NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
NewsVoice publicerar idag kapitel 12 av Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna”. Varje nytt kapitel publiceras normalt på fredagar.
Boken ger läsaren en obehaglig uppfattning om att Sverige inte är det land vi tror att det är. Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.
Läs även Lindqvists artikel: “De svenska oligarkerna”
Haveristerna: Kapitel 1 | 2 | 3-4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10-11 | 12 | 13
KAPITEL 12
Tisdagen den 11 oktober 2011
Återigen var alla som hade med saken att göra, samlade i det största konferensrummet på polisstationen i Karlstad. Intendent Nyman kom som tidigare sist och på slaget tio. Han gick precis som dagen innan fram till samma stol på kortsidan av bordet. Men nu slog han sig ner och lade upp en ansenlig bunt papper på bordet.
”Välkomna”, sa han och nickade åt de församlade. ”Det som har hänt lägger vi nu bakom oss vad beträffar den mediala biten. För att citera en känd svensk, så vänder vi nu blad i den här utredningen. Den största anledningen till att vi nu byter ledning är ju att vi anar att såväl brottets offer som förövare har anknytning till Stockholm, även om det är helt uppenbart att själva mordet ägt rum här. Notera att jag inte säger brottet, för det kan till stora delar ha ägt rum i Stockholm. Er uppgift framöver består i att säkra de spår som finns, på eller framför allt kring brottsplatsen. Vår tekniska grupp är de enda som kommer att jobba på själva brottsplatsen, så er uppgift består mest i att hitta ledtrådar utanför densamma. Det innebär rent praktiskt att större delen av denna grupp återgår till sina ordinarie arbetsuppgifter. Jag bedömer att endast två man behöver ägna sig åt detta, förutom kriminalkommissarie Asplund och kriminalinspektör Bakke. Den senare väljer ut de två som ska finnas kvar i förundersökningen. Jag gör den bedömningen att vi kommer att ha löst detta inom två veckor. Sedan kommer även dessa personer att återgå till sina vanliga arbetsuppgifter.”
”Då det gäller kontakter med media i detta ärende, sköts de endast av mig och ingen annan. Några frågor om detta”, undrade intendent Nyman?
Solveig Durén kände stor besvikelse över att hennes första och hittills enda uppdrag av den här sorten nu bara rann ut i sanden. Hon räckte upp handen och frågade:
”Vad ska vi göra med det material som vi hittills samlat in och systematiserat?”
”Bra fråga”, sa Nyman, som förstod läget. ”Efter vad jag blivit underrättad, är det du som har utfört just den biten och gjort det bra dessutom”, fortsatte han och höjde lite på ögonbrynen som om han ville ha en bekräftelse på vad han just sagt.
Solveig Durén nickade lite diskret. Hon var osäker på om han ville ha bekräftat att det var hon som hade systemerat materialet, eller om det var för att hon hade gjort det bra.
”Jag har läst stora delar av materialet och jag kan tänka mig att detta kan komma till användning senare. Gör så här. Sammanställ allt material du har i en mapp och skriv en innehållsförteckning över vad vi har. Den mailar du till mig. Mera frågor?”
Eftersom det inte kom några fler frågor, tackade intendent Nyman för uppmärksamheten, samlade ihop sina papper och gick mot dörren. Där stannade han upp.
”By the way”, sa han, ”era normala polisiära uppgifter kvarstår givetvis och där ingår det förståss att ni håller ögonen öppna beträffande det som kan röra detta fall. Om ni ser eller hör något som kan hjälpa oss att lösa det, ska ni givetvis rapportera detta. Ni kommer också att få rapporter om de framsteg som vi gör. Jag föreslår att kriminalkommissarie Asplund har regelbundna informationsmöten om detta.”
Intendent Nyman tackade för sig och lämnade rummet.
Efter mötet samlades Nyman, Asplund och Bakke på Asplunds kontorsrum och avslutade de sista detaljerna.
”Jag kan köra dig till flyget”, sa Asplund med adress till Nyman och fortsatte. ”Det går om lite drygt en timme, så det blir ganska lagom om vi ger oss av nu.”
”Det tackar jag för”, sa Nyman. ”Jag ska bara pudra näsan innan vi ger oss av.”
Väl i bilen tog Nyman till orda:
”Det gick ju bra det här. Se nu bara till att skutan inte läcker, så tror jag det här kommer att gå väldigt bra fortsättningsvis. För dina öron kan jag säga så mycket att vi redan har ett spår, eller om jag ska vara riktigt ärlig så är det fem parallella spår. Vår inre spaning, ja det vill säga dokumentstudier, har visat att offret hade ett antal fiender som har framfört allvarliga hot mot offret. Det rör sig i samtliga fall om att offret varit handläggare i ärenden rörande exklusiva strandrätter. Det gäller att han har gett avslag till några medborgare, medan han har tillstyrkt dispens från strandskyddet för sin frus far och hans kompanjon. Dessa båda är kända hos oss. De har många anmälningar på sig, men samtliga anmälningar har lagts ner då brott ej kunnat styrkas. Det är ju som du själv vet en omskrivning för att det inte finns några vittnen eller andra bevis. I det fallet råkar det vara så att de som fått avslag inte heller är några duvungar, utan spelar i samma division som de som fått dispens. Jag vill inte påstå att de tillhör den organiserade brottsligheten, men vi vet att de har kontakter där. Detta kände offret beklagligtvis inte till och hans agerande ledde senare fram till ett antal hot. Det skulle förvåna oss mycket om någon av dessa tre, som fått avslag, inte har med mordet att göra.” Nyman tystnade medan Asplund gjorde en omkörning.
”Kan det verkligen vara ett motiv för att mörda, jag menar att ha fått avslag på ett bygglov”, undrade Asplund?
”Jo verkligen, om de fått dispens från strandskyddet ökar värdet på fastigheten med 5-6 miljoner. 5-6 miljoner brukar kunna vara motiv nog för ett mord.” Nyman blev tyst en stund och försökte hitta tråden igen.
”De andra två, som vi misstänker, har förlorat ansenliga belopp då han åter igen gjort nästan kriminella handläggningar. Skulle han fortfarande varit i livet, skulle det vara läge att sätta honom under luppen. Till saken hör att offret också hade oförklarligt god ekonomi, vilket i sig, lätt skapar spekulationer.” Nyman tittade menande på Asplund.
”Dessa fem personer som jag nu nämnt kommer att hårdgranskas de närmaste dagarna och som jag sa, skulle vi bli mycket förvånade om inte minst en är inblandad i mordet. Nu är det dessvärre så, att offret har ett antal polisanmälningar på sig, för att vara exakt åtta stycken. Det handlar i samtliga fall om någon form av bestickning i samband med hans yrkesutövning. Vi pratar då inte bara om pengamutor, utan lika mycket om det som jag brukar kalla maffiamutor, dvs. jag gör dig en tjänst, så kanske du kan hjälpa mig en annan dag. Det tråkiga är att samtliga åtta anmälningar har slutat med -Brott ej styrkt-. Om du frågar mig, så har han haft en beskyddare någonstans.”
”Det låter onekligen som du har några spår”, sa Asplund, ”men hur ser ni på att mordet har skett här i Värmland, det saknar enligt min menig all logik”
”Kan så tyckas, kan så tyckas”, svarade Nyman, ”men det är två saker man bör ha i åtanke. En av dessa fem är född och uppväxt i Klarälvsdalen, vilket gör honom extra intressant, eller hur? Dessutom är det lätt att anta, att de som offret under många år favoriserat, står i tacksamhetsskuld till offret och sådan tacksamhetsskuld kan ofta utgöras av beskydd. Då kan det vara lämpligt att ta sig utanför Stockholmsområdet med dylika handlingar.”
”Onekligen”, svarade Asplund, som nu fick koncentrera sig på att hitta en lämplig parkeringsplats. Efter att ha hittat en glugg, som krävde hela Asplunds körskicklighet för att få in bilen i, gick de båda poliserna in i terminalen.
”Hur blir det nu”, frågade Asplund. ”Kommer ni att hålla mig underrättad?”
”Asplund”, sa Nyman och lade sin stora näve på Asplunds axel. ”Ingen kan med bästa vilja påstå att ni gjort ett bra jobb här, men du ingår i vår förundersökning och är våra ögon och öron här. Du har mitt orubbade förtroende.”
Asplund kände sig lättad över beskedet och log ett tunt och osäkert leende.
”Du kommer att bli kallad till Stockholm på våra möten”, sa Nyman. ”Dessutom får du bereda dig på att ta emot oss, större delen av gruppen i Stockholm, här i Karlstad. Vi är inte heller utan fläckar. Vi på RKP har fått mycket kritik för det sk Helikopterrånet, men vi fick ju fast dem i alla fall. Vi har ingen anledning att vara kaxiga. Alla människor har bra dagar och dåliga dagar. Det är viktigt att man är ödmjuk nog att inse det, tycker jag.”
Resanden till Stockholm… hördes det bekanta meddelandet i högtalarna. Poliserna skakade hand och skildes åt.
På vägen tillbaka till Karlstad tänkte Asplund att han kanske hade misstagit sig på Nyman. Han verkade ju faktiskt mänsklig och var kanske inte den stropp han tidigare tyckt. Kanske skulle det t.o.m. kunna bli ett riktigt givande samarbete i framtiden. Här gällde det verkligen att inte göra bort sig igen. Det skulle han nog inte klara mentalt. Den här dagen som började så uselt, hade nu vänt en anig.
Ewas stöttning igår morse hade varit mycket värdefull och plötsligt infann sig en ångest, över att hon gav så mycket stöd och många gånger inte fick det gensvar och erkännande som hon förtjänade. Det kanske just idag var dags att göra något åt saken? Asplund tog upp mobilen och ringde sin fru. Hon svarade på tredje signalen.
”Hej Tord”, sa hon. ”Hur har du haft det idag? Jag har tänkt väldigt mycket på dig hela dagen, men jag ville inte ringa och störa. Är allt bra?”
”Jadå”, sa Asplund och log då han kände värmen i hennes röst. ”Bara bra. Vad gör du?”
”Jag är på Bergvik och handlar. Jag tänkte att du säkert ville ha något gott när du kom hem ikväll”, sa Ewa.
”Skit i det”, sa han. ”Köp dig något snyggt istället, så bjuder jag på middag ikväll. Jag har överlevt och det tycker jag vi ska fira. Vart vill du gå? – Alfie?”
”Alfie blir bra, men du måste nog ringa och boka bord. Klockan åtta tror jag blir bra, eller kanske bättre med halv nio”, sa Ewa.
”Fint”, sa Asplund, ”jag fixar det. Vi ses hemma om en stund. Puss puss.”
”Puss puss”, kom svaret.
När Asplund kom hem, körde han in bilen i garaget. Det var en liten markering att det nu skulle bli taxi in till Centrum och att de båda kunde ta sig en fördrink. Asplunds Caipirinha var välkända i bekantskapskretsen och som förutseende hustru hade Ewa handlat hem både Cachaça och limefrukter från Bergvik.
Asplund tog genast itu med arbetet att krossa is och i övrigt färdigställa resten av drinken. Han ställde in de färdiga drinkarna i kylen och tog sig sedan en dusch. Man kunde inte sätta på sig finkostymen och vara full med stressvett under. Asplund hatade när det luktade svett om honom. Det fick honom verkligen att må dåligt och var definitivt tillräckligt för att få honom att lämna en fest och gå hem.
Efter en stund satt det båda makarna, uppriggade i soffan och avnjöt varsin perfekt Caipirinha.
”Det här har vi, eller rättare sagt du förtjänat”, sa Asplund. ”Du har stöttat mig och fått mig att tro att det finns en möjlighet i alla mörka stunder, som den idag och igår morse. Det är inte alltid, nej, det är inte ofta jag säger nåt, men jag är verkligen tacksam för all stöttning du ger mig. Denna kväll är för dig.”
De reste sig upp, skålade och gav varandra en öm kram.
”Taxin väntar”, sa Ewa och höjde sitt glas i en sista skål, innan de gav sig iväg till en efterlängtad middag.
Restaurangen var som vanligt nästan full, även om det inte var löningsdags utan mera början på den period då hushållskassorna börjat visa sina begränsningar. De hade beställt ett bord i ett litet undanskymt läge, vilket de också fått. Asplund ville givetvis undvika att någon överförfriskad värmlänning kom och talade om för dem vilka usla poliser de var i Värmland och talat om för honom hur de skulle ha gjort.
De hade båda två sina favoriträtter och det blev som vanligt Insalata Mista Con Feta, som de ansåg vara en Italiensk version av Grekisk sallad, för henne och Antipasto Misto för honom. Drycker var det lättaste, då båda var öldrickare. Två lager från pumpen.
De hade båda undvikit att prata om dagens händelser och Ewa kände en viss olust inför detta.
”Ska jag fråga och kanske ta upp något han helst inte ville prata om, eller förväntar han sig att jag ska visa intresse och fråga”, funderade hon för sig själv.
Till slut kom hon fram till att hon borde fråga.
”Jag har varit så orolig för dig idag”, började hon lite trevande. ”Vill du berätta eller vill du inte prata om det?”
”Det är OK”, svarade han. ”Förundersökningen har tagits över av Rikskriminalpolisen, vilket jag nu så här i efterhand, tycker är ganska skönt. Jag ingår som representant för Värmland i den gruppen, tillsammans med Bakke och två till som vi ännu inte utsett. Det innebär att jag fortfarande kommer att jobba med fallet och kanske åka till Stockholm ibland, men det är andra som har tagit över det operativa ansvaret.”
”Du känner dig inte petad då”, frågade hon lite försiktigt?
”Jo det gör jag”, svarade han ärligt, ”självklart gör jag det, men jag kan också inse fördelarna med det. Jag känner på mig att detta fall inte kommer att bli helt lätt att lösa. Då kan det vara rätt skönt att slippa stå i rampljuset, ja du vet, jag tänker på min fysiska status i övrigt. Jag kanske lever längre så här.”
Hon sträckte sig över bordet och kramade hans hand.
”Tänk det tror jag också”, sa hon med ett leende, samtidigt som varmrätten kom in.
Filetto Di Manzo Provenzale till henne och Filetto d´Agnello Con Pomodorini, Verdure, Aglio e Formaggio Feta till honom.
Han hade alltid älskat lammkött och då menade han inte unga flickor, utan sådant som har haft ull på utsidan.
De åt en stund under tystnad och bara njöt av de goda smakerna.
”Det var inte igår vi satt här och myste”, tänkte han. ”Det är ju självaste fasen att det ska behöva hända något sånt här innan man inser att livet är förgängligt och att vi bara har varandra en begränsad tid. Det ska bli ändring på det nu”, lovade han sig själv.
”Vad säger du älskling”, frågade han samtidigt som han avslutade sin varmrätt? ”Det kanske är att fresta lyckan för mycket med en dessert uppe på detta, men en espresso och en liten grappa kan väl ändå inte vara fel?”
”Nej”, svarade hon med ett stort leende, ”det kan väl aldrig vara fel.”
Asplund överlade med kyparen om vilken grappa som kunde passa bäst till en espresso och de kom gemensamt fram till att för ett tillfälle som detta skulle en Giare Moscato passa bra.
Asplund njöt en stund av grappans ljuvliga aromer och tog sig sedan en sipp. Ewa följde genast hans exempel och konstaterade även hon, att denna grappa väl motsvarade hennes förväntningar, även om de inte var lika högt ställda som sin mans. Asplund fortsatte att andas in dryckens aromer, tittade sen över glasets kant och sa:
”Det var länge sedan jag såg dig så vacker som du är ikväll. Jag trodde skönheten skulle avta med åldern, men med dig är det tydligen tvärt om.”
”Smicker, smicker, men allt är ju i betraktarens ögon. Jag hoppas att det i alla fall finns en bit sanning i vad du säger, eller också är det min nya klänning du beundrar.”
”Nej inte alls”, sa Asplund och höll upp båda sina händer. ”För min del skulle du kunna vara helt utan klänning. Det skulle bara göra dig vackrare.”
”Oooops”, sa Ewa. ”Jag tror bestämt jag får inviter. Ett sådant här tillfälle kan vi inte missa. Ta in notan, Tord och ring efter en taxi.”