Jens Jerndal inleder med denna krönika en artikelserie som vi kallar paradigmkifteskrönikorna. Ämnet har varit Jerndals specialitet sedan många år och han har skrivit en bok som fokuserar på den förändringsprocess som samhället och världen nu går igenom./ Torbjörn Ssasersson, Newsvoice
Text: Jens Jerndal | Bild från 1950-talets framtidstro, illustratör okänd
En artikel jag skrev för World Future Societys årsvolym 2005, började så här (i översättning från engelskan):
“Att vi lever i en tid av aldrig förr skådad och snabbt accelererande förändring är vid det här laget säkert en utsliten klyscha för de flesta av World Future Societys medlemmar.
Och ändå ger denna klyscha egentligen inget riktigt begrepp om vad som faktiskt är på gång.
Vi är i färd med att uppleva det mest dramatiska pradigmskiftet i mänsklighetens kända historia, ett paradigmskifte som slungar oss in i en framtid så olik vårt förflutna att bara den vildaste science fiction kan ens börja ge en aning om vad den bär i sitt sköte.”
Ett paradigm är detsamma som en världssyn som sätter gränser för vad vi tror är möjligt och som via kultur och tradition bestämmer hur vi tolkar eller upplever det vi uppfattar med våra sinnen. Som de flesta vet, är det vanligt att vi vägrar tro att det som faktiskt utspelar sig inför våra ögon är sant, om vi en gång fått lära oss att det är omöjligt.
När den etablerade vetenskapen tillräckligt länge gått bet på att förklara viktiga observationer eller erfarenheter, och inte längre kan bortförklara dem som inbillning eller misstag, då framtvingas ett paradigmskifte. Det vill säga man tvingas vidga ramen för vad som anses möjligt, och man börjar testa olika förklaringar till att det ”omöjliga” blivit möjligt.
Man talar om specifika paradigm för bestämda tekniska områden, som kan växla snabbt med nya upptäckter och vetenskapliga framsteg. Bland mer omfattande, generella paradigmskiften är nog det som inträffade för 500 år sedan, under renässansen, det vi känner bäst till. Det var då den gamla världsbilden med en platt jord i centrum av universum, skapad av Gud på sex dagar för några tusen år sedan, långsamt fick vika för en helt annan världsbild. Teleskopet och mikroskopet stimulerade en ny forskaranda, som ledde till den större mekanistiska världsbild som kommit att dominera sedan dess.
Renässansens paradigmskifte har sedan 1700-talet mer och mer naggats i kanten av ett nytt och långt mer omvälvande paradigm, som nu redan är i full sving. Detta nya paradigm, som jag ibland kallar Helhetsparadigmet och ibland Vattumannaparadigmet, är mer gränsöverskridande och genomgripande än renässansens.
Det handlar om övergången till en ny kosmisk tidsålder som redan börjat drastiskt förändra vår tillvaro, och som kan förväntas sätta sin mycket annorlunda prägel på den under de närmaste två tusen åren.
Bland det nya paradigmets mest framträdande egenskaper är att det överskrider fysiska gränser och bryter ner de hittills etablerade gränserna mellan materia och ande. Detta innebär t.ex. att Newtons fysiska lagar nu visar sig vara ofullständiga eller ytliga, och att de senaste genombrotten inom fysiken, t.ex. på kvantfysikens område och vad avser det s.k. nollpunktsfältet (the Zero Point Field), ger oss inblickar i helt nya dimensioner av tillvaron.
Bland annat får vi hjälp att vetenskapligt förklara parapsykologiska fenomen, sjukdomsbehandling utan vare sig kirurgi eller farmaka och till och med på avstånd (distance healing) och hur man kan utvinna fri energi direkt ur rymden eller ur vanligt vatten. Allt detta och mycket mer kan snart komma att bli normala vardagliga företeelser.
I kommande avsnitt vill jag analysera detta nya paradigms uppkomst och historiska utveckling hittills. Men framförallt vill jag försöka beskriva dess innersta väsen, vad det går ut på, och vad för konsekvenser det haft och kommer att få för oss alla i framtiden. På så vis kan vi lära oss skilja mellan det som är dömt att förpassas till ”historiens skrattkammare”, och det som har utsikter att spela en positiv roll för mänsklighetens fortsatta utveckling.
Text: Jens Jerndal