FN:s besked om det godtyckliga frihetsberövandet av Julians Assange och att detta genast bör upphöra med ersättning som följd, rörde upp. Inte så mycket bland människor i allmänhet som hos media och politiker.
Text: Mats Sederholm | Texten återpubliceras med tillstånd av Mats Sederholm
Under flera års tid har media gemensamt satsat skyhögt på att nedgöra Julian Assange det bästa de förmått. En knäppskalle, ett äckel, narcissistisk, konspirationstokig är några av medias omdömen. För att inte tala om hur dömd han i förväg blivit som endast misstänkt i våldtäktanklagelserna.
Sverige och Storbritannien har skrivit under FN:s barnkonvention liksom flera konventioner om mänskliga rättigheter. Men plötsligt så betyder inte dessa allmänt vedertagna förklaringar någonting om man läser i media dagarna efter beskedet. Skulle det bero på att panelen misstolkat reglerna och begått ett misstag i bedömningen av fallet Assange och att vi kan ta del av direkta exempel på hur detta skett?
Nej!
Istället ägnar sig ett förnärmat media händelsen med retoriska rubriker och vinklingar av typen:
“Panelen godkänner alla” eller från The Guardians krönikör Marina Hyde: “Så, det verkar som att alla är skyldiga utom Assange”.
En allmän åsikt i media är att han själv valde att fly till säkerheten på Ecuadors ambassad. Samtidigt vet alla att USA använder sig av precis alla moraliska och omoraliska regler och banditfasoner för att jaga upp fiender över hela världen för att sedan exempelvis fängsla dem på Guantanamo-fängelset och utan några juridiska processer. Skulle någon människa riskera sitt liv för ett sådant öde? Vi vet redan att mer eller mindre hela världen inte följer de frihetsideal de gärna pläderar för genom Edward Snowden som inte fick tillträde eller asyl någonstans utom i Ryssland. Allt detta vet dagspresskribenterna också.
Våldtäktsanklagelserna är en annan sak som färgar åsikterna kring Assange “lite sådär”. Exempelvis skriver The Independents krönikör Siobhan Fenton:
”Det verkar som om att många tycker att arbetet han har gjort med Wikileaks får honom att stå över lagen och att det skulle vara omöjligt att han gjort sig skyldig till ett sexuellt övergrepp”.
Faktum är att vi inte vet sanningen om detta. Då ska man akta sig för att blanda ihop gissningar, spekulationer och fria associeringar med vad som är rätt och fel.
DN:s Hanne Kjöller anser att FN är en cirkus. Dessutom, man kan undra hur DN kan acceptera att en ledarskribent får skriva:
“Jag skriver denna artikel på en DN-toalett där jag sedan tre timmar låst in mig själv. Har försökt att komma i kontakt med FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon för att få honom att förstå att DN, alternativt svenska staten, håller mig frihetsberövad här på toan. Och att mina mänskliga rättigheter kränks.”
Ungefär lika nyanserat som Jan Guillou gamla uttalande i Aftonbladet: ”Julian Assange – ett litet äckel utan principer”.
Senast i raden av trumpna journalister är Aftonbladets krönikör Oisín Cantwell. 2012 skrev han i Aftonbladet:
“Julian Assange, internetgenerationens Mick Jagger, visade sig vara ett fegt kräk.”
Nu skriver han att FN-rapporten var lika “bisarr” som alla “knäppgökar” som stödjer Assange. Media egen accepeterade whistleblower Edward Snowden yrkade på att panelens beslutet borde åtföljas av länderna, vilket gjorde saken ännu mer bitter för Cantwell. Han avslutar krönikan med meningen:
“De senaste fem årens röra är i grunden en djupt sorglig historia.”
Men den största sorgen bär nog ändå Oisín Cantwell själv på. Han är bitter på gränsen till gråtfärdig.
Vad vi beskådar är journalister som skämmer ut sig som åsiktshuliganer i en soppa av känslor, associationslekar, hat, mediaprestige och nationalism som i de flesta får gå före rätt och värnandet om individens rättigheter.
Det kändes befriande att få läsa journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgrens klarhet i ämnet på DN Debatt:
“Vi två journalister, med många decenniers erfarenhet av press, radio och tv både i Sverige och utomlands, finner med ökande förskräckelse hur okritisk och partisk till förmån för det politiska etablissemanget journalistiken i fallet Assange är.”
Och sist men inte minst, tack FN för att ni tog tag i denna soppa och gav raka besked.
Text: Mats Sederholm, aktuell med boken Kollision