Har ni förstått hur mycket ni måste hata Ryssland nu? Är ni klara över vilken jäkla bandit Putin är? Det borde ni vara. Svenska massmedia har kört en av de mest intensiva propagandakampanjer jag varit med om. Som om det vore krig. Nästan dagligdags klämmer man fram någonting nytt negativt om Ryssland.
Text: Mats Sederholm | Foto ovan: Vladimir Putin, Russian Presidential Press and Information Office, Wikimedia Commons
Infallsvinklarna är oändliga, deras media sysslar med propaganda, Putin är en brottsling, ukrainarna kämpar ju bara för demokrati och att komma närmare EU och så vidare. Man gör nära reportage inifrån Ukraina, men nästan ALLTID med antiryska toner i botten.
Att denna propagandastorm, som alldeles säkert pågår i hela västvärlden, till sist får effekt är inte svårt att förstå. För er som såg på Eurovisionsschlagern blev det uppenbart då publiken i Köpenhamn buade ut de ryska sångerskorna. Det kändes billigt, fåraktigt och som om man befann sig i Nordkorea där människor upprepar sina åsikter innantill och från ett givet manus.
Våra parlamentariska demokratier leker sina egna lekar, de spelar bordspel om vår värld. Ukraina har varit föremål för västerländska och ryska imperiefasoner under många år. Media får människor att tro att befolkning och makthavare är ett. Det är bland annat därför som media är med och lyckas få människor att tro att krig är rättfärdigade. Tjänstemannen i Uppsala ska plötsligt mörda tjänstemannen i Leningrad, vi är ju i krig. Vilka vi? Redaktören och den politiska kast han talar för är i krig med en annan politisk kast i ett annat land. Flagga mot flagga blir till folk mot folk.
Viktor Janukovytj vann presidentvalet i Ukraina 2004, men valet godkändes inte eftersom man ansåg att det var riggat. I omvalet vann Viktor Jusjtjenko. Västvärlden och våra media pumpade in de gamla vanliga klyschorna om ukrainarnas längtan efter västvärldens öppenhet och demokrati. För övrigt anses nästan alla val utanför väst, som inte faller i västs smak, som drabbade av valfusk.
Det visade sig att den amerikanska regeringen och en rad amerikanska organisationer och tankesmedjor med bland annat finansmannen George Soros låg bakom upproret och den så kallade Oranga revolutionen i Ukraina 2004 och 2010 vann plötsligt den förhatliga Janukovytj presidentvalet. De ukrainska ropen efter vår förnämliga västvärld var plötsligt helt bortflugna.
Foto på George Soros, Wikimedia Commons
Och nu är det dags igen. Åter vajar EU-flaggorna överallt i Kiev om man får tro på våra västerländska media. Ropen efter att få vara med i EU slås ner av dessa ryska banditer som intrigerar och manipulerar. Allt ackompanjerat och kryddat med regnbågsprotester, Pussy Riot och gammal rysskräck och att Sverige kan bli invaderat när som helst. Och även i Vitryssland så drömmer man om att få tillhöra Europa.
Men enligt den tyska tidningen Bild som i sin tur fått uppgifter från den tyska säkerhetstjänsten BND så har 400 amerikanska soldater från för detta Blackwater befunnits sig på plats i kampen mot ryska separatister och med stöd av den amerikanska underrättelsetjänsten. Inte ett ljud i svenska media!
I Europa väntar våra banker och politiker på att få låna ut pengar till Ukraina. De gamla EU-lånen och IMF-programmen som erövrat Grekland och kört ner landet i en kollektiv självmordstämning ska nu erövra ukrainarna också. Det nya kolonialvapnet byggt på pengar som inte finns, på en ohelig allians mellan folkvalda politiker, bankirer och kreditvärderingsinstitut ska föra ukrainarna från en härskarstruktur till en annan. Staten lånar pengar, staten skär ner på de offentliga utgifterna, livet för de värst drabbade människorna i samhället blir värre och sedan återför man problemen med återbetalningarna till befolkningen så att politiker och bankirer kan gå fria. Välkommen till vilda västern, det fria Europa där all makt utgår ifrån folket. Ja, vilket spektakel!
Besvikelsen och ifrågasättandet av den västerländska demokratin fortsätter överallt. Aldrig förut har jag läst och hört så mycket kritiskt om exempelvis kapitalism. Och media och politiker kan inte längre blunda. Vad som nu händer är också enligt välbekant maner och enligt de gamla strategierna. Missnöjet hos befolkningen gentemot etablissemanget demoniseras och återförs till extremism.
Ordet populism eller “högerextrema krafter” är det senaste retoriska verktyget för att underkänna all form av grundläggande samhällskritik. Självklart finns det sådana extremkrafter med allt möjligt klet som invandrarfientlighet, protektionism och till och med nazism.
Men de bästa lögnerna och de bästa retoriska strategierna är när du kan använda laddade ord till att täcka över hjärtliga och uppriktiga demokratiska åsikter och en längtan bort från denna dystopiska samhällsutveckling som i sin helhet aldrig någonsin tas upp av våra politiker eller våra media.
I sin senaste artikelserie om konspirationsteorier i DN blandar skribenten Lotten Wiklund ihop sin egen gryta av vaccinkritiker, antisemiter, paranoida föreställningar och så vidare. Självklart tas ifrågasättandet av 9/11 upp och fortfarande efter 13 år så har inga svenska media vågat bemöta tusentals professionella arkitekter och ingenjörer som utan att teoretisera om alternativa teorier eller vilka som låg bakom, enkelt ifrågasätter de tekniska omständigheterna.
Den gamla världens förlorade grepp om folkopinioner och nya utmanande ifrågasättanden av våra samhällen kommer att skapa ännu hårdare, ännu mer skoningslösa lögner, fulare fulretorik och mer mörkning av vad som sker i vår värld. Människor eller grupper av människor som är rädda – i det här fallet politiker, media underrättelsetjänster med flera – blir alltid farliga.
Att protestera mot gällande paradigm kan göras med olika uppsåt. Jag såg Stefan Jarls senaste dokumentär “Godheten”. Den var ok, men inte mycket mer. Den lockar säkert en hel del gamla gråsossar och vänsterradikaler men förde inte in någonting nytt i debatten.
Gamla tal av Palme, låten “Falsk matematik” med Peps, en ” talking head” som gräver sig ner i ekonomiskt fikonspråk och femtio minuter in i programmet innan första kvinnan fick komma till tals, gjorde mig besviken. Tommy Berggren är lysande, men när han och reportageteamet passerade förbi Brunkebergs torg och Occupy Stockholm så var det uppenbart att de tillhör en gammal värld som aldrig någonsin mer kommer att uppstå.
Men dokumentären fyller ändå ett viktigt syfte, att fortsätta spräcka illusionen om vårt förnämliga samhälle och att en annan värld måste till.
Låt oss plocka gamla tiders russin såsom, samhörighet, tid för varandra, empati, integritet, hederlighet, en moralisk patos och plantera om dem i en ny verklighet.
Text: Mats Sederholm