Säg nej till organdonationer och neokannibalism

DEBATT. Jag är motståndare till organdonation och har anmält till Donationsregistret att jag inte vill donera mina organ. Mitt förnuft säger mig att den verksamheten är oetisk.

Text: Per Langkilde Larsen | Foto: eget verk

Neokannibalism kallas det när man begär andra människors kroppsdelar, att det är som reservdel och inte som föda man åtrår dessa kroppsdelar ändrar inte förhållandet. Ändamålet helgar inte medlen.

När Torbjörn Tännsjö skrev en debattartikel om lagen om ”dödförklaring” skulle ändras så det skulle bli lättare att skörda organen från en döende individ följde jag den debatten och skrev i kommentarerna på artikeln. Jag upplever att Torbjörn Tännsjö, med sina djupt insiktsfulla kunskaper om sjukvård och etik och som han basera på ett nästan helt odiskutabelt rationellt resonemang, vill lösa ett ”medicinskt problem” med hjälp av en lagändring. Det medicinska problemet här är egentligen en organbrist orsakad av medborgarens ovilja att upplåta sin lekamen till medicinens fromma.

Jag litar inte på att en rationellt resonerande läkare kan avgöra om en akutpatient skall vårdas eller är ett objekt för organskörd. Tännsjös och kirurgernas logik löser kanske ett produktionsproblem i vården och ökar kanske organtillgången. Men deras attityd är en garanterad källa till skepsis från befolkningen och eventuellt presumtiva donatorer.

Jag är mot organdonation för att människor handlar fel medvetet eller omedvetet, alla patienter skall ha rätt till vård utan att riskerar att bli till ett objekt för organskörd. Jag vill gå så långt att jag påstår att det behövs observatörer i vårdapparaten redan idag för kontrollera att inga olagliga organtransaktioner görs.

Vårdpersonal har värderingar, ett särskild ömmande fall kan få följden att någon annan får ändrad sin status från patient till donator. Det ömmande fallet får ett lyckligt slut och den senare, donatorn, kommer att ha hanterats enligt alla gällande regler.

Det är inte många decennier sedan att människor steriliserades av orsaker vi nu helt tar avstånd ifrån. Vissa psykiatriska behandlingar har helt upphört även om behandlingsmetodens upphovsman har belönats med Nobelpriset för sin innovation. I Sverige är det samma statliga sjukvårdsapparat som styrde då och fortfarande styr.

Min intuition säger mig att det är rikare människor som får organ från fattigare. Nu avser jag inte den förkastliga organhandeln, som också bidrar till min inställning. Det är höjden av omoral att ta organ från fattiga och ge till rika. Alla anser nämligen att donatorer inte skall ha betalt i Sverige. Det får de inte heller men deras efterlevande borde få det. En transplantation kostar från hundratusen till flera miljoner som de inblandade vårdgivare lägger beslag på och de vill inte dela med sig.

Inte säkert att mottagaren räddas

Mitt motstånd mot organdonation gäller inte sådant man gör i livet, som att donera sin egen njure, blod och liknande, men det är just njurar som ger upphov till den stora illegala organhandel, the Rotten Trade, som gör att fattiga människor på Filippinerna och i Moldavien avluras sina organ och i sviterna kommer många att bli invalidiserade och oförmögna att arbeta för sin försörjning. Även mottagarna av organen far illa då det händer att provtagningar förfalskas så att den inopererade njuren avstöts eller rent av orsakar patientens död.

Det är hjärtskärande att se och höra om ett barn som lider och dör i väntan på ett organ, men problemet uppstod när forskningen inriktade sig på transplantationsteknik, inte på oviljan att donera organ, den har nämligen alltid varit ganska hög. Högre skulle motståndet vara om medborgaren tog ställning utifrån sitt förnuft och hennes intuition i existentiella frågor istället för att låta sig påverkas av bilder på sjuka barn och stenhårda rationella resonemang.

Före transplantationsteknikens genombrott skulle säkert 100% av alla friska människor ha svarat nej om man efterfrågat deras organ. Hade man frågat människorna först så hade forskningen på organtransplantationer inte fått så stora resurser och vi skulle inte ha haft denna situation med människor som resultatlöst väntar på organ.

Hela processen måste övervakas

Varken den illegala eller legala läkarvården kan hantera transplantationsproblematiken. Det krävs att politiker går in och avtalar med de länder som donationsturismen går till. Där måste människorna som donerar få kunniga juridiska företrädare, rejäl ersättning och en vårdförsäkring om komplikationer skulle uppstå. Hela processen måste övervakas så att de inblandade inte far illa och det statens uppgift att konkurrera ut den olagliga donationsindustrin. Det är dessutom helt lagligt i Sverige att åka utomlands för att köpa sig ett organ oavsett hur och var. Detta är ett direkt stöd till den kriminella organhandeln.

Vården, filosofen och lagstiftaren gjorde helt fel, de kunde ha valt en annan väg istället för transplantation och organdonationens återvändsgränd.

Det bör ställas krav annars förblir organtransplantationer i laglöst land

Om man räddar ett människoliv genom en organtransplantation så har också en mänsklig tragedi inträffat, en människa har skadats svårt och fått bedömningen att vara livsoduglig, men vi borde göra något åt situationen vi hamnat i.

• Vi bör ge donatorerna alla rättigheter och ge deras familjer den ersättning som motsvarar organens värde.
• Familjer måste vara överens om, om de vill donera och till vem de vill skall vara mottagare av deras organ, endast då kan människor börja fundera på att frångå sina rättigheter om griftefriden, den fördjupade sorgen och annat som hör ihop med frånfället och en eventuell donation.
• Det är ett självklart krav att donatorn skall vara äldre än mottagaren och att
• mottagaren skall ha en särskild nytta av att få sitt förlängd, exempelvis om personen har småbarn.

Inom vården vill man fortsätta att utveckla sitt transplantationskoncept genom att hålla den avlidna vid ”liv” genom att sätta in livsuppehållande behandling så att deras organ kan skördas vid ett senare tillfälle. Det vittnar om en omänsklighet där vi människor har upphört som kulturvarelser och bara ses som produktionsenhet.

Döden är också en process som har stor inverkan på livet för den enskilda såväl som för kollektivet. Denna process kräver ett flöde av stegvisa ställningstagande av den döende. Jag avser här den döendes återblick på livet, insikt om sitt förestående frånfälle och slutligen att hon måste släppa taget. För de närstående som följer detta avslutas det med begravningsritualer, kondoleanser och annat som har med dödsboet att göra.

Du kan stoppa detta snedsprång i vår kultur, Neo-kannibalism, undvik att delta på listor i hemliga register som “donator”. Det är en verksamhet som omges med stor sekretess, svenska myndigheter kan konsten att dölja korruptionen i Sverige.

Gå in på Socialstyrelsen hemsida och AVREGISTRERA dig som organdonator, om du är rädd om dig själv och dina närmaste.

Text: Per Langkilde Larsen

Diskutera artikeln nedan på NewsVoice och/eller på Pers Facebook-sida om neo-kannibalism.