Tack vare den amerikanska anti-ryska propagandan har det blivit på modet för politiker att begära en förstärkning av det svenska försvaret. Många säger dessutom att Sveriges säkerhet skulle öka genom formellt medlemsskap i NATO. Min uppfattning är den rakt motsatta. Det skriver Enhet-politikern Jens Jerndal som listar sina argument.
Text: Jens Jerndal (Facebook), språkrör för partiet Enhet | Joint operations in the Pacific – U.S. Navy photo – Chief photographer: Mate Todd P. Cichonowicz, se originalfoto
Sverige har med sin neutralitetspolitik lyckats hålla sig utanför alla krig ända sedan 1814, alltså i hela 200 år. Bara denna erfarenhet bör vara ett starkt argument för att fortsätta den alliansfria politiken.
Såsom visade sig under de båda föregående världskrigen, hade alla krigförande parter praktiskt intresse av att bevara Sverige och Schweiz neutrala som “andningshål”.
Det finns långt mindre incitament att angripa och ockupera ett neutralt och fredligt land, än ett land som de facto är fiende, som man är i krig med, och som stöder en huvudfiendes operationer mot en själv. Bara det faktum att ens fiende har installationer av angreppsvapen nära ens gränser är ju ett av de starkaste motiv som kan tänkas för att angripa, bomba och oskadliggöra sådana vapen och andra militära installationer. Hur kan man missa så enkel logik?
När kan Ryssland vilja angripa Sverige?
Samma enkla logik borde vidare ge vid handen att ryssarna inte har någon som helst anledning att angripa och ockupera Sverige, om de inte bli direkt provocerade till det, t.ex. genom fientliga installationer på svenskt territorium.
Vad beträffar att Ryssland skulle ta initiativet att angripa och ockupera andra länder, för att inte tala om USA, är detta en befängd tanke. Ryssarna har absolut inte råd att börja ett krig mot USA, som är militärt överlägset, och om de skulle börja ett angreppskrig mot vilket europeiskt land som helst, oavsett om det är medlem av NATO eller ej, så skulle USA helt klart inte förbli en passiv iakttagare.
Att Ryssland nu av väst framställs som aggressivt är en grov förvanskning av det verkliga händelseförloppet. Rysslands agerande är helt enkelt en naturlig och självklar reaktion i rent självförsvar.
Om man objektivt betraktar det faktiska händelseförloppet, skall man finna att USA i sin ambition att bli världens obestridda härskarnation, aktivt, för att inte säga aggressivt har inringat Ryssland politiskt och militärt. På olika vägar har man aktivt underminerat, köpt och skaffat sig kontroll över flera av dess grannländers regeringar, bl.a. Georgien för flera år sedan, och nu senast Ukraina. Samtidigt har Ryssland sedan länge omringats av amerikanska baser med kärnvapenmissiler på ett sätt som måste uppfattas som ett direkt och oprovocerat hot.
När USA direkt iscensätter och finansierar en statskupp mot den demokratiskt valda regeringen i Ukraina och sätter in en fasciststödd marionettregering som är uttalat fientlig mot Ryssland och kan väntas bli NATO-medlem, så vore det väl ytterst märkligt om Ryssland inte skulle känna sig allvarligt hotat och reagera i självförsvar.
Situationen är direkt jämförbar med om Ryssland skulle iscensätta en statskupp och ta över kontrollen av Kanadas regering, samtidigt som en rad kärnvapenmissiler sätts upp utefter gränsen mellan USA och Canada. Tror någon verkligen att USA skulle förhålla sig passiv i en sådan situation?
Lägg därtill att Ryssland genom den amerikanska kuppen i Kiev förlorade sin enda hamn med tillgång till Medelhavet genom Svarta Havet, en hamn som är både ekonomiskt och strategiskt livsviktig för landet. En hamn på Krim, som varit ryskt territorium sedan sedan urminnes tider, ända till dess att Chrustjov, som själv var ukrainare, oceremoniöst flyttade över Krimhalvön från rysk överhöghet till ukrainsk. När det skedde, hade det ingen utrikespolitisk eller militär betydelse, eftersom båda länderna ingick i federationen Sovjetunionen, som var en enhetlig administrativ och säkerhetspolitisk enhet. Idag är situationen – främst på grund av amerikanskt inflytande i regionen – en helt annan.
Är NATO en försäkring mot ett ryskt angrepp eller en anledning till det?
Av det sagda följer att Sverige inte har anledning frukta Rysslands “aggression”, utom i det konkreta fallet att vi är lierade med Rysslands självutnämnda fiende, nämligen NATO.
Argumentet att vi skulle vara säkrare om vi går med i NATO är alltså inte bara felaktigt. Det förhåller sig precis tvärtom.
Om vi går med i NATO, ja då utgör vi både en naturlig krigsskådeplats och ett naturligt angrepps- och ockupationsobjekt för Ryssland, ifall USA:s krigshets leder till ett krig mellan NATO och Ryssland, vilket för övrigt så gott som säkert skulle innebära ett tredje världskrig, och denna gång med kärnvapen. Vems intressen främjar vi alltså, om vi går med i NATO?
– Ja, definitivt inte Sveriges. Vi skulle bara bli ytterligare en “proxy” eller bulvan för USA:s krig enligt ett ofta använt mönster. Någon i främsta stridslinjen utsedd att ta emot de värsta stötarna.
Men säkerhetspolitiskt sett är vår situation redan gravt komprometterad, utan att svenska folket informerats eller fått möjlighet ta ställning.
Medan vi talar om möjligheten till krig och anfall från rysk sida, låt oss tänka igenom vad detta kunde innebära, och hur vi kan bäst försvara oss. Det verkar som om alla riksdagspartierna nu i Ukraina-krisens skugga förordar ett förstärkt svenskt försvar, alltså mer pengar till upprustning, även de som inte vill att vi formellt går med i NATO.
Vad säger då Enhet om detta? – Enhet är i princip för total nedrustning. Då uppstår frågan hur vi kan motivera denna till synes oansvariga attityd inför det uppskrämda svenska folket.
Mitt svar är följande: Enligt expertkalkyler skulle Sverige i bästa fall, även med ett så förstärkt försvar som vi överhuvudtaget är kapabla till, kunna motstå en rysk (eller för den skull amerikansk) attack i högst några dagar, säg en vecka. Det vore alltså ett i grunden lönlöst företag.
Vår försvarsförmåga kan knappast någonsin bli tillräckligt stark för att avskräcka en stormakt från att anfalla och erövra ett strategiskt viktigt mål. Men under de dagar vi kan hålla angriparen stången, hinner många människor dö eller bli lemlästade, och mycken egendom hinner förstöras. Och vad vinner vi på det? Är det ett pris värt att betala för att kunna skryta med att vi försvarade oss tappert i en vecka?
Utgången är ju densamma, men kostnaden i både liv och egendom dramatiskt högre. Och medan vi väntar på ett anfall, som förhoppningsvis aldrig kommer, kostar i så fall försvaret samhället stora pengar, som kunde användas mer konstruktivt till något angelägnare.
Meningslös militär nationalromantik
Inom Enhet betraktar vi alla människor som våra systrar, bröder och vänner, och för mig personligen är den absolut högsta prioriteten att rädda människoliv, oavsett nationalitet. Kan man samtidigt rädda resultatet av människornas arbete, dvs. deras egendom från att ödeläggas, så mycket bättre. Den militära nationalromantik som förkunnar att man skall kämpa till sista blodsdroppen, och att det är bättre att dö än att leva “ofri” under främmande ockupation, anser jag obsolet. Och de som absolut vill dö om vi skulle angripas av en främmande makt kan ju sköta om det individuellt. Låt dem bara inte påtvinga alla andra en sådan meningslös död.
Alltså: Låt oss distansera oss så mycket som möjligt från USA och NATO och deras militära installationer, och återgå till den strikta neutralitetspolitik som tjänat oss så väl de senaste 200 åren. Det är bara som ett trovärdigt neutralt land som vi kan gynna världsfreden och undgå att av eftervärlden stämplas som medbrottslingar i alla de krigsförbrytelser NATO och USA gjort sig skyldiga till de senaste decennierna.
Text: Jens Jerndal (Facebook)