24 Jul, 2016

”Haveristerna” av Bertil Lindqvist – Kapitel 1


Haveristerna av Bertil LindqvistNewsVoice publicerar from idag Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna” som klär av den svenska makten. Varje nytt kapitel publiceras en gång i veckan på fredagar. Boken ger läsaren en obehaglig uppfattning om att Sverige inte är det land vi tror att det är. Har vi i Lindqvist fått en ny Stieg Larsson?

Kapitel 1 | Kapitel 2

Några recensenter skrev så här: ”Intrigen är unik, jag har aldrig läst något liknande.” … ”När man läser boken förstår man att mycket av det som beskrivs faktiskt har hänt i verkligheten. ” … ”Som mordhistoria har jag aldrig läst något som liknar detta…”

Historien börjar med att en mördad man hittas i Värmland av frilansjournalisten Karin. Hon får ett kryptiskt mail som innehåller ett tips som leder henne direkt till en mordplats.

Offret, en man, är mördad på ett sätt som hon aldrig har hört talas om, vilket senare också skulle bli polisens uppfattning. Hon dokumenterar mordplatsen och åker därifrån, larmar anonymt polisen och säljer sina bilder och det hon vet till pressen.

Uppståndelsen blir stor. Mordet utförts med stor uppfinningsrikedom och media ligger steget före polisen och publicerar väldigt initierat, det som polisen inte vet, eller kanske inte vill säga.

En vecka går och ett andra mord sker. Karin får ett nytt tips om en ny mordplats. Det finns många klara samband med det första morde. Ingen expert varken hos polisen eller i tv-sofforna, har ens läst om ett liknande tillvägagångssätt. Karin larmar åter anonymt polisen.

De traumatiska upplevelser som Karin gått igenom i samband med att hon hittade det andra mordoffret gör att hon kontaktar en gammal journalistkollega och hans vän för att få råd och stöd. Dessa tre kommer fortsättningsvis att utgöra huvudpersonerna i berättelsen.

Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

Kapitel 1 | Kapitel 2Kapitel 3 och Kapitel 4


KAPITEL 1

Fredagen den 7 oktober 2011

Mannen som hängde framför henne i det gråaktiga skymningsljuset var utan tvekan död. Hon hade varit helt oförberedd på sin upptäckt, och skrek till så högt att husets alla kajor flaxade ut från sina skrymslen och gömställen, så fort hon fick syn på honom.

Kedjan hade trängt in i mannens hals och på sina ställen så djupt att den hade blivit nästan osynlig. Hur länge han varit död, var hon inte kompetent att avgöra, men han hade antagligen varit det i några veckor. Bara av stanken att döma borde mannen ha hängt där ett bra tag.

Det luktade gammal urin och saker hon inte riktigt kunde identifiera och gick man dessutom på de övriga visuella intrycken – den slappa uppsvällda kroppen, det blekblåa ansiktet och huvudet i en onaturlig vinkel mot den egna kroppen, ögonhålorna som gapade tomma – så kunde man inte med bästa vilja hitta något liv i denna uppenbarelse.

Det som en gång varit en levande man, kanske med familj, fru och barn och som alldeles säkert hade haft ett hem och ett jobb, var just nu inget annat än organiska rester. De enda som skulle ha nytta av kroppen var väl polisen och tydligen också kajor och kråkor. De senare hade lämnat tydliga spår av sin närgångna behandling av offrets kropp.

För sina anhöriga, om han nu hade sådana, skulle han nu antagligen bara innebära sorg och elände. Karin såg ingen som helst anledning att försöka ta ner mannen, det fick polisen ta hand om själv.

Det var också ganska lätt för en amatör som henne att konstatera, att det i det här fallet, inte rörde sig om något självmord. För det första, på grund av att mannen hade sina händer fjättrade på ryggen, runt en stålrörsstämp, som gick mellan golv och tak. Det är synnerligen svårt att göra det själv och om man klarade av det, var det svårt att förstå varför man skulle göra sig detta omak, eller konstnummer. Därigenom var det tämligen svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig hur han rent praktiskt, skulle kunna hanterat ett medvetet avlivande av sig själv, med händerna bundna på ryggen runt en stämp, såvida han inte var en ny Houdini som under sina glans dagar kunde göra det mesta med sin kropp.

För det andra, så hängde han med sina fötter, cirka en och en halv meter upp i luften. Hur han kommit dit med sina fjättrade händer, var en gåta. Det fanns inga tecken på att han skulle ha stått på en stege eller liknande, som han sedan skulle ha kunnat sparka undan. Det hela var verkligen mystiskt.

Det vanliga när någon frivilligt beslutar sig för att lämna jordelivet genom att hänga sig, var att först hänga upp en snara av rep eller liknande i något stabilt, en takbjälke eller något annat som inte riskerade att gå sönder för påfrestningen av en hängande kropp.

”Det kanske var därför som så många självmord inträffade på vindar”, tänkte hon i ett resonemang med sig själv. ”Där brukar det finnas gott om takbjälkar som säkerligen håller för dessa påfrestningar.”

Det andra som hände, var att den självmordsbenägne, ställde något att stå på direkt under repet. Det gick inte med vad som helst, för man skulle lätt kunna sparka undan det när man väl stod där med huvudet inträtt i snaran. Hade man lyckats med det, stryptes man relativt sakta till döds, i motsats till de mera yrkesmässiga hängningar som bödlar i England och USA utför. Där ser man till att den dödsdömde som regel faller mer än två meter, får en snabb död. Vad som då händer är att halskotpelaren knäcks och döden kommer omedelbart.

”Omedelbart är i och för sig en definitionsfråga och det kanske är mera korrekt att säga snabbt”, tänkte hon.

Allt detta kände hon till rent teoretiskt och hon kunde lätt konstatera att denna mera professionella tillämpning inte hade använts i detta fall. Å andra sidan fanns det inget i rummet som mannen kunde ha stått på och sedan sparkat undan och detta var faktiskt lite märkligt.

”Inte så lite heller. Om det inte var ett självmord, vilket det tydligen inte verkade vara, så var det med en säkerhet som gränsade till visshet, ett mord.” Hon log sarkastiskt åt sig själv och sin fantastiska slutledningsförmåga.

”Du skulle ha blivit polis”, tänkte hon vidare med en god dos av självironi, ”men vad gör jag nu? Ringa polisen är ju ett måste, men till vem? 112 kan väl inte vara så fel. Å andra sidan, är det väl ingen brådska, ingen kan ju ändå göra något för honom där han hänger.”

Karin Lindgren var frilansjournalist, eller rättare sagt, hon kallade sig för det. Hon hade därför en yrkesmässig vana att undersöka saker och ting. Emellertid var det dåligt med uppdragen, vilket speglade sig i de ynkliga intäkter hon hade haft den senaste tiden. Med ett förflutet på flera dagstidningar och en lokalradiostation, tillhörde hon vid 55 års ålder inte längre de heta journalisterna. Hon hade insett att en egen verksamhet kunde vara lämplig, för att inte säga nödvändigt.

Det fanns inte längre några chefsambitioner i hennes sinne, samtidigt som hon inte heller ville bli hunsad av yngre chefer, som hon i vissa fall rent av kunde ha varit mor till. I alla fall om man tänkte rent åldersmässigt. Karin kunde i sina sämsta stunder tvivla på att hon hade de rätta egenskaperna för att bedriva den verksamhet hon gjorde, men det fanns inte speciellt mycket att välja på och nöden har som bekant ingen lag. Det gällde att få ihop tillräckligt med pengar för att undvika det slutliga nederlaget, att gå till socialen och tigga. Därför tog hon sig runt i sin vardag på en budget, som klart understeg existensminimum.

Karin Lindgren kom, som många andra, från den norrländska glesbygden, cirka två mil norr om Vilhelmina i Västerbotten. Efter att i nio år bussats till närmaste B-skolan, där hennes klass bestod av tre årskullar, blev hon sedan bussad till gymnasiet i centralorten.

Efter avslutade gymnasiala studier uppstod ett stort tomrum. Ett arbete verkade omöjligt att få på orten. I vissa fall hade det gått bättre för dem som valt yrkesinriktade utbildningar. De kunde lättare få jobb som industriarbetare, i den lilla industri som trots allt fanns lokalt. För de som lärt till snickare, målare eller elektriker, fanns det också visst hopp, men inte för den som gått ut gymnasiets humanistiska linje.

Det blev till att göra som alla andra och i Karins fall blev det att flytta till Skellefteå. Där fick hon jobb på den lokala tidningen. Jobbet bestod mest av att göra små familjereportage och ibland halkade hon in på, att med kameran i högsta hugg, göra ett reportage om någon pojklagsmatch i fotboll. Mest handlade det dock om bortsprungna-katter-journalistik. Vilket efter något år stod henne långt upp i halsen.

De fyra åren i Skellefteå gav henne i alla fall så mycket erfarenhet att hon fick jobb på en av morgontidningarna i Stockholm. Hon började förståss längst ner i hierarkin, men arbetade sig idogt sakta uppåt och fick till slut ofta ha en egen fotograf med sig på uppdragen.

Allt går upp och ner här i livet och nu var hon som sagt frilansjournalist i Örebro.

Hon satte sig tungt ner på en grovt tillyxad packlåda av trä. Det var svårt för henne att ta in vad hon såg och vad hon i övrigt varit med om de senaste timmarna. Tidigare under dagen hade hon fått ett anonymt tips på sin e-post, med det kryptiska innehållet: ”Ditt livs skop, 59˚36´14,31 N   13° 29´07.41 Ö källskydd.”

Det första och sista var solklart, men den mittersta delen tyckte Karin inte var lika klar. Efter en stunds funderande antog hon att det antagligen var en positionsbestämmelse, som hon hade svårt att förstå. Var det så, var ju innebörden helt klar.

”Åk till det här stället så hittar du något stort att skriva om”, var hennes första tanke.

Efter att först ha lokaliserat stället på Google Earth, gick hon ner i bilen och knappade in det angivna läget i sin GPS. Denna fantastiska manick som en GPS är, visade på en 144 kilometers resa från Örebro till Värmland och som slutade, visade det sig när hon kom fram, i en gammal övergiven fabriksbyggnad av rött tegel.

Den var inte så stor, och hon konstaterade att det mesta av detta industrikomplex redan var rivet. Denna byggnad såg skrämmande ut, med sina sönderslagna fönsterrutor som gapade som stora svarta ögon i fasaden. Två andra byggnader hade delvis klarat sig undan grävskoporna, men det var nog bara en tidsfråga innan de också skulle rivas. Den byggnad som hon nu stod vid, saknade en hel vägg, så att hela byggnadens inre låg blottat. Två höga fabriksskorstenar reste sig som olycksbådande fingrar eller monoliter, mot den grå hösthimlen. Betongplanen utanför var ojämn och full av stora sprickor, antagligen en konsekvens av dålig grundläggning. Ur dessa sprickor, växte allehanda träd, som såg ut att ha c:a 10-15 år på nacken.

Hon ångrade att hon inte tagit sin hund med sig, men å andra sidan kunde hon ju inte veta i förväg, att hon skulle hamna på detta lite kusliga ställe, resonerade hon hurtfriskt för sig själv, för att stärka sitt självförtroende.

Karin hade på långt håll upptäckt en grå trädörr, som hängde i sitt översta gångjärn och som för övrigt passerat sin glans dagar för länge sedan, men som samtidigt innebar en hyfsad entrémöjlighet. Det visade sig lättare sagt än gjort att komma in denna väg, för även om den bara hängde på det övre fästet, hade det rostat ihop, så att dörren ändå kändes förseglad.

”Det måste finnas ett annat ställe att ta sig in på”, tänkte hon. ”Det verkar i alla fall som om ingen har passerat här nyligen.”

Hon gick vidare runt byggnaden och hittade strax en dubbeldörr som stod på vid gavel.

”Så bra”, tänkte hon nöjt, ”här var det ju bara att kliva in.”

Karin började helt logiskt att undersöka bottenplanet. När hon gick in i byggnaden slogs hon först av lukten av mögel och fukt, men också något annat som hon först inte kunde placera. Mögel och fukt – självklart, golven var på sina ställen dränkta av vatten, men vad var det andra? Gammal urin? Fekalier? Kanske. Det var väl inte helt otänkbart att det fanns både människor och djur som av olika anledningar kom hit och stannade längre och kortare perioder. Även om det inom en inte alltför avlägsen tid hade funnits toaletter här, var det säkert som amen i kyrkan, att nu fungerade de inte i alla fall. Så kunde hon plötsligt placera en av de dominerande lukterna.

”Avlopp?” frågade hon sig själv. ”Givetvis är det avlopp. Systemen ligger ju kvar här under. Det är fullt rimligt att avloppet från den närliggande bebyggelsen går rakt under här. Sedan har någon antagligen slitit bort WC-stolar mm, utan att plugga rören. Det kanske också finns ett antal uttorkade vattenlås lite här och där, – golvbrunnar som inte har fått något vatten på länge.”

En övergiven industrilokal som berövats allt av värde brukar ju ändå inte vara tom, så var det även med denna. Den var full av gammalt värdelöst bråte, som var placerat eller kastat överallt, allt från gamla slitna och kasserade maskiner, till högar av tidningar och gamla trasiga möbler. Det var tydligt att stället då och då, precis som hon misstänkt, utgjort nattkvarter för både människor och djur, som då både utnyttjade det som fanns på plats, men också släpade dit sånt som normalt inte hörde till stället.

Hennes undersökning av bottenplanet slutade i en stängd ståldörr som antagligen hade utgjort en branddörr. De kraftiga låshandtagen, ett uppe och ett nere, gick hyfsat lätt att manövrera, men sedan var det stopp. Dörren förblev stängd. Med all den styrka som en envis 55-årig kvinna kan uppbringa och trots högljudda protester från dörren, lyckades hon få upp den så pass mycket att hon kom igenom och upptäckte att hon nu stod i den del av byggnaden som saknade gavel. Över sig hade hon nu de hängande golven som hon sett tidigare och de såg långt ifrån stabila ut. Hon kände att hennes position var ytterst osäker.

Karin skulle just vända då hon kom på att vid hennes relativt grundliga undersökning av bottenplanet, hade hon inte hittat något skop och inte heller någon trappa till de över planen.

”Den trappan måste ha funnits här”, tänkte hon både besviket och nöjt. ”Nu var det väl omöjligt att ta sig upp till de övre planen och lika bra var väl det, för här vill jag inte stanna längre än nödvändigt.”

Just som hon funderade över om hon skulle gå samma väg tillbaka, eller gå rakt ut under de mer än lovligt hängande våningsplanen som utgjorde både golv och tak mellan planen, upptäckte hon trappan, eller rättare sagt det som var kvar av den. Trappen som var av betong, saknade de sista två metrarna ner mot golvet och otäckt vassa och förvridna armeringsjärn stack ut där nedre delen av trappen en gång befunnit sig.

”Fan”, svor hon för sig själv. Detta innebar en möjlighet som hon just nu inte ville ha. Egentligen ville hon sticka därifrån. ”Åk till det här stället så hittar du något stort att skriva om”, hade hon tänkt tidigare. Då var hon hemma i sin lägenhets trygga värme i Örebro. Detta var något helt annat. Som en arbetslös journalist eller frilans, som hon själv föredrog att kalla sig hade hon inte så mycket val. Hon måste fortsätta det hon gett sig in på.

”När man river något faller allt samman och hamnar på golvet”, tänkte hon. ”Det måste finnas något som man kunde använda som stege.”

Efter en stunds letande hittade hon lösningen nästan rakt under den trasiga trappen. Orsaken till att hon inte sett den direkt var att den inte såg ut som en stege. Den var omgiven av klätterskydd i form av bågar av någon metall. Lämpligt nog var den perfekt i längden, vilket gjorde henne misstänksam, sådan tur har man inte. Stegen var av aluminium vilket gjorde att hon orkade lyfta den på plats och hon kunde tydligt se att längden inte tillkommit av en slump. Någon hade kapat den, antagligen med en bågfil.

När hon via stegen och trappen kommit upp på nästa våningsplan, fick det hängande golvet henne att känna att allt skulle kunna rasa vilken sekund som helst men hon kände att turen inte hade svikit henne för att den branddörr likt den på bottenplanet man kunnat förvänta sig att finna även här, saknades helt.

Nu hade dagsljuset avtagit till den grad att hon inte skulle klara vidare undersökningar utan den lilla ficklampa med LED-ljus som hon fått i reklampresent. Hon började metodiskt undersöka våningsplanet hon befann sig på. Öppnade de dörrar som var stängda och kikade in, lyste runt med sin lilla ficklampa och gick vidare. Även om det var stökigt även här, så var det ändå inte samma kaos som på bottenvåningen. Strax därefter gjorde hon sin makabra upptäckt.

”En död man, bevisligen hängd, var kanske inte det stora skopet, men efter de snabba undersökningar hon gjort, så kanske ändå”, hade Karin resonerat med sig själv, från sin plats på trälådan.

Hon gick i sitt minne igenom den enda gång hon, som ung journalist, var med om att rapportera från en mordplats. Då hade det också handlat om en hängning. Hon kom ihåg att det var en man som övergivits av sin fru och som konsekvens av detta, hängt sig, först henne och sedan sig själv i samma vindsbjälke. Det var för övrigt första gången som hon sett döda människor och det var, precis som nu, ingen upplyftande upplevelse. Döden kan aldrig vara vacker, vad än vissa religiösa fanatiker än tycker.

”Rör inget, ta kort, anmäl till polisen”, tänkte hon och manade på sig själv. ”Det är å andra sidan ingen brådska. Jag kan gott och väl ta den tid jag behöver. Det här kunde vara stort, eller inte. Det kan jag inte avgöra just nu, men jag har inte råd att sumpa ett eventuellt skop. Jag får ta så mycket kort jag kan, göra lite anteckningar och sedan ge mig av. Efter det ringer jag polisen. Ringer föresten, är det så bra egentligen? Då kommer de med all sannolikhet att vilja förhöra mig. Det har jag ingen lust med. Jag kan skicka ett mail och anmäla brottet anonymt.”

Kapitel 2

Regler för kommentarsfältet: Du har personligt ansvar för vad du skriver. Nedsättande kommentarer raderas. Max ca 300 ord och tre externa länkar. Läs mer

Comments

  1. Else-Mari A. Pelz says:

    Jag har läst Bertil Lindqvist båda böcker, Haveristerna och Bödlarna, och rekommenderar i högsta grad dessa två.
    E-M

  2. Gun Ohlsson says:

    De båda böcker är så bra, jag gillar Karin och hennes lycka mitt i allt elände. Det är inte bara ond bråd död det är erotik också, men mitt i livet.
    Väntar bara på den tredje boken nu…..

  3. Hannelore says:

    Verkligen spännande. Jag kunde inte vänta utan har skaffat e-boken. Undrar om fortsättningen ”Bödlarna” också kommer ut som e-bok? Ska bli intressant att läsa hur polisen hanterar dessa för makten delikata mordmotiv. I första boken har polisen bara hunnit börja med utredningen. Jag misstänker att man försöker mörka.

  4. Jørgen Brenting says:

    Det bliver interessant at følge historien videre.

Speak Your Mind

*