Alla barn går på “dagis” i Sverige, men vissa ifrågasätter denna “barnhantering”. Vet vi egentligen hur våra barn mår av att leva åtskilda från sina föräldrar på en institution? Det som saknas är en debatten om hela idén med institutionsuppväxt är speciellt bra. Det här är frågor som Linda Bjuvgård och Mats Sederholm ställer i en debattartikel på DN Åsikt. Paret skriver om dessa frågor på sin blogg Klar Sikt. NewsVoice fick tillåtelse att återpublicera artikeln.
Text: Linda Bjuvgård och Mats Sederholm | DN Åsikt inte tillåter läsarna att kommentera, men den möjligheten finns på NewsVoice.
Varför saknas det en diskussion, en analys och någon som törs sätta gränsen för vad är på väg att bli 2000-talets barnhem, vår förskola? Alla föräldrar vet, utan att behöva rådfråga psykologer eller annan social expertis, att återkommande gråtande avsked av ens barn i förskolehallen inte är ett humant eller civiliserat beteende.
De gamla barnhemmen lades ner när man fann att barnen tog skada. Samtidigt har antalet barn i åldern 1 -5 år som får en institutionell uppväxt på deltid ökat med drygt 400 procent sedan 70-talet. Trenden är också fler timmar i veckan på förskolan genom byggandet av fler ”nattis”, allt färre dagmammor, en utvidgad rätt att ha ”stora” barn på förskolan när man är föräldraledig och allt tröttare föräldrar som tenderar att lämna sina barn till förskolan i allt lägre åldrar.
Bakom detta finns en bred politisk vilja att, som det heter, få ut fler människor i arbetslivet och därigenom skapa ett jämlikare samhälle. Samhällskulturen säger att välstånd endast kan skapas i takt med ekonomisk tillväxt och med individens förverkligande genom lönearbete. Det då nödvändiga institutionaliserandet av våra barn (och äldre) är ett tyst och överenskommet måste.
Barnomsorgsdebatten har handlat om förskolepersonalens önskan om högre status, bättre arbetsmiljö och bättre löner. Om brist på resurser, brist på platser och på senare tid även problemet med stora barngrupper och låg personaltäthet. Men sällan om barnens mående.
Ett socialt experiment har pågått i 40 år och möjliggjorts genom att vi låtit bli att ta hänsyn till försökspersonerna, barnen. En grupp i samhället som saknar språkrör, som inte vet hur de ska formulera ett grundläggande mänskligt behov av närhet, till bärande argument. Den allra mänskligaste frågan saknar en post i budgeten, den förbises i debatten om kunskapskrav i skolan och underprioriteras i jakten på jämställdhet, nämligen rätten till tid tillsammans med de som står oss närmast, rätten till en stark anknytning.
Undersökningar om barns mående efter förskolans intåg saknas inte helt oväntat. Det vore en politisk katastrof om förskolan skulle visa sig ha skadliga effekter. De undersökningar som finns är gamla och undanstoppade sedan långt tillbaka, exempelvis den där läkaren Marianne Cederblad och psykologen Börje Höök 1978 såg att en ökning av personaltätheten från en personal per fem barn till en personal per tre barn minskade förekomsten av beteenderubbningar så som aggressivitet, ängslighet och ett hämmat beteende.
Andra undersökningar som exempelvis de som är sammanfattade av psykoterapeuten Sue Gerhardt i boken Kärlekens roll, kommer från utlandet och visar bland annat att dagligt återkommande separationer från anknytningspersonerna stressar små barn. Det är känt att höga stressnivåer under de första åren av ens livs ger långsiktigt negativa effekter.
Vi måste våga ställa grundfrågor såväl till oss själva som föräldrar men också till våra politiker:
- Vad innebär det att småbarn till stor del tvingas växa upp i en stor grupp av jämnåriga barn där ingen hunnit utveckla den mognad som social samvaro kräver?
- Vill vi leva i ett samhälle där det råder ett ständigt motsatsförhållande mellan två sådana fundamentala mänskliga behov som närvaro med sina barn och möjligheten att försörja sig?
Den förre detta partiledaren Maud Olofsson berättade i TV-programmet ”Sommarpratarna” om hur hon var hemma med barnen när de var små eftersom hon och hennes man inte ville ”unna någon annan att ta hand om deras barn”.
I dag lider föräldrar i det tysta med enda trösten att vi alla tvingas göra likadant, att det är som det är. Och kärnfrågan som alla negligerar lyser med sin frånvaro: Vad tycker barnen? Kan det vara så att de längtar efter oss och om vi skulle våga fråga dem om det, skulle vi vara vuxna nog att lyssna till svaret?
Text: Linda Bjuvgård och Mats Sederholm, Klar Sikt, aktuella med sin senaste bok “Kollision”
Linda Bjuvgård är skribent, debattör och systemkritiker. Mats Sederholm är krönikor och författare – skrivandet handlar om politisk filosofi, om systemkritik, men alltid med en grundläggande önskan om att bidra till ett varmare samhälle.
Repliker på DN Åsikt
- 27 jan, 2016 Margareta Rönnberg: Förskolevistelsen människans kanske lyckligaste tid
- 27 jan, 2016 Åsa Wedner: En förskola med kvalitet skapar kompetenta barn
- 28 jan, 2016 Torunn Liljegren: En trygg anknytning skapas inte bara av föräldrar
- 28 jan, 2016 Päivi Rissanen: Dagis/förskola har granskats från 1960-talet och framåt
- 29 jan, 2016 Janna Davidson: Förskolan utgör inget institutionsliv
- 29 jan, 2016 Ingrid Rylander: Dagis skapar osjälvständiga individer
- 29 janI, 2016 My Tegelgård: Borde vi inte redan sett de negativa konsekvenserna?
- 29 jan, 2016 Bjuvgård & Sederholm: Vi måste kunna skapa värdiga alternativ