Ska domstolarna döma ut straff eller vård? ”Haveristerna” av Bertil Lindqvist – Kapitel 18

    2
    153

    Under senare år har det varit politiskt korrekt att förespråka vård framför straff. Då kommer ju frågan: Vem ska dömas till vad? Har det med brottets art att göra, eller vem du är? Frågan är moralisk och hypotetisk men även morden på Utöja i Norge, engagerade även oss i Sverige.

    Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna” fortsätter med kapitel 18. Varje nytt kapitel publiceras normalt på fredagar.

    Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

    Foto: Crestock.com


    KAPITEL 18

    ”Vad ska du göra i Göteborg?” frågade Karin medan hon började plocka bort frukosten.

    ”Jag har fått ett erbjudande, som det förväntas att jag inte ska kunna tacka nej till”, svarade han med ett leende. ”Det låter mer dramatiskt än det i själva verket är. Jag ska titta på en liten restaurangrörelse vid Masthugget. Tidigare i mitt liv har jag jobbat som kock och har ibland längtat tillbaka till stekoset, men det är långt ifrån att jag hoppar på det igen. Det är mycket som ska stämma. Jag tänkte i alla fall åka dit och syna. Det kan väl aldrig skada.”

    ”Jag gissade allt att du var eller hade varit kock. Det syntes på ditt sätt att hantera frukosten. Det var inte bara att få fram maten i sina egna förpackningar. Det fanns en känsla där som även lockade ögat. Jag tycker att det är ganska viktigt att det också ser gott ut, det man eventuellt hade tänkt sig att äta. Din uppläggning av grönsakerna, gurka, tomat och paprika, har jag aldrig sett tidigare.” sa hon med ett leende som kunde smälta is.

    ”Jag jobbade en del på båtar tidigare i mitt liv och då träffade jag en kille från Thailand, som visste hur man skulle använda en kniv. Några trix lärde han ut, bl. a detta, som kan vara bra att ha till hands om man vill imponera på en vacker kvinna”, sa Jens med ett avväpnande leende.

    ”Jag förstår”, sa Karin. ”Du menar alltså att du har träffat någon vacker kvinna tidigare?”

    ”Ja, det har jag”, sa Jens, ”men jag har just nu en väldigt attraktiv kvinna rakt framför mig och det var därför som jag inte kunde låta bli att fjäska lite.” Båda log åt detta och Karin sa:

    ”Det var mycket smicker på en gång, faktiskt mer än jag fått på de senaste två åren.” Hon sträckte sig fram mot Jens och strök med utsidan av handen mot hans kind, såg honom djupt i ögonen. ”Jag är nog lite ringrostig på att ta emot komplimanger, men med lite övning kanske jag kan klara det lite bättre. Keep up the good work.” Hon vände sig om mot diskbänken igen och började plocka lite, för hon kände att det hettade i ansiktet och erfarenheten sa henne att det hörde ihop med att hon rodnade.

    Jens lade sina armar runt henne, strax under bysten, kysste henne lätt i nacken och sa:

    ”Ska det bli en god middag ikväll, så får du väl visa mig runt i metropolen Örebro. Vi kommer att behöva en del fina råvaror om jag ska göra en middag åt oss som kan göra dig rättvisa.”

    ”Låt mig bara fixa undan här, så ska jag visa dig lite av vad den här staden kan erbjuda.”

    ”Mm, sa Jens”, som fortfarande kramade henne bakifrån, men som också hade lite diskret, flyttat upp sitt grepp så att Karins bröst, nu vilade tungt på Jens armar. Genom det tunna tyget kunde han känna hennes mjuka värme.

    ”Det känns som om vi borde gå ut mer eller mindre på en gång, annars är risken uppenbar att den utlovade middagen går om intet.” sa han, fortfarande utan att släppa henne.

    ”Jag tror att du har alldeles rätt i det du säger”, sa Karin samtidigt som hon mjukt snodde runt i hans omfamning, gav honom en mjuk puss på munnen och gled ur hans grepp.

    ”Ge mig tio minuter, en kvart”, sa hon och härmade en klassisk pizzabagare så gott hon kunde.

    Jens, som trots sin ålder bara sett Örebro från E18, då han vid några tillfällen rest med bil från Stockholm till Göteborg eller Oslo, fick denna dag se staden vid Svartån ur ett lite annorlunda perspektiv. Egentligen var han ganska ointresserad av att flanera runt i staden. Det gällde inte specifikt för Örebro, utan var något som gällde vilken stad som helst, ja, förutom Stockholm förstås.

    Som promenerande turist, som han idag föredrog att kalla sig, fick han ett helt annat intryck av staden, än den tråkiga platthet som förbifarten för E18 uppvisade. Speciell fascinerad blev han då de passerade bron där Storgatan korsar Svartån och Örebro Slott exponerades i hela sin prakt, med hela Svartån som vallgrav dessutom. Där de stod på bron och hängde lätt på broräcket, kände Karin att hon faktiskt kunde ge sin Stockholmare till kavaljer, lite kulturhistoriska upplevelser. Hon antog med viss rätta att han, liksom många andra Stockholmare, inte hade mycket kunskaper om den svenska historien utöver vad som inträffat i Stockholm, eller ännu mera specifikt inom tullarna.

    ”Det här slottet är riktigt gammalt”, började hon. ”Även om det inte såg ut så här från början, så räknar man med att det fanns här redan på medeltiden. Det var väl mera en borg på 1300- talet och vad jag har hört så byggdes det som då kallades Örebro Hus, av Kung Magnus Eriksson. Kristian II, du vet han som ställde till med Stockholms Blodbad, var här och härjade, liksom Gustav Vasa.” Hon försökte avläsa om han var intresserad och ville höra mera. Jens förstod den outtalade frågan och visade med en handrörelse att: ”Fortsätt jag lyssnar.”

    ”1810, dvs. för nästan exakt 200 år sedan, valdes här den franske generalen Jean Baptiste Bernadotte till Sveriges kung. Han fick då heta Karl XIV Johan och fick Stensoppen uppkallad efter sig, fast det var nog inte samtidigt som han blev kung. Jag tror inte han bodde här permanent, utan boendet var nog av en mer tillfällig karaktär. Karl-Johan svampen, som de flesta plockar och äter, lär han ha fått uppkallad efter sig långt senare, då han som kung av Sverige visat stor förtjusning i just denna kulinariska svamp.

    Mera permanent bodde här en massa kriminella med Lasse-Maja i spetsen. Han flyttade senare till Marstrands fästning vilket säkerligen inte var så speciellt trevligt. Trevligare är det väl för kriminella av vår tid, som fått flytta till Kumla, vilket de säkert är glada för, med tanke på att det här fanns både tortyrkammare och riktiga fängelsehålor.”

    ”Det är de säkert”, sa Jens. ”Speciellt med tanke på att det här på slottet knappast fanns, varken tv eller bredband, till fångarnas förströelse.”

    ”Du är hopplös”, sa Karin, med spelad stränghet. ”Jag försöker vara lite seriös och pränta in lite av den för dig, helt fördolda svenska historien, men det är tydligen totalt bortkastat.”

    ”Absolut inte bortkastat”, menade Jens och plirade lite med ögonen. ”Ska jag vara riktigt ärlig så är jag mera kunnig på nutidshistorien. Jag vet t ex att det fanns en liten gubbe här som blev väldigt känd för att klippa bort spriten från representationskvittona. Fast jag vet ju inte med säkerhet om det var just i slottet som han höll på med pappslöjden.”

    ”Du är faktiskt helt hopplös”, skrattade Karin och knuffade till honom i bröstet. ”Nu ger jag upp det kulturhistoriska och ser om jag har större framgång med det kulinariska.” Hon krokade i Jens arm och fortsatte Storgatan österut.

    Efter att ha besökt ett antal matvaruaffärer var inköpslistan avklarad. Det var inte så lätt att hitta allt som Jens ansåg sig behöva för kvällens meny. Karin försökte att med utgångspunkt från råvarorna, tänka ut vilken meny som Jens hade i åtanke för kvällen, men hon upptäckte ganska snart att möjligheterna var alltför många, för att hon skulle få en acceptabel säkerhet i analysen. Det fick helt enkelt bli en överraskning och det var kanske roligare.

    De hittade ett litet mysigt kafé, samtidigt som Jens började klaga på ömma fötter och de enades snabbt om att det nog var dags för en liten paus i handlandet. Jens hävdade bestämt att det inte var frågan om en paus, utan att det nu handlade om att på ett värdigt sätt avsluta stadsvandringen. Inget kunde vara ett värdigare slut än att med lagom ömmande fötter få avnjuta en Napoleonbakelse och en kopp kaffe i en trevlig dams sällskap.

    ”Varför just en Napoleonbakelse”, undrade Karin.

    ”Njaa, sa Jens eftertänksamt.” Om jag inte minns fel, så var väl generalen Jean Baptiste Bernadotte polare till Napoleon. I alla fall till en början. Om jag inte minns fel så gick det väl sämre med kamratskapet mot slutet då han kommit upp sig, men det handlade väl mest om politik kan jag tro.”

    ”Nu blev ja nästan imponerad”, sa Karin. ”Jag hade ingen aning om att du kunde sånt.”

    Jens bara log tillbaka.

    Karin, som under dagen blivit alltmer nyfiken på Jens, började att styra in det alldagliga kaffesamtalet på lite mer utforskande frågor, utan att ge avkall på sin vaksamhet på om Jens kunde känna sig obekväm och pressad.

    ”Efter vad du sa i morse, fick jag uppfattningen att du inte kockade just nu”, sa Karin. ”Givetvis blir jag ju nyfiken på vad du gör då du har timeout från matlagningen.”

    ”Jag är spelare – och spanare”, sa han, med ett lite finurligt leende. ”Ja, eftersom jag lever på det, så kan man väl kalla mig för proffsspelare.”

    ”Proffsspelare?” upprepade Karin. ”Du menar en sån där som spelar på hästar eller fotbollsmatcher? Inte kan du väl mena att du försörjer dig på det? Det måste väl ändå vara väldigt osäkert?”

    ”Nej, inte om man är duktig och påläst. Det finns faktiskt fler än man tror som lever på detta och dessutom har en ganska stabil inkomst. I mitt fall”, fortsatte han, ”spelar jag inte på nåt som lever, utan något så trist som värdepapper, aktier, andelar i företag. Det är precis som att spela på hästar. Den enda skillnaden är att en som är bra på att spela på hästar måste vara duktig på att förutse när en viss häst kommer att vinna. Till sin hjälp har man då en massa variabla kunskaper, hästens form, tränaren, hälsan, kunskaper om konkurrenternas egenskaper, banans skick mm. Jag i min tur måste förstå mänsklighetens reaktioner på olika företeelser i samhället. Vad händer t ex om Juholt säger upp sig. Kommer kursen på en viss aktie att gå upp eller ner. Vad händer med oljepriset om Obama inte kandiderar till omval och hur påverkar det i sin tur Ericsonaktien. Om jag kan gissa rätt i förväg, har jag framgång, annars tillhör jag förlorarna.”

    ”Man måste också vara väldigt klar över att precis som i spelet på hästar kommer vinnarnas pengar från förlorarna. Om det inte skulle finnas folk som förlorade pengar på aktier, skulle jag inte vinna några. Precis som ATG, visar börsen bara upp sina vinnare, aldrig förlorarna och de är ju faktiskt många fler än vinnarna.”

    ”Jag vet inte om jag köper det där. Det låter lite väl cyniskt”, tyckte Karin. ”Jag kan ju inte det där, men jag hör ju ofta talas om börsuppgångar och det måste ju komma alla till godo eller hur? Annars skulle vi väl inte spara våra pensionspengar där?”

    ”Det är nog en allmänt utbredd uppfattning”, sa Jens, ”men faktum är att priset på aktierna har gått upp och ner och kommer att fortsätta att göra så. Har jag då varit duktig i mitt spel, har jag förutsett en uppgång och redan handlat när aktierna hade ett lägre pris. Sen gäller det att jag säljer mina aktier så nära pristoppen som möjligt, innan de börjar sjunka igen. De som köper när jag säljer är förlorarna och det är de, som betalar mina vinster. Ibland är det dina pensionspengar som hamnar i min ficka. Du har således alldeles rätt, min sköna. Det är väldigt cyniskt. Å andra sidan fungerar allt spel om pengar på detta vis. Vinnarna, vinner på förlorarnas bekostnad.”

    ”Du får det att låta som om seriös aktiehandel på börsen är det samma som att spela på ATG. Så kan det väl ändå inte vara?”

    ”Nej, det skulle jag inte vilja säga, men det finns grundläggande likheter, som var vinsterna kommer ifrån, dvs. förlorarna. Det finns faktiskt de som än i dag tror att börsen skapar pengar som någon sorts sedelpress, men så är det alltså inte. Vinsterna kommer alltid från förlorarna.”

    ”Det finns dock ett litet, eller nja, kanske rent av stort undantag i det jag sagt om aktiehandeln”, korrigerade han sig själv. ”Den grundläggande tanken är ju att den som köper andelar i ett aktiebolag, ska få del i vinsten, som bolaget tjänat in. Det är en långsiktig och som jag ser det, en sund tanke. Man hjälper ett företag som man tror på, med pengar som de för tillfället behöver, genom att köpa andelar (aktier) i företaget. När företaget så småningom har genererat vinst, bestäms på bolagsstämman, där du som aktieägare har rätt att delta och i de flesta fall rösta, hur stor del av företagets vinst som ska delas ut till aktieägarna. Dessa belopp kan idag inte på något sätt jämföras med de bonusar som företagsledningar i många fall ger åt sig själva, men det kan tänkas att bolagsstämman bestämmer att det ska utbetalas en aktieutdelning på låt säga 5 kr per aktie. Är du då ägare till 1000 aktier, ja då har du tjänat 5000 kr på ditt aktieinnehav.”

    ”Detta räknas dock inte som en seriös förräntning av de som lever på aktiehandel”, fortsatte Jens. ”De flesta resonerar nog som jag, dvs. snabb handel på förväntade kursförändringar.”

    ”Det där tål att tänkas på”, sa Karin. ”Jag är inte säker på att jag köper allt du säger om detta, men å andra sidan vet jag ju att insikter tar lite tid. Jag har t.ex. lite svårt att tänka mig att man har lagt mina surt förvärvade pensionspengar i händerna på räknenissar och spelare, så att mina pensionspengar kan hamna i fickorna på proffsspelare som du och Nick Leeson.”

    ”Som du själv sa, Insikter tar tid”, sa Jens.

    ”En helt annan sak”, fortsatte hon utan att fastna på Jens kommentar. ”Det verkar ju som om du och Trond är väldigt goda vänner. Du är spelare och han är journalist. Lite omaka kan man tycka. Vad är det som förenar er?”

    ”Jag antar att det är alla våra olikheter och en likhet.”

    Karin funderade en liten stund innan hon fortsatte med en nick.

    ”En likhet, säger du. Då blir jag ju nyfiken på vad denna enda punkt kan vara. Det förefaller ju enklast att klara av denna enda punkt, innan vi ger oss in på alla olikheter.”

    ”Jag tog nog i och var väl kategorisk”, sa Jens. ”Vi har fler gemensamma saker än en, tex att vi båda gillar dig.”Han log sitt bredaste leende. ”Vad jag menar är egentligen att vi båda gillar att resonera med någon som törs ha sin egen åsikt. Du har antagligen sett och hört att det förhåller sig på det viset. Den sak som jag menade att vi har gemensamt är att vi båda har ganska lätt att acceptera bra ståndpunkter, eller mera rakt på sak, – vi kan båda ändra på oss när vi är överbevisade. Jag läser t ex ofta Trond´s artiklar och kommer med seriös kritik, givetvis både positiv och negativ. Vi svenskar tenderar att vara så in i hoppsan politiskt korrekta. Inget fel i det, i och för sig, men å andra sidan ganska tråkigt och samtidigt improduktivt och förljuget.”

    ”Nu tror jag nog att du får förklara dig lite mer igen. Det där blev lite mycket floskler. Kan du förklara så jag förstår?”

    ”Javisst” sa Jens glatt. ”Både du och jag är uppväxta med politiska dogmer och då kan vi ju passa på och ta något riktigt aktuellt. Om jag säger att vi i den så kallade civiliserade världen länge har diskuterat som så, att kriminalvård, vi var ju inne på det förut, jag menar det du berättade om slottet, inte är en form av straff och hämnd, utan en vård och hjälp till att återinpassats till samhället. Håller du med?”

    ”Självfallet”, sa Karin. ”Jag har många gånger diskuterat med människor som vill ha straff i stället för vård. I det fallet kan jag vara riktigt jävla envis. Ja, jag kan faktiskt bli riktigt förbannad på dessa som bara skriker om hårdare straff.”

    ”Det förvånar mig inte, det är ju helt politiskt korrekt att tycka så. Men nu i höst har ett par gubbar, Anders Behring Breivik och Mattias Flink förekommit flitigt i alla former av media, eller hur?”

    ”Jag vet”, avbröt Karin. ”Jag blir så jävla upprörd bara jag tänker på det och nu ska den där massmördaren Breivik försöka att bli förklarad psykisk sjuk, bara för att slippa straff. Det är så man vill spy. Psykiatriker som försöker ge honom någon sorts alibi och säga att han inte visste vad han gjorde. Som tur är finns det andra som kan friskförklara honom, så att han får stå för vad han har gjort.”

    ”Mmmm”, nickade Jens leende till svar. ”Jag trodde inte att det skulle gå så här lätt.”

    ”Vaddå lätt” sa Karin, med en aning av irritation rösten. ”Vad menar du?”

    ”Ja, det var bara att lägga upp bollen på straffpunkten, så var du där och spakade in den, – i fel mål dessutom”, sa Jens och tittade leende på Karin. Det blev tyst en stund och de nyfunna vännerna satt bara och stirrade på varandra.

    ”Fan”, tänkte Karin. ”Jävla skitstropp. Jag trodde inte att du var sån. Komma här och spela besserwisser… Å andra sidan får jag skylla mig själv som gick på den där enkla.”

    ”Den där gick jag på”, sa hon sen lite dämpat skamsen.

    ”Eller hur”, sa Jens igen. ”Det var nog inte mer än 15 sek emellan att du var motståndare till straff till att du ropade på straff. Själv antar jag att det förhåller sig så, att om vi blir berörda av brottet, då ska det vara straff, t.o.m. dödsstraff vilket många ropat på i det här fallet. Är brottet i ett annat fall till och med så allvarligt som ett mord eller dubbelmord, är det vård som gäller, dvs. om vi inte är anhöriga eller närstående. Då blir det emellertid genast straff som gäller igen. Går man upp till Breiviks nivå, så är det väldigt många, norrmän som svenskar, som t.o.m. går ut i pressen och hävdar att dessa psykiatriker som vill förklara honom som icke tillräknelig inte kan kallas experter. Alltså – in med psykiatriexperter som har rätt åsikter eller kunnande och som kan se till att han får sitt straff. Givetvis kommer det inte att vara svårt att hitta psykiatriker, som för ett lämpligt honorar, kommer med ett önskat utlåtande, så har det alltid varit. Vill du slå vad om att innan rättegången ens kommit igång eller senast under rättegången mot Anders Behring Breivik, så har man löst problemet och hittat psykiatriker med rätt kunskaper. Han kommer inte att förklaras som mentalt sjuk. Du kan känna dig jättetrygg.”

    ”Det är du absolut säker på?” sa Karin.

    ”100 %”, svarade Jens.

    ”Det var inte så länge sedan som anhöriga till Matias Flinks mordoffer satt i tv-soffan och deklarerade, att trots sin kristna tro var det straff som gällde. När det kommer till kritan är det straff och hämnd vi vill ha och inte vård. Det där med att vända andra kinden till gäller inte i det här fallet, kristen eller inte. Jag gillar, som du hör, inte hyckleri”, avslutade Jens med antydan av eftertryck.

    ”Och nu har du svaret på frågan du ställde. Det finns de som gillar personer som kan se saker som de är och inte frågar så mycket om de är politiskt korrekta eller inte. Där har du mig och jag tror det är därför som Trond gillar att diskutera med mig.”

    Karin drack sakta en klunk kaffe, tittade på Jens en lång stund och ställde sedan långsamt ner koppen på bordet. Många tankar for igenom hennes huvud.

    ”Inte undra på att Trond gillar att ha tankesmedja med Jens”, tänkte hon. ”De finns ju de som hävdar att det gäller att kunna tänka fritt och det är kanske sådana vi behöver lite fler av. Det kanske finns för mycket papegojor, som bara upprepar vad andra har sagt utan att tänka själva.”

    De satt tysta en stund, tittade ut genom fönstret och begrundade vad som sagts, men slutligen bröt Jens tystnaden.

    ”Som du förstår är jag ganska van vid olika reaktioner, men jag hoppas innerligt att du inte blev arg. Det var inte min mening att förolämpa dig, men det var trots allt du som frågade”, började Jens.

    ”Förlåt”, sa Karin. ”Jag bad om det. Jag fick mig en tankeställare, men jag tror nog bara att den var nyttig. Ändå vill jag inte bara så där, acceptera att jag tillhör en grupp människor som bara följer med strömmen, är politiskt korrekt och inte tänker själv. Du är spelare, även fast Trond för någon dag sedan kallade dig för journalist. Är du det också?”

    ”Nej, det är jag inte. Jag kan hjälpa honom med en del artiklar och jag skriver en del, men jag har ingen utbildning för detta. Det vore mer rätt om han kallade mig för spanare.”

    ”Spanare? Vad menar du med spanare?” undrade Karin.

    ”Minns du ett radioprogram som hette Spanarna och gick på fredagseftermiddagarna?” frågade han, utan att vänta på svar utan fortsatte direkt. Jag vill minnas att det var Jonas Hallberg, Jonas Gardell och några till, som varje vecka skulle redovisa olika trender i samhälle. Det var ett jätteskojigt program, som jag lyssnade på så fort jag kom åt.”

    ”Jo, det minns jag, men vad har det att göra med dig som spanare? Du var väl inte med och programmet finns väl inte längre kvar?”

    ”Nej, jag var inte med, men det är lite vad jag gör ändå. Jag spanar på trender i samhället och lyckas ofta förstå konsekvenserna av dessa fenomen, långt före andra. I alla fall om man får tro Trond”, flikade han in med ett leende.

    ”OK, så Trond och du sitter och diskuterar vad t ex nya lagförslag kommer att få för konsekvenser, förutom det rent uppenbara. Jag kan tänka mig att ni då t ex har diskuterat effekterna av sänkning av restaurangmomsen”, sa Karin. ”Blir det billigare för kunden, fler anställda, eller mer i restaurangägarnas fickor?”

    ”Jag skulle inte kunna uttrycka det bättre själv. Vi är lite omaka Trond och jag, kan man tycka, men det är helt klart en sak som förenar oss.”

    ”Kan du ge något exempel på vad du spanat på och som sedan visade sig rätt?” frågade Karin.

    ”Javisst”, sa Jens glatt. ”för ca 20 år sedan, började jag inse att den svenska polisen inte är den organisation som vi vanliga svenskar förväntar oss att den ska vara. Jag började, diskussionsglad som jag är, ta upp debatten lite här och där. Resultatet var minst sagt nedslående. Människorna runt omkring mig blev förbannade av detta, som de kallade skitsnack och försvarade hårdnackat polisens sätt och jobba. De flesta menade att poliskåren bestod av en elit av ärliga och präktiga människor, vilka samtliga var höjda över alla misstankar.”

    ”Karin log, ”och nu menar du att du har fått rätt då?”

    ”Bara nästan, men snart skulle man nog kunna säga vad var det jag sa, fast det skulle jag aldrig säga. Vår kända polisprofessor, har med stort mod, länge påtalat polisen ineffektivitet och inkompetens. Detta har i sin tur lett till att fler och fler brev skrivits till olika journalistiska instanser, med rop på hjälp och nu tror jag inte det är långt borta att vi får se en allmän reaktion. Det gäller i första hand medborgare som anmält brott, men som polisen helt enkelt skiter i att göra något åt, eller så är de inte kompetenta att göra något åt det.4) Välj det som passar. Att pengar och värdesaker försvinner ur polisens kassaskåp, utan att man utreder detta, kårandan, där poliser täcker upp för varandra, mm mm.”

    ”Jag kan inte tro att det är så illa, jag vägrar att tro det”, sa Karin med eftertryck.

    Jens tittade henne länge i ögonen, sedan sa han. ”Om jag förstått saken rätt, har du tjänat skapligt med pengar den senaste veckan. Ställer du upp på ett vad?”

    ”Det beror på vad det gäller?” svarade Karin.

    ”Så här då, Jag slår vad om, med en två veckors semesterresa till Thailand som insats, att rikspolischefen Bengt Svensson, kommer att framträda i svensk tv för att diskutera denna fråga, innan mars månads utgång 2012.”

    ”Taget”, sa Karin. ”Får segraren bestämma vart i Thailand vi ska åka också?”

    ”Självklart”, sa Jens. Jag ska nog välja något bra dykställe.”

    ”Dykställe! Jag kan inte dyka.”

    ”Det gör inget. Du kan antingen sitta på dykbåten och titta på då jag och de andra dyker, eller så kan du passa på att ta ett eget dykcert. Det är jätteskoj, jag lovar”, sa Jens.

    ”Jag är fortfarande lite putt på dig”, sa Karin. ”Jag menar det där med straff kontra vård. Jag trodde inte att jag skulle vara så korkad att jag gick på en sån lätt.”

    Han log mot henne, reste sig upp, räckte henne handen och sa:

    ”Det trodde ärligt talat inte jag heller, men det kan vi fundera över medan vi knallar hemåt. Ska det bli någon middag i rimlig tid, så får vi nog avsluta fikandet. Vad sägs om en taxi? Jag menar att det blir betydligt jobbigare att gå hem, nu när vi har en obearbetad och oförädlad matsäck att bära på.”

    ”Låter som en genomtänkt idé”, sa Karin när hon reste sig och hoppades att han uppfattade den lilla gliringen. Även om det inte var mycket, så ville hon inte framstå som en kvinna som kapitulerade utan villkor.

     

    Väl hemma i lägenheten, tog Karin sig an Azlan, medan Jens såg till att de nyinköpta matvarorna fick den behandling de behövde.

    Innan hon gick ut med Azlan vände hon sig om i dörren och frågade:

    ”Nu har vi handlat, eller du, om vi ska vara riktigt ärliga. Jag har sedan en stund tillbaka börjat fundera lite på menyn. Vad ska vi laga?”

    ”Att jag varit aningen självsvåldig i valet av råvaror betyder bara en sak. Ikväll står jag för menyn och du är min gäst. Konstigt att säga så med tanke på att det är jag som är din gäst och bor hos dig. Låt oss säga så här. Du håller med logi och jag håller med mat och dryck. Kan vi säga så?”

    Jens tittade uppfordrande på Karin och visade med ett tydligt kroppsspråk att han ville ha acceptans på sitt förslag.

    Karin nickade med spelad eftertanke och sa till slut:

    ”OK, på ett villkor. Jag vill veta menyn, så att jag har något att fantisera över under min hundpromenad.”

    ”Enkelt”, sa Jens. ”Det blir en tre rätters svensk traditionell middag. Seså ut med dig nu så att jag får arbetsro.”

    Med utgångspunkt från de inköp de hade gjort funderade Karin över menyn. Gös, det kan väl inte bli annat än huvudrätt, men de övriga råvarorna kunde passa in lite varstans.

    Förrätt: helt klart – fisk

    Huvudrätt: ännu klarare – fisk

    Dessert: ? Det blev svårare

    Jens hade insisterat på att få göra besöket på det statliga spritmonopolet på egen hand, så där hade hon inte så mycket hjälp att hämta. Denna tankelek över menyn, gjorde att smaklökarna aktiverades och agerade som en fantastisk aptitretare.

    ”Aptitretare”, tänkte hon, ”eller aperitif, som man kanske säger i finare sammanhang. Finns det svenska aptitretare?” Hon tänkte runt ett slag, men kunde faktiskt inte komma på något svenskt, som man skulle kunna använda till detta. Å andra sidan med denne Jens kunde man nästan förvänta sig vad som helst.

    Han var verkligen mycket speciell, men hon kände att hon drogs till honom på ett förunderligt sätt. I sådana här fall då man ska analysera varför man gillar någon, brukar man ju ta fram alla positiva sidor och underblåsa dem, medan man mer eller mindre medvetet bortser från de dåliga. Hon började gå igenom sina intryck av det senaste dygnets upplevelser av honom. Hon kunde inte med uppbjudande av all positivitet och partiskhet säga att hans positiva egenskaper klart övervägde de negativa. Å andra sidan hade hon inte känt honom knappt ett dygn ännu.

    ”Till att börja med”, tänkte hon då hon bestämt sig för att systematisera sina intryck av Jens, ”är det nog väldigt svårt att hitta en låda eller ett fack där han skulle kunna passa in.” Hon hade för länge sedan gått en kurs, som behandlade personligheter och hur det samverkade med andra personlighetstyper. Hon drog sig till minnes att föreläsaren hette, eller kanske rent av heter, korrigerade hon sig själv, Bertil Björkman.

    Han hade delat upp allas personligheter i tre grupper som från ena sidan till den andra hette Andersson, Svensson och Hanzon, Hanzon med Z. Hon hade ett klart minne av att Bertil Björkman betonade att det var sällsynt med renodlade Andersson – Svensson – Hanzon – beteenden, men att man kunde vara dominerad av någon typ. Det var trots allt vanligast med att det i ens personlighet fanns alla typbeteenden. ”Hur var det nu?” tänkte Karin. ”Det var väl så att:

    Andersson var en bokhållartyp. Ordning och reda – pengar på fredag. Hängslen och livrem, hörde väl också till. Visst var det väl han som var den typiska Volvoägaren, tryggt och säkert, och Volvos värde varar och allt det där. Inte var han väl speciellt klädintresserad, vad hon kunde minnas. Det var praktiskt, slitstarkt och till rätt pris som gällde.”

    ”Hur stämde den här profilen in på Jens. Nää, det var inte mycket. Skulle kunna vara det där med kläder då, det verkar han inte vara så noga med. Fast å andra sidan hade Trond berättat att han hade låtit sy upp en kostym på Savile Row i London för något år sedan. Nä, någon Andersontyp var han nog inte.”

    ”Hur var det med Svensson då? Jovisst det var ju den supersociala typen, alltid öppet hus. Jourhavande medmänniska, fixar och donar och hjälper till där det behövs. Har man problem av något slag, kan vara allt från olycklig kärlek till datorproblem, Svensson fixar. Själv är han en fyndare som köpt en krockad bil, gjort den i ordning på ett beundransvärt sätt, för att sedan lasta in hela familjen plus några grannar, för att åka till någon outlet eller rent av till Ullared för att storhandla. Givetvis har han hyrt ett täckt släp på OKQ8.”

    Karin funderade vidare. ”Här kanske vi har nåt. Han är ju empatiskt och hissen går ända upp. Att han kan hjälpa till, är jag övertygad om, men det är väl när han själv vill och har lust. Ändå tror jag att han totalt sett är en god medmänniska, men det där med Ullared spräcker ju allt. Jag tror att bara tanken på att trängas med mycket folk skulle få honom att bli näst intill otrevlig.”

    ”Hanzon med Z, det var väl en sån där juppie, var det inte? Alltid först med det senaste, alltid en massa idéer, sysslar med allt mellan himmel och jord och håller på med en massa prylar. Byter yrke som vi andra byter underkläder och det samma gäller intressen. Det är kanske därför som han verkar veta ganska mycket, eller som man brukar säga – han vet lite om mycket. Det är väl det som Trond gillar förstås?” Hon funderade lite fram och tillbaka.

    ”Hur är det med bil och kläder? Jag vet ju inte ens om han har någon bil, men visst är det lite märkeskläder jag sett. Ralph Lauren och Gant vet jag med säkerhet, men också lite skumma märken som t ex Jack Wolfskin och Wenger. Lite udda så där. Skulle nog inte kunna tänka mig att han skulle köpa kläder som Peak Performance eller North Face, men däremot Marmot och Spyder. Jag skulle också ha väldigt svårt att se honom som Volvoägare.”

    ”Nu har jag dig”, tänkte Karin. ”Han är klart Hanzondominerad, med inslag av lite Svensson och ännu mindre Andersson. Kanske inte så lite ändå, han spelar ju med pengar. Fast det är ändå märkligt att jag vet så lite om honom. Han pratar gärna och mycket om andra och om företeelser i samhället, men ganska litet om sig själv som person. Nåja, det kan vi väl snart ändra på.”

    Karins tankeutsvävningar hade dragit ut längre på tiden än hon tänkt sig och insåg att hon borde skynda sig hem.

    Hon hade knappt kommit innanför dörren, förrän Jens dök upp.

    ”Kan jag hjälpa damen med kläderna”, frågade han artigt, som en rockslusk på en guldkrog.

    ”Ja tack”, sa Karin, medan hon såg Azlan, med yviga svansrörelser, försvinna in i köket.

    Jens tog av henne kappan och halsduken och hängde ordentligt upp dem på samma galge.

    ”Så har vi stövlarna”, sa han och höll menande upp handen så att hon kunde lägga upp sin ena fot i den.

    ”Snygga stövlar förresten”, sa han medan han utförde samma process med den andra stöveln som den första. ”Jag gillar stövlar med lite klack och snickarglädje. Ja, du vet lite remmar knappar och spännen och sånt.”

    ”Vad roligt att du tycker det”, sa Karin. ”Jag gick länge och tittade på dem, för som du kanske förstår föll de mig också i smaken. Plötsligt händer det oväntade – 40 % REA. Det var bara att slå till även om det blev nudlar resten av månaden och halva efter den.”

    Som den självklaraste sak i världen började Jens att knäppa upp knapparna i Karis blus, fortfarande stående strax innanför dörren i kapprummet.

    ”Men…” började Karin, men Jens visade med sitt pekfinger att hon skulle vara tyst. ”Jag frågade om damen ville ha hjälp med kläderna”, sa han ”och svaret var jakande.” Han hängde upp hennes blus på en annan ledig hängare. Därefter började han hjälpa henne med bältet i byxorna.

    Nu kunde Karin inte hålla sig längre, utan påpekade, utan att för den skull visa minsta fientlighet, att hennes medgivande bara gällde ytterkläderna.

    ”Då får jag fråga igen”, sa Jens med ett leende och lika teatraliskt artigt som förra gången. ”Med utgångspunkt från nuvarande status, – vill damen ha hjälp med kläderna, eller föredrar hon att utforma kvällen på annat sätt?”

    De tittade forskande på varandra, likt två boxare inför en invägning före matchen, frånsett att det inte fanns någon fientlighet i deras blickar. För Karins del handlade det om att hon var aningen överrumplad. Hon var ställd i en situation hon aldrig varig i tidigare, snarare än att hon kände rädsla eller obehag. Hon ville inte riktigt erkänna för sig själv att det pirrade lite i kroppen av den ovanliga situationen. Det som fällde avgörandet var att hon litade oerhört mycket på Trond och insåg att han aldrig skulle låtit en psykopat övernatta hos henne och att hon därför borde kunna lita på sina instinkter – och Azlan.

    ”Damen vill gärna ha hjälp med kläderna”, sa hon sedan med sin mest insmickrande röst.

    Jens nickade och fortsatte sedan med hennes bälte och byxornas dragkedja. Så fort han smekt byxorna av henne, hängde han ordentligt upp dem på ytterligare en galge, samt tog av hennes strumpor.

    Nu stod Karin, 55 år gammal, i sin halvskumma tambur iklädd endast BH och trosor, tillsammans med en man som hon känt i ungefär ett dygn. Det var således inte så konstigt att hon ställde frågan till sig själv, ”Vad fan pysslar du med, har du mist förståndet?”

    Jens sa ingenting, men ritade en halvcirkel i luften med sitt pekfinger, vilket Karin tolkade som att hon skulle vända sig om, vilket hon också gjorde. Jens lossade smidigt de två hakarna i Karins BH, tog av den och hängde den likt en butler över sin vänstra underarm. Karin vände sig om på nytt, varpå Jens pekade på hennes trosor och sa, ”kan jag få dem också?”

    Karin tog av sig sina trosor, räckte över dem till Jens, som placerade dem på vänsterarmen bredvid BHn. Nu stod hon helt naken i sin hall med denne leende Jens framför sig. Han tog hennes vänsterhand i sin högra och sa ”kom.”

    Karin rodnade då hon märkte att hennes bröstvårtor hade styvnat ordentligt.

    ”Var det så att hon hade tänt på situationen? Så var det nog, fast det ville hon inte riktigt erkänna för sig själv.”

    Han ledde henne fram genom den korta korridor, där de i morse försökte och lyckades undvika en kollision med en nästan totalblind Trond. Framför badrumsdörren stannade de och Jens ledde in henne i badrummet där ett varmt skumbad var upptappat och som i övrigt bara upplystes av levande ljus. Det doftade ljuvligt om skumbadet, tyckte Karin och gav Jens en stor kram.

    ”Det finns inte många av din sort ska jag säga. Du nästan skrämde mig i tamburen, men du bara spelade ett elakt, nej inte elakt, lite fräckt spel.”

    ”Varsågod”, sa Jens. ”Jag antar att underkläderna ska i tvättkorgen?” Karin bara log och nickade till svar, medan hon kröp ner i det varma vattnet.

    ”Oj det känns varmt”, sa hon.

    ”Inte så farligt”, sa Jens. ”39° brukar vara ganska lagom. Känns kanske lite hett i början, men bara efter någon minut känns det perfekt för de flesta.”

    ”Hur kan du veta att det är exat 39°”, frågade hon.

    ”Det är det inte”, sa Jens, ”snarare 39,2°, men jag tror inte att det gör någon större skillnad.”

    ”Hur kan du vara så säker på det? Går du alltid omkring med en precisionstermometer i fickan?”

    ”Nej”, sa Jens, ”men de flesta damer brukar ha en febertermometer i badrumsskåpet och du utgjorde inget undantag. Lätt som en plätt, 39,2° således.”

    ”Vad hade du gjort om du inte hittat någon febertermometer, mr besservisser, hade du rensat mitt nattygsbord och övriga lägenheten på din termometerjakt”, sa hon surt.

    ”Nej”, sa han lakoniskt, ”det finns faktiskt gränser för de insatser man kan göra för att fixa till det lite trevligt för en visserligen vacker, men aningen kinkig dam. Inget i badrumsskåpet, ja då blir det fingerspitzgefyl som får gälla.”

    ”Hoppas att du får en mysig stund”, sa Jens och lämnade badrummet.

    Två minuter senare knackade han på Karins badrumsdörr.

    ”Kom in”, ropade hon till svar, så han öppnade och klev in och i vänsterhanden bar han en bricka med två Champagneglas på.

    ”Du måste givetvis ha en aperitif, sa han, ”varsågod”, varpå han tog det andra själv och tillade, ”skål för en trevlig kväll.”

    Karin tog glaset och tittade på dess bärnstensfärgade innehåll och doftade på innehållet. Det doftade svagt av grapefrukt. ”Jag måste medge att jag funderat en del över detta. Du skulle ha en helsvensk middag, sa du, men jag vet inte av att man gör någon champagne i Sverige, så jag var ju lite spänd på hur du skulle lösa detta.”

    ”Självklart gör man ingen champagne i Sverige, det kan bara tillverkas i Champagne i Frankrike. Däremot tillverkas det mousserande vin lite varstans i världen, till och med i Sverige. Jag ska berätta vad du har i glaset lite senare. Jag kommer med påfyllning om en stund. Ciao.”

    Tio minuter senare var Jens tillbaka med två nya glas på brickan.

    ”Jag kom lagom ser jag. Ditt glas är tomt.”

    ”Ja, det gick lätt att dricka ur det där. Vad var det för något? Det smakade riktigt gott faktiskt.”

    ”Jag ska inte tala om det riktigt än. Du får fundera lite. Jag kan säga som så att det är tillverkat i Sverige, men receptet är förmodligen från England, jag vet inte säkert. Själva meningen med en aperitif, är ju inget annat än att väcka smaklökarna, så att de är vakna och på alerten då maten ska avnjutas. På denna punkt har inte champagnen någon särställning, även om nog många vill ha det så. Skål.”

    Efter ytterligare c:a tio minuter knackade Jens åter på Karins badrumsdörr och blev även denna gång insläppt med ett glatt: ”kom in”. Han hade redan tagit fram ett stort badlakan, som han nu höll upp framför henne. Hon reste sig upp i badkaret och klev in i den utsträckta handduken. Jens svepte in henne i den mjuka frottén, och sa:

    ”Middagen är serverad, om, ska vi säga fem minuter.”

    Sålunda satt de nu, fem minuter senare, mitt emot varandra i Karins kök. Karin hade bara sin tunna kimono på sig och en mycket lätt makeup.

    ”Jag ser att Azlan har förätit”, sa Karin då hon upptäckte att han inte låg där han brukar då hon hade gäster i köket. ”Gäster och gäster”, tänkte hon. ”Det känns onekligen lite konstigt att vara gäst i sitt eget hem. Jag antar att det tar lite tid att vänja sig.”

    ”Jag köpte två bitar okryddad fläskkarré till honom, så jag antar att han ligger och smälter dem på något svalt ställe.”

    Karin visade med en nick att det nog var ett riktigt agerande från Jens sida och godkände det hela i efterhand.

    ”OK”, sa Jens, ”då hoppas jag att du är riktigt hungrig. Vår svenska middag ser ut så här…”

    ”Vänta”, sa Karin. ”Det här är så spännande, att jag bara vill veta en maträtt i taget. Vad blir det till förrätt?”

    ”Till förrätt blir det en liten egen komposition bestående av kallrökt sik, på en bädd av grovkrossad King Edvard, hackad rödlök, dill och skirat smör. Allting toppat med Kalix löjrom. Till detta en liten tunn knäckebrödsmacka med Västerbottensost. Till detta dricker vi brännvin och öl – förstås. I det här fallet har valet fallit på Östgöta Sädesbrännvin, samt en Sigtuna Lager.” Jens bar fram förrätten och fyllde i glasen. ”Varsågod, hoppas att det ska smaka.”

    ”Mmm”, sa Karin. ”Jag är jättehungrig. Nu börjar vi va?”

    Förrätten ska ju vara ganska liten och vara en aptitretare, så den gick ganska snabbt att avverka tillsammans med ett par snapsar och var sin öl.

    ”Hemma i mitt hem sjöng alltid gubbarna snapsvisor”, sa Karin. Själv blev jag aldrig bra på det, för det var bara gubbar som sjöng. Tanterna såg alltid sura ut, så jag höll tyst jag också. Hur är det med dig Jens? Har du snapsvisekulturen i dig?”

    ”Jo det har jag nog, men den fick jag långt senare när jag flyttat hemifrån. Mina föräldrar drack ingen alkohol, och på det blev snapsvisekulturen följaktligen lidande. Jag gjorde väl så gott jag kunde för att senare i livet jobba ikapp och eliminera detta missförhållande, och hävdar mig numer väl ganska bra på en sillfest.”

    Jens reste sig upp, samlade ihop de avätna tallrikarna och stoppade dem i diskmaskinen.

    ”Nu blir det en liten paus före huvudrätten. Den ska nämligen avnjutas mer eller mindre direkt från stekpannan, så därför gör jag i ordning allt här vid diskbänken.”

    ”Vad blir det då?” sa Karin, ”Jag blir så nyfiken.”

    ”Det blir smörstekt Mälargös, med svenska grönsaker, ja om man nu kan kalla tomater för svenska. De kom ju in i landet för omkring 100 år sedan, men dessa är närodlade”, sa Jens och lät riktigt viktig när han sa det sista. ”Till det blir det sönderkokt King Erdvard och kall hjortronsås.

    ”Det låter värt att väntas på, men under tiden kan du berätta för mig vad det var för godis du bjöd på i badkaret. Jag är säker på att jag inte druckit det förut. Du bad mig gissa och det ska jag förstås göra. Jag har resonerat så här, med de ledtrådar jag fick, dvs. tillverkat i Sverige, efter recept från England och med mina egna iakttagelser om färg, smak, kolsyra och lite skum, så måste det vara någon form av öl eller mjöd. Nå, vad säger domarn?”

    ”Nåjo, int är de så tokit.” sa Jens och härmade finlandssvenska. ”Jag är imponerad, du har nästan helt rätt. Det var en IPA, som vi drack. Den har så mycket smak och så hög alkoholhalt att många öldrickare ratar den. Men jag”, sa Jens och sken som en sol, ”jag älskar den, i små mängder som t ex aperitif. IPA betyder egentligen India Pale Ale, och tillverkades så att den skulle klara transporten runt Afrika till Indien. Man satte i mer humle och malt och höll lite högre alkoholhalt än brukligt och då klarade ölet hela resan. Effekten blev ett väldigt smakfullt öl med friska och beska smaker av citrus och grapefrukt.”

    Jens öppnade en flaska mousserande vin och slog upp varsitt glas och sa:

    ”Det här har jag aldrig provat förr, men vi kan väl ge det en chans, det är ju svenskt, eller vad säger du?”

    ”Vad är det för något? Är det riktigt vin? – jag menar gjort på druvor, eller är det ett fruktvin?”

    ”Jodå, det är helt OK, producerat i Kivik på druvorna Chardonnay och Pinot noir. Namnet är Kronovalls Vinslott. Vi kan ta det här, eller fortsätta med vår goda lager.”

    ”Jag tycker att vi kör med detta. Det blir på något sätt ännu en ny upplevelse bland många, för denna dag”, sa Karin och fnissade.

    ”Klart”, sa Jens och ställde fram två vackert dekorerade tallrikar på bordet. Det luktade fantastiskt från den stekta Gösen och de övriga läckerheterna som låg på tallriken.

    Karin höll upp sitt glas med det svenska vinet och såg lite förföriskt på Jens och sa ”skål.”

    Medvetet eller inte så hade Karins Kimono glidit isär så pass att den visade mer än den dolde av hennes behag.

    ”Det kanske är värmen, eller så är det på vippen att jag tror hon försöker förföra mig”, tänkte han. ”Varför ska sådana behag gömmas undan istället för att exponeras i all sin prakt?”

    Som om hon såg vad han tänkte sa hon, ”ojdå förlåt” och drog igen sin kimono.

    ”Du behöver inte säga förlåt”, sa Jens. ”Du är väldigt vacker när du sitter så där. Det är väl i så fall jag som ska säga förlåt, som inte kunde låta bli att fastna där med mina ögon.”

    Karin log, öppnade lite på sin kimono och sa, ”nu står jag inte ut längre nu hugger vi in.”

    Båda högg in på varmrätten med god aptit och om det var för snapsarna de druckit innan skall vara osagt, men det svenska vinet var det ingen som inte accepterade, utan det försvann i ungefär samma takt som den övriga maten.

    Efter lite allmänt samtal runt de händelser som fört dem samman, sa Jens:

    ”Jag vet faktiskt ganska lite om dig. Trond har talat om dig i många år och för det mesta har det varit till din fördel, minst sagt.”

    ”Vad har han sagt om mig, som inte har varit till min fördel?”

    ”Fel ände att börja i”, sa Jens. ”Det tycker jag i alla fall. Han har pratat väldigt mycket gott om dig och jag tror att han saknade dig väldigt mycket under de första utlandsåren. Han kom väl över det efter en tid, men min uppfattning är att han gärna sett att du följt med honom ut på fältet.”

    ”Jag var inte mogen för det då, och jag vet inte om jag kommer dit heller. Jag är nog lite för feg. Förmodligen trodde jag väl som andra kvinnor på 70-80 -talet att en kvinna klarar sig bra själv. Det tycker jag förresten fortfarande, men det är förbaskat tråkigt. Så här med facit i hand, skulle jag nog hängt på och följt med honom. Jag har nog missat mycket på ett dåligt beslut.”

    ”När han åkt”, fortsatte hon, ”ville jag på något sätt börja om på nytt och bestämde mig för att lämna Stockholm och bestämde mig då för Örebro. Jag räknade kallt med att få jobb på Nerikes Allehanda, men det blev ingen anställning, även om vi jobbade lite tillsammans då och då. Det började lossna så småningom och till slut fick jag till och med vara med i tv. Där gjorde jag bort mig och så var man ute i kylan igen. – Men du, nu skiter vi i de här tråkigheterna. Vi skulle väl ha en trevlig kväll.”

    Hon bytte spår med ett charmigt leende.

    ”En svensk middag innebär väl, om jag inte fattat allting helt fel, att jag nu kan förvänta mig en helsvensk dessert? Eller hur?”

    ”Självklart”, sa Jens. ”Till dessert blir det lingonparfait, gjord på äkta svenska kröser, med äkta svensk vispgrädde. Till det kan man välja en Tranbärslikör, eller så tar vi kaffe från Karlstad tillsammans med en god whisky. Vad säger min vackra dam?”

    ”Alternativ två verkar inte helt fel”, svarade Karin. ”Om jag får bestämma, så tar vi och flyttar oss till min soffa och avnjuter slutet på denna förträffliga middag. En liten nyfiken fråga bara. Kaffet kommer väl knappast från Sverige, men med lite god vilja kan vi väl se det som så, att råvarorna är utländska, medan förädlingen till drickbart kaffe gjorts i Karlstad, alltså Sverige. Man skulle nästan kunna göra jämförelsen med chokladen som produceras i Schweiz. Mej veterligt odlar man ingen cacao i Schweiz heller för den delen. När vi kommer till whisky, är mina kunskaper verkligen begränsade, men inte ens jag har undgått att fatta att man i Gävletrakten gör något som kallas för Mackmyra, så det är väl det som gäller antar jag?”

    ”Nja”, sa Jens ”Mackmyra är helt riktigt, men vi har faktiskt fler destillerier i Sverige som tillverkar whisky. Vårt folkkära systemmonopol, vill dock helst ha produkter i sitt sortiment som man lämpligtvis kan exponera och sälja i stora mängder direkt från pall, till fotbollsmatcher, och andra folkliga evenemang. Då passar drycker med mer exklusiv framtoning och prisbild, givetvis inte in i sortimentet. Mackmyra har dock lyckats med konststycket att placera någon liten del av sitt spännande sortiment på några av Systembolagets försäljningsställen. Övriga sorter kan man om man har en lycklig dag hitta på beställningssortimentet, så länge det nu finns kvar. Idag sträckte sig lyckan så långt som en Mackmyra 07 Special, vilket inte alls är dumt.”

    Karin som nu inte längre hade någon större kontroll över sin kimono, hjälpte Jens med att fixa brickan med dessert, kaffe och whisky, med extra tillbehör såsom mjölk, vatten och vispgrädde, varefter hon tog täten när det gällde transporten till tv-soffan. Normalt sett skulle ju inte tv:n stå på i en stund som denna, men nu var ju läget inte riktigt normalt, med tanke på de mord som inträffat. Alltså stod tv:n på, visserligen med ljudet avsevärt nedskruvat. Detta tillsammans med den goda maten, det icke oansenliga intaget av alkohol, samt det allmänt spännande relationsläget, skulle visa sig bli i det närmaste katastrofalt. I alla fall om man tänkte sig en erotisk fortsättning på kvällen, vilket de båda tvivelsutan hade tänkt sig.

    Karin som nu helt hade kapitulerat för det slinkiga tyget i sin kimono, låg bekvämt tillbakalutad i soffan, med en Mackmyra 07 Special i handen och med Jens huvud mysigt lutad mot sina mjuka och bara bröst. Småpratande kelande och fnissande, inväntade de nu kvällens sena nyhetssändning, för att, som den outtalade planen var, se det viktigaste och sedan förflytta sig till sovrummet.

    Under rådande omständigheter borde den mer erfarne Jens ha anat faran med den lömske John B Lund, som dold i skumrasket, brukar smyga upp bakom soffan, eller på något annat ställe, där det är svårt att se honom, och när man minst anar det, kastar in en näve sand i ögonen.

    Två och en halv timme senare vaknade Jens, men tyckte ändå att situationen var mysig där de båda låg tätt omslingrade i soffan. Plötsligt ramlade hela verkligheten över honom.

    ”Helvete”, tänkte han. ”Jag har ju för fasen inte ens beställt en taxi till i morgon och ingen tågbiljett heller för den delen.”

    Snabbt letade han fram sin smartphone, kollade tågtiderna. Han köpte en biljett för den tidigaste resan som fanns från Hallsberg till Göteborg, vilket var 07.47. ”Dit får jag ta taxi”, tänkte han och ringde taxi. De skulle plocka upp honom kl 07.00, vilket damen i taxiväxeln, menade skulle räcka. Just som han avslutat dessa resebestyr, kände han Kains armar krama om honom bakifrån.

    ”Jag är väldigt ledsen för att jag somnade”, sa hon knappt hörbart. ”Jag hade sett fram emot en fortsättning”, sa hon sorgset.

    ”Jag hade också sett fram emot en fortsättning”, sa Jens, samtidigt som han vände sig om mot den nu nakna Karin och kysste henne. ”Nu är det så att du inte var den ende som somnade. Det måste ha varit något fel med det där svenska vinet”, sa han och log. Han lyfte upp henne i sina armar och bar henne till sovrummet och lade henne försiktigt ner i sängen.

    ”Har du något emot att jag sover här hos dig resten av natten, även om jag måste upp 06.30”, frågade han.

    Hon visade med sina båda uppsträckta armar, att det hade hon inte, Jens tog av sig resten av kläderna och lade sig ner bredvid henne och sa:

    ”Jag tycker väldigt mycket om dig och hoppas att du skulle vilja ta fortsättningen, ja den som inte blev av, en annan kväll. Skulle du vilja det?”

    Hon tittade på honom en lång stund och sa sedan. ”OK, men då får det bli i morgon, eller allra senast i övermorgon. Längre än så vill jag nog inte vänta.”

    Jens kysste henne på halsen och ner över båda brösten.

    ”Jag kommer i morgon eller allra senast i övermorgon, men nu tror jag att jag måste sova, med tanke på att jag bör vara klar i skallen i morgon. Tätt omslingrade, med endast lite täcke runt benen somnade de nästan omedelbart.

    Regler för kommentarsfältet: Du har personligt ansvar för vad du skriver. Nedsättande kommentarer raderas. Max ca 300 ord och tre externa länkar. Läs mer

    2 KOMMENTARER

    1. Det är i grunden varken straff eller vård, även om det kan klassas som detta i en subjektiv mening. I ett grundläggande perspektiv är det konsekvens av val som gjorts.

    2. Då kommer ju följdfrågorna som ett brev på posten.
      Finns det val som på något sätt finns nedtecknat och stadfäst?
      Vem har gjort dessa val?
      Är de demokratiskt förankrade?
      Enligt vad jag förstår, är svaret nej på dessa frågor och då är det upp till domarens godtycke att avgöra från fall till fall om set ska bli straff eller vård.

      Då blir det en intern fråga för de privata nätverken HILDA, IDA och RUBEN, som står helt utanför demokratisk kontroll.

    KOMMENTERA

    Please enter your comment!
    Please enter your name here