“Krigskonstens ädlaste princip är att avslöja barbaren inom sig…”

Krigskonstens ädlaste princip är att avslöja barbaren inom sig och hitta på andra lösningar än krig. Vägen till insikt kunde i forna tider drivas till sin spets i form av en bajstävling. Den som kunde lägga den längsta korven vann. Det skriver författaren och bokförläggaren Hesham Bahari som driver Alhambra.

Text: Hesham H Bahari | Foto: Raja Emil Bahari

Jag råkade nyligen se ett klipp med fyra arga israelvänliga debattörer i en studio i USA, en kvinna och tre män. Kvinnan började med högsta möjliga satsning så att det blev lite svårt för kollegerna att bjuda över. Det fanns liksom inget mer att säga än att bestyrka hennes argument.

Utlägget gick ut på att: ”Vi goda har rätt att utplåna de onda, det hade vi kunnat göra med tyskarna och japanerna, men det räckte att få dom ner på knä. Och det är just det som vi måste göra med Israels fiender, ner på knä! Förstår de inte det då har vi all rätt att utplåna dem. Ingen ska komma och klandra oss för det.”

När jag hör detta tänker jag på allt ”knäböjande” och ”armvridning” som de sk ”Israels fiender” har utsatts för årtionde efter årtionde, och som till slut skapade dessa stora migrationsvågor som lär ställa till ännu svårare problem för både arabvärlden och Europa den närmaste tiden. Ja, situationen har blivit outhärdlig och kommer att förvärras.

Arabvärldens lidande och frustrerade massor och de problem som nu drabbar européerna hänger ihop med en större plan, en geopolitisk verklighet där både araber och européer blivit det stora schackspelets bönder.

Frågan är förstås vem som i det långa loppet ska kontrollera arabernas och afrikanernas outnyttjade resurser? Blir det USA och deras allierade som får sista ordet eller blir det BRIC-länderna med Ryssland och Kina i spetsen som kammar hem spelet?

Kina har redan penetrerat Afrika. Det finns inte ett afrikanskt land som inte hyser tusentals kinesiska experter, och det utan att behöva skicka i väg en enda soldat. Nyligen dansade Kinas president svärdsdansen tillsammans med den saudiske kungen, bara en vecka efter att 47 dissidenter hade avrättats med svärd. Nu får Kina bygga saudiernas första kärnkraftverk!

Och Ryssland försöker inta så fördelaktiga positioner som möjligt i Mellanöstern genom sitt stöd till Iran, Syrien och Egypten bland annat. Vad betyder några tiotals miljoner flyktingar och européernas naiva och chockartade reaktion till det som de borde ha sett komma för länge sen, då USA gick in i Irak redan 2004? Ingenting i jämförelse med de stora krig som kommer att decimera jordens befolkningar om krigets dyrkare får sin vilja fram. Men kriget har också sin historia.

För länge sen, under forna tider, utkämpade araberna sina duster i envig mellan klanernas starkaste medlemmar. När envigen inte räckte till fick man tillgå en så kallad istikhrá, en ”bajstävling”, för att kunna utse en vinnare. Sådana ”bajstävlingar” är omskrivna i de gamla källorna, t.ex. i en diger antologi med beduinsk poesi från tidigt 700-tal, men som relaterar betydligt äldre seder och bruk bland öknens befolkning.*

I denna urkund berättas det om hur en ”bajstävling” gick till för att bestämma vem skulle dra nytta av en vattenkälla i öknen. Varje klan valde sin tävlare och matade honom med en hel kamel under ett helt dygn utan att låta honom lätta på trycket. Sedan möttes klanerna för att se vem kunde avföra den största skiten. Källan fortsätter med att berätta hur det gick till. Nedan följer en fri återgivning som summerar kontentan av texten. Originalets språk är förstås arkaiskt, men högt utvecklat och uppvisar både grammatisk och semantisk lekfullhet:

”Klan A:s tävlare började lägga ut en rejäl korv som mätte en halv armslängd. Och klanen hurrade och klappade av förtjusning. Sedan kom klan B:s tävlare och han la ut minst det dubbla, en hel armslång korv, men han nöjde sig inte med den utan förflyttade sig några steg och la ut ytterligare en, lika lång. Och klan B bar vinnaren på sina axlar och sprang bort till vattenhålet för att ta det i besittning med segerrop.”

De arga debattörernas oförsonlighet som nämns ovan förutsätter ett mytologiskt närmande till vad krig och (hög)mod innebar genom tiderna, ett underlag som berättigar de ”godas” krig mot de ”onda”, när krig i själva verket alltid handlat om väl kamouflerade ekonomiska intressen. Bajstävlingar, om de verkligen förekom, räddade åtminstone några liv i den stora öknen och gjorde ingalunda anspråk på godhet eller ondska. Det är tarmarna som bestämmer.

Fördelen då var förstås att ingen behövde utplånas, man fick det bara lite sämre, medan man ivrigt tränade inför nästa tävlingstillfälle. Vem är mest civiliserad? Den som vill rädda liv eller den som vill utplåna sin granne? Båda sorter förekommer som bekant på båda sidor om gränsen, och till och med inom en och samma individ. Patent på ”godhet” och ”ondska” finns inte i verkligheten.

Människan har civiliserats sen dess, som det heter. De fordom samhällsnyttiga bajstävlingarna har blivit vår tids individförhärligande ”hamburgartävlingar”. Vem kan äta största antalet hamburgare utan att lämna bordet? Eller vem kan roffa åt sig de rikaste kolonierna? Eller vem kan ta hem de fetaste kontrakten på de vapen som lär behövas under nästa krig? Motiven är inte exakt de samma, inte medlen heller.

Men konsekvenserna av deras användning har blivit betydligt giftigare, ja livsutplånande som våra arga debattörer förespråkar ovan. Krig förklaras fortfarande vara en civilisatorisk åtgärd: nämligen att tvinga barbarerna på knä, oavsett priset. Men Krigskonstens ädlaste princip: att avslöja barbaren inom sig och hitta på andra lösningar än krig, den har vi ännu inte lärt oss.

Text: Hesham H Bahari

*) ”Sharh Naqá’id Jarír wa l-Farazdaq”. Verket utgavs i 4 volymer av Abu Dhabis Cultural Foundation, Al-Mugamma al-Thaqafi, 1994, Abu Dhabi.

Relaterat

Alhambra Förlag har gett ut över 200 böcker.

“Alhambra har fått sitt namn från det moriska palatset utanför Granada i Spanien, en arkitektonisk höjdpunkt i den 700 år gamla arabiska närvaron på den iberiska halvön. En period då filosofer, teologer och skönlitterära andar av alla möjliga religiösa och etniska samfund levde sida vid sida och samverkade till att skapa en färgrik och originell civilisation i Europas södra hörna, med arabiska som dess “latin”. Denna civilisation har i sin tur stått som modell för den kommande europeiska renässansen genom sin tolerans och sitt filosofiska närmande till Människan och världen.”