NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. ”Ingen jävla Palmeutredning – se för fan till att vi har minst fem domar till i början av december”, säger polischefen till sina underlydande i kapitel 29 av Haveristerna.
Är det så i verkligheten att polisen bestämmer sig för vem som är skyldig och sedan försöker skaffa fram bevis för att det är så? Fallet med Tomas Quick, med åtta felaktiga domar för mord, är i så fall ett tydligt exempel på det.
Är det en vanlig arbetsmetodik är det lätt att tänka tanken, att samma princip används när utbetalning av ersättningar från olika försäkringar behandlas i domstolarna. Är det rena skådespeleriet när en jävig domstol ska stadfästa ett förutbestämt beslut i ett ärende till Försäkringskassans och försäkringsbolagens fördel?
Text: Bertil Lindqvist
Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.
KAPITEL 29
Onsdagen den 2 november 2011
Intendent Nyman hade råkat ut för något ovanligt denna morgon. Han hade försovit sig. Det var inte ofta det inträffade, men eftersom han numera levde ensam, fanns det ingen backup. Skulle det inträffa att hans elektriska väckarklocka skulle strejka, vilket faktiskt kunde hända, som efter ett strömavbrott t.ex. så blev följden oftast att han försov sig. Det var inte ofta det inträffade, men nu hade det gjort det. Om det nu hade varit strömavbrott eller inte hann Nyman inte utreda, för när han vaknade upp och såg att väckarklockan bara visade 00.00, förstod han vad klockan var slagen – bildlikt talat.
När han kom till polishuset och passerade sin alltid närvarande sekreterare Siv Karlsson, anade han inget konstigt, men han såg när han kom in på sitt rum att kaffe och en smörgås, inskaffat från kafeterian, stod framdukat, samtidigt som tv:n stod på. Klockan närmade sig 09.00 och det var således dags för nyheter. Nyman slog sig ner i sin soffgrupp, hällde upp en kopp kaffe och rörde noggrant med skeden fast han varken hällt i mjölk eller grädde. Socker hade han inte använt på de senaste 20 åren. Att röra i kaffet var liksom en ritual som hörde till, oavsett funktionalitet.
När jingeln för morgonens nyheter hördes, slutade Nyman att röra i kaffekoppen, tog sin smörgås, förde den behagfullt till munnen och tog sin första tugga.
”Siv är allt en praktpärla”, tänkte Nyman nöjt och då menade han att hans sekreterare snabbt hade förstått hela situationen och sett till att dagen fått en så bra början som det nu var möjligt, trots att han försovit sig. Siv var inget dumhuvud, och hon hade redan insett att dagen skulle bli slitsam för Nyman, vilket han själv, just för tillfället, var lyckligt ovetande om.
”God morgon och välkomna till Rapport”, sa den välkända nyhetsuppläsaren. ”Igår hittades det som tros vara den, sedan knappt två veckor, efterlysta läkaren Susanne Karlsson, mördad i en gruva i Bergslagen. Allt enligt samstämmiga uppgifter från flera morgontidningar. Strax efter kl 20.00 fick polisen i Dalarna in ett larm, som berättade att en död kvinna hade hittats i en gruva i norra Närke. Kvinnan är med största sannolikhet den efterlysta läkaren Susanne Karlsson ifrån Stockholm. Redaktionen har hela morgonen försökt få en kommentar från ansvariga inom polisen, men de har tills vidare avböjt att kommentera händelsen.”
”Ja ja”, tänkte Nyman, som nog inte var riktigt vaken utan mumsade vidare på sin smörgås med köttbullar och rödbetssallad. ”Var och en har ju nog med sitt.” Därmed var han redan inne i sina egna tankar kring Värmlandsmorden.
Som väntat hade de anhållna och häktade personerna från den Östeuropeiska ligan inte gjort några som helst medgivanden, men de hade däremot trasslat in sig i motsägelser och lämnat olika versioner på vad som inträffat, så det var rimligtvis bara en tidsfråga innan de började prata, berätta och skylla på varandra. Det var ju allmänt känt, inte bara bland kriminella, utan numera även hos den breda allmänheten, att man kunde klara sig ifrån en fällande dom, om man bara skyller på varandra. Detta gäller ju förstås inte enklare brott, som vanliga Svennsons hamnar i, men då det gäller mord, ja då funkar det. Följaktligen vad det den utvecklingen som Nyman nu väntade sig.
Nymans koncentration flyttades tillbaka till tv:n igen.
Det naturliga när polisen avböjer att kommentera Nyhetsredaktionens frågor, är att inkalla soffpanelen, av mer eller mindre kunniga tyckare. Så skedde även denna morgon.
”Det är ju helt uppenbart att det rör sig om ett mord och att den mördade är den saknade läkaren Susanne Karlsson. Även om bilderna på henne är groteskt förvridna, så är det enligt min mening ingen tvekan om saken. Varför skulle hon annars stå bunden på detta sätt? Det här rör sig helt säkert om ett mord”, sa den kvinnliga experten i soffan.
”Kan man i nuläget anta vad som varit dödsorsaken med tanke på…” – Det ringde inga larmklockor hos Nyman. Han tog fjärrkontrollen och slog av tv:n, han var ju redan försenad och borde nu få lite fart under galoscherna. Han förflyttade sig till sitt skrivbord och konstaterade med en blick i almanackan att han hade ett förhör inbokat till kl 11. Han skulle ägna tiden fram till dess med att läsa igenom tidigare förhörsprotokoll och i övrigt förbereda det kommande förhöret.
Längre än så hann inte Nyman i sina funderingar, förrän telefonen ringde. Det var den interna signalen. ”Det var alltså någon inne i huset som är på alerten, denna tidiga timma”, tänkte han lite tilltvingat hurtfriskt.
”Nyman”, svarade han fortfarande lite halvsömnigt, men det var också det sista halvsömniga han gjorde den dagen.
”Vad i helvete håller du på med”, skrek hans högste chef i luren. ”Jag vill ha en fullständig rapport om läget om 10 minuter hos mig”. Sedan hördes ett klick och förbindelsen var bruten.
”Vad fan gör jag nu”, tänkte Nyman. ”Chefen om tio minuter och jag vet inte ens vad han vill, annat än slita mig i stycken och kasta mig till gamarna. Vad fan är det som har hänt? Siv?? Nej – Conny Östergren, – Conny Östergren för fasen.”
Nyman sprang ut i korridoren, men inte fortare än att han behöll sin värdighet som chef. Conny Östergren höll till 30 meter längre bort i korridoren och Nyman avverkade sträckan på ny rekordtid, utan att för den skull missbruka gångstilens hederskodex – minst en fot i golvet – alltid. Väl framme upptäckte han att Conny redan hade besök. Nyman tittade på den besökande, som han inte kände igen, och pekade med höger handens tumme över sin egen axel, vilket skulle uppfattas som något i stil med ”ut för fan.” Högt sa han:
”Det är DEFCON 1 som råder.”
”Vad fan är DEFCON 1”, sa besökaren mest till sig själv och lämnade rummet.
Conny Östergren visste mycket väl vad det betydde. Det är en beredskapsnivå som användes inom det amerikanska strategiska försvaret och betyder – Missilerna är på väg och fullt krigstillstånd råder, men det sa han inte, bara:
”Sitt ner, vad fan är det som hänt?”
”Det är exakt vad jag vill veta, och det är därför jag är här. Jag ska vara uppe hos Hövdingen om, han tittade på sitt armbandsur, sju minuter och lämna rapport och jag har fortfarande ingen aning om vad. Jag förväntar mig att du vet.”
Conny var tyst i fem sekunder sedan sa han:
”Jag kan inte tänka mig att det rör sig om något annat än det nya mordet i Dalarna, eller i Närke, jag vet inte riktigt själv. Har du inte sett nyhetssändningarna nu på morgonen?”
”Nej”, sa Nyman barskt. Han ville inte berätta att han hade försovit sig. ”Berätta.”
”Dalapolisen fick in ett larm igår vid åttatiden om ett mord i en gruva, förmodligen den kvinna som varit lyst i snart två veckor. Så långt vår egen kära polis. Media däremot har lämnat en fullständig redogörelse om när, var och hur, med bilder och allt. Det antas att en läkare vid namn Susanne Karlsson blivit bragd om livet. Eftersom polisen inte har kunnat svara på frågor, så blev det naturligtvis soffexperterna som inkallats till tv-studion, för att göra en analys av läget. Jag kan tänka mig att Hövdingen har fått ett antal samtal denna morgon, med frågor av typen vad i helvete gör polisen?”
Nyman som nu startat upp hela hjärnan, fattade snabbt läget, i stora drag åtminstone, och sa:
”Bra, Östergren, så ligger det givetvis till. Du skippar allt annat, ringer Dalarna och kräv en fullständig muntlig redogörelse, spela gärna in den förresten, och en skriftlig till klockan 14 idag. Jag vill veta allt som har hänt, och varför.” Nyman väntade inte på svar, utan gick, nu med betydligt lugnare steg, vilket också speglade hans återfunna självförtroende, mot Hövdingens tipi. Han hade fortfarande fem minuter till godo.
”Det var den jävla skiten jag hörde på nyheterna för en stund sedan. Det kan tänkas att det hör ihop med Värmlandsmorden, alltså mitt bord. Inte bra, inte bra. Polisen hade avböjt att kommentera. Så är det nog. Mitt bord och det är det jag ska få spö för nu”, tänkte han.
Nyman stannade några sekunder utanför Hövdingens dörr för att pulsen och andningen skulle gå ner. Han läste på namnskylten, mest för att skingra tankarna. Olsson stod det. ”Undrar hur länge den skylten sitter kvar, efter det som nu är på gång?” Sedan stegade han in och anmälde sin ankomst till sekreteraren, som genast visade in honom till Chefen med stort C. Nyman hade inte väntat sig att detta skulle bli ett soffgruppsmöte och det blev det inte heller. Chefen satt bakom sitt stora skrivbord efter vänstra långväggen och Nyman anvisades plats på stolen mitt emot. Han satte sig på stolen, men aktade sig noga för att inleda mötet. Bättre att Chefen fick göra spelöppningen. Det kom ingen och till sist visade det sig att Nymans nerver var sämre än Chefens.
”Chefen ville ha mig här klockan tio”, började Nyman spänt. ”Här är jag.”
”Jag ser det, men du och alla andra poliser har varit jävligt osynliga denna morgon, måste jag säga och det är jag inte ensam om att tycka. Här har vi en liga som mördar rikets tjänstemän en efter en, man skulle nästan vilja kalla det för början av ett krigstillstånd och vad händer? Inga kommentarer säger polisen. Vem håller polisens fana högt, jo jag givetvis. Därmed får jag insinuanta frågor, varifrån vill du inte veta, om hur vi sköter vårt jobb och om vi har en ny Palmeutredning på gång. Hur i helvete kan det komma sig att pressen har fantastiska informationer, medan vi inte verkar ha några alls. Vet ni egentligen vad ni pysslar med? Ni ska ju för fasen vara det bästa poliskåren kan ställa på fötter och så lämnar ni hela spelfältet öppet för dessa soffgruppsdetektiver, som visserligen inte kan något, men som verkar sitta på en massa information som inte vi har. Bedriver ni någon spaning över huvud taget, eller sitter ni bara på era kontorsrum och letar på Facebook?” Efter denna första salva spände Chefen sina ögon i Nyman, så hårt och intensivt att han nästan kände det rent fysiskt.
”Lugn nu”, tänkte Nyman. ”Ställ inga frågor som visar att du inte vet, säg inte för mycket och säg inte för litet. Var ödmjuk, men inte velig, darra inte på rösten.” Sedan tog han till orda, men det började inte bra.
”Ska jag vara riktigt ärlig, så beror morgonens situation på att vi faktiskt inte vet.” I samma veva som han sa det ville han bita av sig tungan och tänkte: ”Helvete, jag kunde inte ha börjat på ett sämre sätt.” Men chefen sa inget, utan stirrade bara kallt på honom. Nyman fortsatte där han slutat:
”Igår kväll vid åttatiden kom det in ett larm till polisen i Dalarna, som sade att en kvinna hade hittats död i norra Närke. Den som anmälde mordet är förmodligen den som försett pressen med uppgifter. Om det är så att denne person har gjort det före hon har anmält brottet så ska jag personligen spika upp denne person på polishustets vägg.”
”Jag tycker att du ska ägna dig åt att lösa problemet med rikets säkerhet. Vill du att SÄPO tar över det hela, ja då kan du väl ägna dig åt dessa småsaker med att korsfästa någon, men vill du fortsätta med det du gör nu, så visa att du är uppgiften mogen. Skyll inte på någon journalist som hunnit före er.”
Nyman svalde tillrättavisningen utan att med så mycket som en min avslöja vad han tänkte, och fortsatte åter där han slutade innan han virrade bort sig.
”Givetvis har vi insett det allvarliga i det inträffade och oavsett mina egna misstankar, så har jag och delar av min grupp inställt alla förhör tills vi vet vad som inträffat. Jag har en av mina bästa gubbar på att utreda situationen gentemot Daladistriktet och jag har beordrat en skriftlig rapport till klockan 14 idag.”
”Bra Nyman, men det räcker inte. Jag vill ha medlemmarna i den där ligan dömda i år och jag skiter fullkomligt i hur det går till, men se för fan till att vi har minst fem domar till i början av december, folket kräver det. Fixa domarna tillsammans med Bo Hjort, så ska jag se till att skaffa fram hjul och stegel. Sist men inte minst, jag vill inte veta av någon jävla Palmeutredning. Inga jävla lösa teorier om diverse spår. Inga privatspanare. Ta dom jävla busarna. Jag vill ha resultat, men inte bara jag, – hela riket förväntar sig det”, sa chefen och det sista måste ha hörts en bra bit ut i korridoren, trots stängda dörrar. Sedan tillade han med samma skärpa och röstläge. ”Har jag varit tydlig nog?”
Nyman hade självbevarelsedrift nog att försiktigt nicka till svar, tillsammans med att mumla ”Ja, Chefen.”
”Bra. Du får en kvart på dig att läsa rapporten du talade om. Jag vill ha den här 14.15, – inte en minut senare. OK – jag tror du behövs någon annan stans just nu.” Han tittade därefter ner i sina papper som om Nyman aldrig existerat. Nyman fattade blixtsnabbt gesten och avlägsnade sig utan övriga artigheter.
”Hur gick det”, sa Conny Östergren när Nyman några minuter senare, utan att knacka stegade in på Östergrens rum.
”Jag lever, men knappt mer”, svarade Nyman. ”Jag fick naturligtvis klä skott för allt vad den här utredningen inte lyckats med, så nu hoppas jag innerligt att du har något att komma med?”
”Jo kanske”, sa Östergren och tog upp ett A4-block med anteckningar. ”20.05 kom det mycket riktigt in ett larm till Dalapolisen, via mail, att en kvinna hade hittats död och så fanns det koordinater angivna. Vi känner igen det eller hur?” Nyman nickade och visade med handrörelser att Östergren skulle fortsätta.
”Ja, sen blev det som i Karlstad ungefär. Polisen i Falun tyckte att det inte var deras grej, utan tyckte att Ludvika låg närmast. I Ludvika har man inte så mycket att skicka ut en vardagkväll, speciellt som läget på den angivna och eventuella brottsplatsen låg i Närke. Man kontaktade polisen i Örebro, som inte heller var så sugen, att bara på en mystisk anmälan via mail som lika gärna kunde vara något skämt från ett barn, skicka ut en bil ut i Bergslagsskogarna mitt i natten. Man gjorde det i alla fall. En patrull råkade befinna sig i Lindesberg, vilket inte var alltför långt ifrån de angivna koordinaterna. Man körde ut i ödemarken, och fann att den angivna platsen låg inne på ett gruvområde som omgärdades av ett högt staket med taggtråd och låst grind. Den polisassistent som rapporterade på radio sade att detta hänglås inte varit öppet på länge och förmodligen aldrig skulle kunna öppnas mer. Vakthavande föreslog att de skulle söka efter någon annan grind, men de båda poliserna på plats, var inte speciellt angelägna om att i regn, mitt i natten och i en terräng som kunde innehålla diverse gruvhål, fortsätta spaning på plats. Man beslutade således att återkalla patrullen och att arbetet skulle återupptas när det ljusnat idag.”
”Så du menar att just nu 14½ timme efter anmälan, vet vi, Sveriges polis, inte vad Sveriges journalister vet?”
”Jag skulle inte kunna sammanfatta det bättre själv.”
”Helvete”, sa Nyman ganska upprört, ”det är knappt man tror att det är sant. Inte undra på att Hövdingen höll på att få blodstörtning. Självklart hör det här ihop, men det hade tydligen redan Hövdingen konstaterat, efter vad jag förstod. Se till att vi tar över den här utredningen också. Är det Örebro som sitter på den nu?”
”Japp!”
”OK du skriver en rapport på det som du har i dina anteckningar, och den måste jag ha 13.45 senast, så jag hinner läsa igenom den och möjligtvis justera det som behövs. Lägg också in det senaste du har, dvs. det vi inte vet just nu, men som kommer in under tiden. Chefen ska ha rapporten på sitt bord 14.15 och det tänker jag tame fan inte missa. Se för fasen till att skrivaren har papper och toner, så att vi inte råkar ut för att inte kunna skriva ut rapporten. Har du förresten några bra förklaringar på varför det kan gå så här snett. Det borde vi kanske ha med i rapporten?”
”Jo jag har funderat lite över det, – faktiskt. För det första så har vi tagit över utredningen från Karlstad. De hade läckage trodde vi, vilket kanske inte var fallet. Hur som helst tog vi över och vi håller informationen mera instängd. Det är inte troligt att en polisassistent i Falun eller ens Örebro, kan se de samband som vi ser, de har ju inte den övriga information som vi ju har. Det är väl den uppenbara nackdelen när en expertgrupp som vår tar över.”
”Det låter vettigt”, sa Nyman. ”Har du några mer tankar?”
”Jo faktiskt en till. Det kanske är lite känsligt, men tror du att det vi kallar riktiga poliser, skulle ha gett sig vid grinden till gruvområdet? Jag skulle åtminstone tagit på mig regnkläder, tagit med mig ficklampan och gått runt hela området, även om jag varit ensam. Jag skulle ha förvissat mig om att det inte fanns något annat ställe att ta sig in på området. I så fall skulle jag ha hittat en gammal järnvägsbank, där rälsen var borttagen så att man obehindrat kunde köra på banvallen, in på området. Där fanns också grindar, men inget lås. Min slutsats är således att många av våra kolleger är bekväma och gärna ägnar sig åt trafikövervakning och vanvårdade smådjur eller hundar som skäller, i stället för det, som i alla fall jag tycker vi borde göra.”
Nyman funderade en stund.
”Bra, ta med det i rapporten. Det ger i alla fall en fingervisning om hur vi borde göra i framtiden.”
Kl 14.15 klev Nyman in på Chefens rum med rapporten i handen. Rapporten hade nu kompletterats med att Rikskriminalpolisen nu tagit över förundersökningen och att man mycket riktigt hittat en mördad kvinna, sannolikt den efterlysta läkaren Susanne Karlsson. Man hade också hittat en dvd, som man ännu inte tittat på. Anledningen var dels att man ville undersöka dvd-skiva inklusive fodral, med avseende på eventuella spår och dels att den hade ett password som hindrade polisens tekniker att komma åt innehållet. Rikskriminalpolisen hade också skickat dit sina tekniska brottsplatsundersökare och den lokala polisen utgjorde numera bara bevakning av brottsplatsen eller handräckning om så behövdes.
Nyman satt tyst på sin stol medan hans Chef läste rapporten på andra sidan bordet.
”Bra”, sa han till sist. ”Bra att ni tagit över och nu hoppas jag att detta sköts mer proffsigt i fortsättnigen. Kommentarerna på slutet om anledningen till fadäsen, köper jag, även om de just nu är politiskt inkorrekta. Vi kommer att ta hand om det så småningom. Ring upp radio och tv och anmäl ert intresse för att kommentera dagens händelser. – Förresten en sak till. Jag kommer i fortsättningen att vilja ha en uppdatering av läget varannan dag, tills vi har steglat den jävla ligan.” Han strök under något i rapporten med sin kulspetspenna. ”´By the way´, har du hittat vår företagsamma journalist ännu? Jag hörde att Chefsåklagare Hjort hade lovat det i någon tv-sändning?”
”Nej tyvärr”, sa Nyman, ”vi har inte prioriterat detta än.”
”Journalisten måste ju givetvis höras. Ta in honom så snart du kan, senast den här veckan. Har du inte hittat honom till fredag så fixar jag det åt dig.”
”Fixar, hur då?” frågade Nyman.
”Det behöver du inte veta”, sa Chefen.
Han kunde själv tänka sig hur det skulle gå till och det ville han nog precis som chefen sa, inte ha någon kännedom om. ”Jag ser inget och jag hör inget”, tänkte han.
Nyman snabbinkallade hela utredningsgruppen senare på eftermiddagen, för att redogöra för de direktiv, som nu kommit från högre ort. Samtliga förstod att deras egna karriärer stod och vägde på en knivsegg. Skulle de misslyckas nu, var det mycket som talade för att det var dags att se sig om efter något annat att göra. Å andra sidan, – skulle de kunna binda ligan vid dessa brott, så fanns det inget som helst skäl att behöva lämna poliskåren – tvärt om.
Utredningsgruppen hade gjort vissa framsteg. Det visade sig att man funnit Susanne Karlssons namn i ett domstolsprotokoll där Advokat Mastbergh varit ombud för kärandesidan. De hade överklagat ett beslut som försäkringsbolaget tagit, på inrådan av förtroendeläkaren Susanne Karlsson. Mastbergh förlorade målet och hans klient förlorade all ersättning. Det hör till historien att klienten kom från Östeuropa och några ekonomiska krav hade Mastbergh inte heller denna gång ställt på klienten. ”Han verkar vara en sån där som jobbar ideellt”, tänkte Nyman sarkastiskt.
”Det här blir faktiskt bättre och bättre. Äntligen började trådändarna visa sig i nystanet och det finns något att dra i.”
”En sak som vi måste ta i med lite större allvar, är att vi måste ta in journalisten som förser pressen med alla uppgifter. Jag vill ha en plan på hur vi hittar henne. Chefen tror av någon anledning fortfarande att det är en han. Prioritera detta och rapportera till mig på vårt morgonmöte klockan 09.00 imorgon bitti. Slutligen, – inga övertidsrestriktioner gäller. Arbeta så mycket ni orkar. Ställ in allt annat, förutom bröllop och begravning.”
Nyman såg sig omkring bland de församlade för att eventuellt upptäcka några protester, men han uppfattade inga sådana.
”Ytterligare en sak till. Till på fredag, vill jag att ni, samtliga här närvarande, gör en skriftlig redovisning över vad ni kommit fram till, vad som verkar oklart och slutligen vilka andra insatser ni anser att vi behöver göra. Alla förhörsprotokoll ska vara utskrivna och utvärderade i era rapporter.”