Psykiatrins bältesläggning skadar mig – Sigrid har bältats 268 gånger

DEBATT. Bältesläggning är en metod som används inom den psykiatriska slutenvården. Den innebär att patient spänns fast i en speciell säng med remmar “tvångsbälten” runt vrister, armar och midja. Det är en tvångsåtgärd som enligt lag endast får tas till om patienten allvarligt riskerar att skada sig själv eller någon annan. Allt annat måste ha provats innan bältesläggning vidtas, skriver Sigrid som första gången bältades när hon var 15 år gammal.

Text och foto: Sigrid Steen (finns på Facebook)

Min erfarenhet är att bältesläggning missbrukas och används betydligt mer än nödvändigt och att det ofta sker på ett onödigt traumatiskt sätt. Om du jobbar inom den psykiatriska slutenvården och ser det här, hoppas jag att du läser vidare. Jag har något viktigt att förmedla.

Jag har nyss fyllt 19 år. Jag har tillbringat flera år inom slutenvården och blivit bältad sammanlagt 268 gånger. Första gången var jag 15 år. Ibland har jag blivit bältad endast för att jag gråtit, och på en avdelning jag låg på lät personalen bältessängen stå utanför mitt rum flera dagar i rad för att kunna ta till den så lätt som möjligt. Jag upplever det som att det snabbt blir en vana för personalen att bälta mig så fort minsta lilla sak händer utan att de provar annat först. Jag tycker att detta är fel, och dessutom är det olagligt, men ska man trots allt bälta någon, ber jag att det sker på ett så skonsamt sätt som möjligt.

Nedan har jag sammanfattat några punkter som gör situationen lättare för MIG. Jag hoppas att ni kan ta till er av det här.

• Se till att bältningen blir värdig. Svär inte åt mig, skrik inte åt mig, skratta inte åt mig, skäll inte på mig, prata inte nedlåtande över huvudet på mig och be mig inte på ett otrevligt sätt att “skärpa mig för att inget blir bättre av att jag håller på så här” när det är kraftig ångest som styr mig. Saker i stil med detta gör att relationen till er totalt förstörs och att mitt förtroende till er raseras. Jag vill inte ha någonting mer med er att göra efteråt när ni behandlar mig så här.
• Var noggranna med att ingenting gör ont. Gör det det, förvärras situationen avsevärt och bältningen blir betydligt mer skrämmande. Var inte mer hårdhänta än nödvändigt.
• Var vaksamma. Observera hela tiden hur jag ter mig under bältningen och försök läsa av om jag reagerar negativt på något (smärta, obehag, något som någon säger etc) som gör mig mer ledsen, rädd, arg eller något annat. Försök att rätta till det i så fall.
• Berätta för mig vad som händer under tiden jag blir bältad och vilka som är i rummet. Det är inte säkert att jag hör, men kanske gör jag det. Det är obehagligt när jag inte vet vad som händer.
• Lämna mig inte ensam i rummet. Det är till och med olagligt.
• Dra för allt i världen upp byxorna på mig efter en injektion som jag får i ena skinkan när jag ligger fastspänd och inte kan göra det själv.
• Jag vet att en del vill ha ett täcke eller lakan över sig för att det ska kännas mindre utlämnande, vilket nog kan vara jättebra. Personligen tycker jag inte alls om det, för det blir alldeles för varmt och jag känner mig instängd och klaustrofobiskt fången under det. Försök att på något sätt ta reda på eller läsa av vilket som blir “bäst” – med eller utan täcke. Fråga om det går.
• Försök i en lugn situation efteråt ta reda på vilket som blir “minst värst” för mig av att ligga på mage eller rygg, IFALL jag i framtiden skulle bältas igen. Skriv in detta i journalen.
• Ligger jag på rygg gör det ont om mina armar bänds upp och spänns fast bakåt i huvudhöjd. Spänn i så fall fast dem ner längs med min kropp istället.
• Sätt upp mitt hår i en tofs så att jag inte andas in det om jag skriker. Eftersom jag sitter fast kan jag inte ta bort håret själv, och det känns som att jag ska kvävas när jag får det i halsen. Det leder till total panik. Titta runt mina handleder och se om jag har en hårsnodd, och lägg fram som förslag att avdelningen köper in hårsnoddar så att det alltid finns. Finns det ingen hårsnodd att få tag på, så håll åtminstone koll på håret så att det inte hamnar i mitt ansikte.
• Behåll lugnet runt mig. Om personalen är uppvarvad och orolig smittar det av sig på mig och jag kan omöjligt lugna ner mig.
• Försök få kontakt med mig om det inte på något vis verkar olämpligt i stunden. Jag kan behöva aktiv hjälp från personalen för att kunna lugna mig och bryta tillståndet och “komma tillbaka”. Prata lugnt med mig och vidrör mig eventuellt genom att till exempel stryka mig över ryggen, detta kan hjälpa mig att inte helt försvinna in i mig själv. Var dock uppmärksam på att det inte blir obehagligt för mig, sluta i så fall med detsamma. Sitt gärna i en stol bredvid mig så att vi kommer i samma höjd. Det kanske inte går att få kontakt med mig med en gång om jag har kraftig ångest, men avvakta i så fall en liten stund och försök på nytt senare. Fråga mig efteråt hur jag upplevde det, om det var bra eller dåligt så att ni vet vad som ska göras nästa gång om det händer igen. Jag kanske rent av bara vill vara i fred.
• Se under bältningens gång om det går att börja lossa på till exempel mina händer när jag börjat lugna mig.
• Erbjud samtal efteråt och prata om det som har hänt, om inte med en gång så kanske senare eller vid annat tillfälle. Vill jag inte detta måste det dock accepteras. Det är viktigt att tänka på vem som pratar med mig. Det kan bli väldigt konstigt om det är “förövaren” (den som har bältat) som ska sitta och stötta mig när det känns som att jag varit med om ett övergrepp, inte minst om bältningen har skett på ett dåligt sätt. Har en person som jag däremot känner mig trygg med varit med, som kanske har bemött mig bra och stöttat under bältesläggningen, kan det fungera ändå. Det kan vara bra för mig att till exempel få återberättat vad som har hänt och att få ge min version av det hela. Det är förhoppningsvis värdefullt för både mig och personalen att samtala kring det, men det förutsätter att jag blir lyssnad på och inte överkörd.

Mina tips är att ta reda på bland annat detta:

• Vad som utlöste bältesläggningen
• Hur den hade kunnat undvikas –
• Vad som varit “bra” och “dåligt”
• Hur det upplevdes – Hur jag vill ha det om det händer igen
• Och framför allt bara låta mig prata av mig

På en avdelning jag låg på bestämdes det att min kontaktperson som jag tyckte väldigt mycket om inte skulle vara med när jag bältades, för att vi fortfarande skulle kunna prata med varandra efteråt och för att jag skulle kunna ha någon att få stöd av och prata av mig med, som i sin tur kunde prata med de andra när inte jag förmådde mig att göra det. Det fungerade väldigt bra.

Skuldbelägg inte

Efter bältesläggningar har personal och läkare överöst mig med dåligt samvete och sagt att: “jag måste tänka på personalen som mår dåligt av att behöva bälta mig”.

Det måste vara fruktansvärt som personal att behöva spänna fast någon som inte vill och ligger och gallskriker och kastar sig fram och tillbaka med hela kroppen – jag skulle INTE vilja göra det, men i dessa lägen är jag de flesta gånger inte vid fullt medvetande och har inte en chans att styra vad jag gör.

Att ge mig dåligt samvete förändrar inte min förmåga att sansa mig, men det får mig att må ännu värre över bältesläggningen. Att som personal uttrycka att man inte tycker om att ta till bältning och att skuldbelägga är däremot två helt olika saker. Man kan lägga fram det på olika sätt, och att på ett konstruktivt sätt förmedla till mig att man faktiskt inte tyckte att det kändes bra att bälta mig, kan vara väldigt bra för mig att höra.

Sist men inte minst: En bra sak att tänka på är att behandla den som ligger i bältessängen som du själv skulle vilja bli behandlad eller som du skulle vilja att ditt barn, syskon eller annan närstående skulle bli behandlad i samma situation.

Text och foto: Sigrid Steen (finns på Facebook)

“Tvångsbälten” – Foto: Wikimedia Commons (denna model används ej i sverige)