OPINION. Dagens barn och unga hotas av både yttre och inre miljöförstöring. Det är våra val och beslut idag, globalt och individuellt, som avgör hur det går för dem. Och vi har inte råd att låta girighet, bekvämlighet och ignorans styra vårt beteende längre.
Text: Ulla Gabay, journalist, författare och föreläsare | Läs mer av Gabay
Klimatpåverkan – en obekväm sanning
Miljöförstöringen lyftes redan 1962 av marinbiologen Rachel Carson i boken Silent Spring (Tyst Vår). I den satte hon fingret på de syntetiska kemikalierna. Genom att kritisera den ökade användningen av miljögifter inom jordbruket (DDT) och beskriva dess effekter för natur och djur.
Carson angreps hårt av den amerikanska kemitekniska industrin och anklagades för att vara en ”alarmist” som ville vrida klockan tillbaka (tongångarna känns igen…). Först efter sin död 1964, har hon prisats för sitt budskap och anses idag som en ekologisk profet och ikon.
Sedan kom Al Gore 2006 och pekade på effekten av koldioxidutsläppen med dokumentären En obekväm sanning. Genom vilken han fick fart på klimatdebatten. De flesta av oss vet idag hur det ser ut med den globala uppvärmningen och miljöförstöringen i naturen. Med det inre miljöhotets uppvaknande är det sämre ställt. Vi fortsätter att acceptera den kemikalievåg som livsmedelsindustrin dränker våra inre organ med.
Kostpåverkan – en osynlig inflammation
När det gäller kostens betydelse för vår hälsa är ignoransen påtaglig. Argument som: ”folk har ätit bröd och kött i alla tider utan att bli sjuka”, är klart jämförbart med klimathotets tidiga förnekelse i stil med: ”det kan inte vara så allvarligt, vi har ju alltid haft klimatförändringar”.
Även om Sverige skonats jämfört med sämre lottade nationer, drabbar växthuseffekten oss med full kraft via naturkatastrofer. Problemet med kosteffekten är att inflammationerna inombords inte syns. Och när de väl manifesterar sig i någon sjukdom, lutar både läkare och vi själva oss mot generna.
Vad beror då ignoransen på i vår tid, med forskning, information och kunskap lättillgänglig för alla på nätet?
Känslomässig beslutsprocess
Enligt psykologerna har människan ett inbyggt försvarssystem, som går ut på att hellre sälla sig till de som påstår att faran inte är så stor. Allt för att undvika påtvingad förändring, motsägelsefulla idéer som kan leda till rädsla, skuld eller genans. Beteendet leder till en känslomässig beslutsprocess som kallas motiverat resonemang.
Få saker är så jobbigt som att ha fel, därför motas alla tvivel effektivt. Enligt samhällsvetarna söker de som ihärdigt förnekar miljöhoten omedvetet och selektivt upp den information som bekräftar deras egen övertygelse och ignorerar allt som utmanar den. Ett svart/vitt förhållningssätt som kallas konfirmeringsbias.
Politiskt och ekonomiskt finns heller ingen enkel lösning, eftersom det ytterst handlar om energiförsörjning, livsmedelsförsörjning och konsumtion: kapitalismens drivmedel. Och nyttan av alla ”lugnande” löften om sustainability/hållbarhet som industrin viftar med, gick effektivt upp i rök genom Volkswagen-affären. Hur ska vi på individnivå kunna motiveras, om industrins ledare smiter från sitt ansvar?
Passivitetens drakar
Hos individen, vilket vi alla ytterst är, ligger det djupt rotade psykologiska spärrar mot miljöhoten. Det handlar inte bara om att vi i egenintresse, eller av bekvämlighet och vana, går i fällan av skepticism och apati. En känsla av ängslan, dåligt samvete och maktlöshet kan också leda till att man ger upp sitt engagemang.
”Om du inte tänker på problemet på ett effektivt sätt, lägger det sig i vägen för ett effektivt och aktivt engagemang”, säger miljöpsykologen Robert Gifford (University of Victoria) i ett uttalande till HuffPost.
Dr Gifford kallar förnekelse, apati och riskmotvilja för ”passivitetens drakar”. Med rötter i en känsla av förlamning, misstro mot forskare och experter, ”partisk optimism” (det kan inte vara så illa) och en övertro på ”teknisk frälsning”.
Skaffa kunskap och ställ krav uppåt
I tider av oro dyker alltid spirituella alternativ med rötterna i andlighet och österländsk filosofi upp, i syfte att lugna individen med självhjälpsråd. Typ mindfulness, universell kärlek, positivt tänkande och liknande. Problemet med de teorierna är att de i väst har anpassats till vårt kommersiella samhälle. Hade det alternativet varit så universellt effektivt som utlovas, borde inte världen se ut som den gör idag.
Dagens miljöhot går inte att vända sig ifrån, de måste tas på högsta allvar. Men de är alltför komplexa och globala för att de ska gå att lösa på individnivå. Att använda sin konsumentkraft och andra initiativ i det egna livet är steg i rätt riktning, men parallellt måste vi sätta ett hårt tryck på industriledare och politiker.
För att kunna argumentera ordentligt behöver vi skaffa oss en grundläggande kunskap (utifrån båda sidors perspektiv) om de yttre och inre miljöhot som hänger över våra barn och framtidens generationer. Och sedan våga stå upp för en del ”obekväma” sanningar och åsikter.
Text: Ulla Gabay, journalist, författare och föreläsare | Läs mer av Ulla Gabay