighetens dementi.

Intervjun med Ekot

Dementin kom inte och nästa samtal var från Ekot. De vill först bara ha en bekräftelse på vad som hade hänt, men snart ringde de upp och ville ha en intervju och reportern var bara en minuts promenad från ISP!

Nu gällde det att tänka snabbt. Från vårt kafé på Centralen kändes det plötsligt ljusårslångt till ISP ett kvarter bort. Vi bestämde snabbt att Pelle skulle ta det. Tyvärr var han i vanlig ordning inte särskilt välklädd. I ett byte värdigt en annan flygande mediaperson bytte vi kläder. Med Isaks skjorta och slips sprang Pelle mot ISP.

Tyvärr hade reportern kommit först. En ursäkt om lunchrast fick duga. Med samma korta varsel skapades Daniel Alexandersson, områdesansvarig för Mellanöstern. Eftersom nyheten redan var ute fanns det nu utrymme att efter de inledande meningarna dra som vi uppfattade som absurditeter ännu lite längre.

”Vi vet att det finns ett stort motstånd hos svenska folket mot en vapenexport som går till diktaturer och liknande, men som tur är, är ju de flest tysta och säger inte så mycket om det eller gör sådan här saker och det är ju viktigt.”

En kortklippt version av intervjun fanns med i ekots tolvsändning. Där var det återigen bara redogörelsen av händelseförloppet med.

Journaliststudenten

I det pressmeddelande som aktivisterna skickat ut fanns kontaktuppgifter till en medieansvarig (inget telefonnummer i webversionen). Trots att nyheten nu varit ute i två timmar var det ingen som hört av sig dit. Den första och enda som hörde av sig var en student på Journalisthögskolan som förberedde ett inslag för skolans studentradio. Medan hon tog sig till vårt kafé på Centralen bestämde vi oss för att låta henne som första journalist få hela storyn. Vårt enda villkor var att hon inte sände innan vi avslöjats eller avslöjat oss själva.

Dementin

Så vid lunch kom dementin från TT. De hade blivit kontaktade av företrädare på ISP (som nu kanske hade en stund över efter allt bostadsmäklande). Plötsligt var alla de där tidningarna tvungna om fredsaktionen, ISP och vapenexporten ännu en gång. Eftersom vi aldrig haft för avsikt att hålla igång spelet mer än en dag fanns det ingen anledning att vänta med vårt andra pressmeddelande. I det förklarade vi både varför och hur vi gett en fredsaktion plats i nyhetsflödet.

Fortsättningen

När vi skriver det här är det ganska exakt tolv timmar sen aktionen inleddes. Ekot och TT har pudlat (förhoppningsvis inte med en massa skäll på de reportrar som råkade falla i fällan). Har vi tur fortsätter diskussionen om den absurda svenska vapenexporten nu i andra forum.

Yes Men Sverige – Pelle Sunvisson och Isak Gerson

PS. Mer om den duo som inspirerat till den här aktionen hittar ni på theyesmen.org


Relaterat

Isak Gerson

Pelle Sunvisson gör Ofog

Inspektionforstrategiskaprodukter.se

Ofog.org



Regler för kommentarsfältet: Du har personligt ansvar för vad du skriver. Nedsättande kommentarer raderas. Max ca 300 ord och tre externa länkar. Läs mer

Comments

  1. Då återstår det bara en fråga. Vilka länder räknas till diktaturer?

  2. Redhawk says:

    Trevligt at Sverige har fått sina egna modiga Yes män. Gratulera

  3. Ture Kalmar says:

    Ivan, här är några länder som är diktaturer: Nordkorea, Sverige, USA och Burkina Faso.

    Håller inte alls med Redhawk. Det där är inga ”män” och är trams, och blanda inte in ”modighet”, de är snarare pajaser.

    Om man står för fred, då är man verkligen ingen aktivist. Förstår somliga vilken motsättning det är… med ordet ”fredsaktivist”?

    Personer lägger sig i vad de inte har med att göra, och gömmer sin obskyra egoverksamhet bakom ord som ”fred”. När man går i riktning mot fred, då är det ju samma som frid, lugn, stillhet, det går mot ickerörelse – det är den totalt andra riktningen om man är ”aktiv”. Att vara aktiv, som en aktivist, det är att ingjuta något, lägga till, energi, rörelse occh aktivitet. Det är så man gör för att få något att ÖKA, inte att få något att ”läggas ned”, upphöra, kunna gå mot stillhet och ickeaktivitet, och till en riktig ”ordning”, inte att gå mot frid/fred! Aktivism är KAOS och omrörning – Fred/Frid är ORDNING och sammansatt (-sättning). Aktivister skapar (är till för det) fredens motsats.

    Se på vänstra bilden. Det föreställer snarare en slags av eliten lanserad ”attrapp”, jag menar inte att kritisera person, utan tar det bara för att exemplifiera. Ser vi inte att det har blivit väldigt vanligt nu, på stan? Vad kommer det sig? Det läggs på folk, som inte inser det, utan bara följer med. De kanske tycker det är dom själva, ”jag passar i skägg”, ”snyggt med keps”, etc. Men de hade inte gjort så om det inte hade varit krafters inverkande och att andra hade iklätt sig attributen.

    Ofta har de först glaaögon, sedan kommer skägg, och kanske keps. Jag tycker det är väldigt obehagligt att ha sådana omkring mig, dessa med skägg. De utsrålar verkligen opålitlighet, att de döljer så mycket. Ovårdat och visar på en sabbad manlighet. Om de vore ok, varför skulle de dras till massa maskeringar och extragrejer?

    Vi anställer aldrig sådana personer på mitt företag, eller sådana som vi ser har synliga tatueringar, eller är piercade eller annat sjukt. Om de faller in i sådant, alltså även ha rosa t-shirt, då är en gräns för all smaklighet passerad. Då ska man inte kalla det för ”män”, utan se igenom det hela, ifrågasätta.

    Sedan när blev att ljuga och bedra något hedervärt, och vara till för något annat än att förstöra? Som dessa personer och aktivistföljare gör är vad som beställs av eliten. Mer av beteenden där folk inte kan veta vad som är sant eller inte, där vardagen fylls av scharader, spex, demonstrationer och ”spontana” möten som folket eggas upp till att delta i på stan, och att dessa personer som deltog i artikelns trams får reklam – ju mer av ett samhälle där opålitlighet råder kommer alla att möta. Vad har dessa personer vunnit genom det hela? Kanske lite vax för sitt skägg, eller en röd stjärna att ha i kepsen – lite egoglitter.

    Håll i den, kepsen, nu blåser det.

    Fram för riktig media, och riktiga män och kvinnor – och läsare som har llite innanför pannbenet. Fast det är för sent…

Speak Your Mind

*