Marcel Westerlund: Sverige i partnerskap med Ryssland bättre än med NATO

DEBATT. Ryssland är en naturlig militärstrategisk partner, men risken är stor att Sverige istället dras in i ett krig efter påtryckningar från USA, NATO och EU, parter som knappast sklle rädda Sverige. Det skriver Marcel Westerlund som är psykiatriker och forensiker vid Midatlantic Wellness Institute. Westerlunds artikel publiceras samma dag som tre forskare i en debattartikel i DN skriver att en undersökning visar att NATO-anhängarna för första gången är fler än motståndarna.

Text: Marcel Westerlund (Linkedin), Palmerston North, Nya Zeeland

Sverige står inför ett av sina allra svåraste ögonblick sedan Magnus Ladulås lade grunden till det som blev allemansrättens land. Det enormt reducerade svenska försvaret klarar idag inte längre sina basuppgifter. För att människor som bor i eller kommer till Sverige ska få fortsätta att ha rätten till demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet och lika människovärde, krävs en vilja att försvara de mänskliga rättigheterna.

Tyvärr finns det ingenting som säkerställer att vissa politiska partier och en relativt omfattande grupp av människor vill försvara denna mångfald.

Omvärlden med Ryssland i spetsen måste också fråga sig om utraderandet av det svenska försvaret är en medveten politisk strategi. Frågan är varför?

Militärstrategiskt finns idag endast en armé i Skandinavien som anses har kapacitet att skydda och försvara sitt land. Det landet är Finland. Skulle Sverige befinna sig i krig om två år som den avgående arméchefen Anders Brännström, varnat för, finns inga tecken på att något av de övriga nordiska länderna kommer till Sveriges undsättning. Ett skäl till detta är naturligtvis Sveriges utrikespolitik och attityd mot sina grannländer, men också historiska fakta som visar att Sverige politiskt och militärt svek sina nordiska bröder grovt under andra världskriget.

Statistiken är tydlig och frågan är självklart om Sverige överhuvudtaget ska ha kvar något försvar. De få förband som finns kan bara försvara strikt utvalda platser som t.ex Stockholm. Bara flygvapnet och vissa specialförband anses ha någon avgörande betydelse militärt. Skulle svåra inrikespolitiska strider bryta ut eller ett angrepp ske utifrån, måste resurserna självklart omfördelas med stor vånda.

Att de högsta militära cheferna börjat avgå ger ytterligare anledning till oro. De varken vill eller kan ta ansvar för att försvara ett land som politikerna gjort till ett internationellt åtlöje. Stora delar av Sverige kan idag räkna med att lämnas åt sitt öde. Konsekvensen blir att du måste fundera på vart du bor och hur säker denna plats egentligen är i orostider.

Ett medlemskap i NATO har har debatterats, men politikerna har hävdat Sveriges rätt till alliansfrihet. I den här artikeln vill jag inte analysera konsekvenserna av ett medlemskap i NATO, utan istället ett alternativ som självklart inte har något allmänt stöd, men som genom olika scenarios plötsligt kan te sig fullt logiskt och t.o.m självklart.

Innan vi tittar på vad det alternativet är ska vi se på nedmonteringen av det svenska försvaret, en statistik som självklart oftast undanhålls medborgarna.

Utvecklingen sedan 1975 i antalet brigader (1 brigad är 5600
soldater):

1975 31 st
1995 15 st
2004 4 st
2007 2 st

Marina stridskrafter 2014:

Ubåtar 4 st (endast 2 st i drift)
Ytstridsfartyg 7 st
Minröjningsfartyg 7 st
Stödfartyg 2 st
Ubåtsräddningsfartyg 1 st
Signalspaningsfartyg 1 st
Amfibiebataljon 1 st
Marin logistik bataljon 1 st

Flyg- och helikopterflottiljer:

F 7 – Skaraborgs flygflottilj (1940-)
F 17 – Blekinge flygflottilj (1944-)
F 21 – Norrbottens flygflottilj (1941-)
LSS – Luftstridsskolan (2005-)
Hkpflj – Helikopterflottiljen (1998-)
1. hkpskv – Norrlands helikopterskvadron (2000-)
2. hkpskv – Andra helikopterskvadronen (2009–)
3.hkpskv – Tredje helikopterskvadronen (2004-)

Konsekvenser av en allians med Ryssland

Ryssland har självklart anledning till oro när man ser på Sveriges utveckling sedan 1975. Borta är Rysslands granne som kunde garantera alliansfrihet och en buffertzon mot väst. Den starkt växande strömmen av militanta islamister och mängden av välorganiserade terrorister i Sverige, bekymrar naturligtvis inte bara väst utan också Ryssland.

Samtidigt finns i Sverige också en politisk instabilitet som av naturliga skäl varken imponerar på USA, Israel eller Ryssland. På kort tid har Sverige lyckats göra sig till politisk ovän med två ärkefiender, Israel och Saudiarabien. Samtidigt har den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen på bara drygt ett år registrerat det lägsta stödet i svensk modern historia.

Vilka alternativ funderar Kreml på med en politiskt så instabil granne?

Innan president Putin svalt morgonkaffet finns ett militärstrategiskt gyllene tillfälle för Ryssland att inta Gotland och göra ön till en hörnsten i det yttre försvaret mot NATO och USA.

De politiska konsekvenserna kan Kreml beteckna som överkomliga. Sveriges försvar har i stort sett bara några hundra man stationerade på Gotland och utöver eventuella luftstrider och tillfälliga stridskontakter med svenska jägar- och amfibieförband, finns det ingenting för Kreml att oroa sig över.

I takt med Rysslands ökande oro för ett svensk medlemskap i NATO, kan man mycket väl agera preventivt. Ett sådant angrepp skulle kunna leda till ett påskyndat svenskt NATO-medlemskap, men med EU’s och NATO’s långsamma papperskvarn finns egentligen inte mycket att oroa sig över ur rysk synvinkel.

Senaste åren har Ryssland har också upprustat sitt försvar enormt jämfört med Sverige och flygstridskrafterna har skaffat viktig erfarenhet från strider i bl.a Syrien. När NATO till sist agerar har Ryssland cementerat sin närvaro på Gotland likt Israel gjort på Golanhöjderna i södra Syrien.

Vem skulle vilja inleda ett krig för att återta Gotland?

Knappast en enda offentlig miljöpartist, vänsterpartist eller socialdemokrat skulle visa något intresse att i handling försvara de demokratiska principer de så frekvent nyttjat. Sverige skulle självklart mobilisera, men precis som under första och andra världskrigets inledning skulle allt redan vara försent.

Hur ska Sverige agera för att undvika en rysk intervention?

Det mest logiska är självklart att diskutera en icke angreppspakt, gemensam allians och en strategi mot växande terrorism. Med en miljon muslimer i Sverige har verkligheten plötsligt kommit ikapp politikerna. En revolt av hemvändande ISIS-krigare och lokala islamister skulle mycket fort eskalera utom all kontroll. Är det något som gagnar vår mäktiga granne i öst?

Samtidigt utvecklas en inrikespolitisk mardröm i USA som knappast ger anledning till att tro att USA kan garantera trygghet och militär säkerhet i vårt och Rysslands absoluta närområde. Varken Donald Trump eller Hillary Clinton kan eller vill prioritera Sverige eller Skandinavien. Deras viktigaste allierade heter Israel.

Ryssland har synat USA’s kort i Syrien och visat på den USA-ledda alliansens impotens och närmast ovilja att agera mot ISIS, och Jabhat al-Nusra, ibland kallad al-Qaeda.

Konsekvenserna är ökad social och politisk instabilitet i hela Europa. En allians med Sverige skulle självklart lugna Ryssland, och den skulle samtidigt garantera Sveriges trygghet i en situation utan några egentliga möjligheter att militärt försvara det egna landet.

Sverige befann sig i samma läge vid första världskrigets utbrott 1914. Militärt var Sverige vid den tiden närmast ett U-land. Problemet återkom inför andra världskriget, men Sverige löste det politiskt genom en transitpakt av tyska trupper genom Sverige. Med all rätt kände sig Danmark, Norge och Finland förrådda.

Historien upprepar sig och idag är situationen likvärdig. Att i ett sådant läge avstå från att sträcka ut en hand mot Ryssland kan leda till en politisk och social katastrof för Sverige. Sverige är i desperat behov av en allians.

Sverige och Ryssland har historiskt samma kristna värdegrund. Länderna har också teknologi som kan gagna båda och norra Europa skulle inte längre framstå som en naturlig bas för terrorister och militanta islamister.

Ryssland är en naturlig partner, men risken är stor att Sverige istället dras in i ett krig pga påtryckningar från USA, NATO och EU som därefter knappast kommer att rädda vare sig Gotland eller Sverige som land. Tiden är knapp. Sverige måste agera nu!

Text: Marcel Westerlund, Nya Zeeland

Relaterat

• Natogeneral: Kärnvapen på svensk mark propaganda
• Stödet för Nato större än motståndet
• SvD: Säpo måste förklara övervakning av Natomöte