Under större delen av de senaste två decennierna har ett aggressivt Washington startat militära och ekonomiska krig mot åtminstone nio länder, antingen direkt eller genom sitt militära stöd till regionala allierade och proxystyrkor typ IS. USA har bombat eller invaderat Afghanistan, Irak, Pakistan, Libyen, Somalia, Syrien, Jemen och Libanon och man har sannolikt varit aktivt inblandade i kupper mot regimerna i Ukraina, Egypten och Turkiet.
Text: Lars Bern (Antropocene) baserad på en artikel av James Petras (Washington’s Global Economic Wars) | Bild överst: The Capitol, Washington – Foto Martin Falbisoner, Wikimedia Commons | Artikeln uppd. kl 18:00, 27 okt 2016
USA har eskalerat det globala ekonomiska kriget mot några stora ekonomiska rivaler liksom mot svagare länder. USA begränsar inte längre sitt aggressiva agerande till perifera ekonomier i Mellanöstern, Latinamerika och södra Asien. Man har även förklarat handelskrig mot stormakter i Asien, östra och centrala Europa och Gulfstaterna.
Målen för den amerikanska ekonomiska aggressionen inkluderar ekonomiska stormakter som Ryssland, Kina, Tyskland, Iran och Saudiarabien, samt svagare länder som Syrien, Jemen, Venezuela, Kuba och Donbas regionen i Ukraina.
Åtskillnaden mellan militära och ekonomiska krigföring blir allt otydligare. Allt drivs av den styrande oligarkins ekonomiska intressen. USA skiftar ofta från den ena till den andra strategin, särskilt när den ekonomiska aggression inte har resulterat i avsett regimskifte – som t.ex. i fallet med sanktionerna mot Irak fram till den förödande attacken 2003. USA har använt olika taktik för att bedriva ekonomiska kampanjer mot utvalda motståndare och även mot landets egna allierade sedan lång tid.
Två allierade, Tyskland och Saudiarabien, har attackerats ekonomiskt av Obama-administrationen och kongressen har beslutat om lagliga manipulationer som syftar till att skada ländernas finansiella system och utländska intressen. I år slog amerikanska justitiedepartementet till med böter på fjorton miljarder dollar mot Tysklands största bank, Deutsche Bank. Man är även ute efter svenska Telia. Tidigare gav man sig på Volkswagen för att uppgivna bränsleförbrukningssiffror inte stämde, något som gäller i stort sett alla bilmärken. Det är ingen tvekan om att man vill skada och hämma världens ledande biltillverkare som är tysk och inte amerikansk.
Detta har kastat in den tyska börsen i kaos, drivit ned aktievärden och destabilisera Tysklands finansiella system. Angrepp på Deutsche Bank anses vara en direkt hämnd för Tysklands stöd för EU-kommissionens skattekrav på 13 miljarder dollar på Apple Corporation för företagets ökända finansiella manipulationer i Irland. Tyska politiker och företagsledare avfärdade omedelbart Washingtons agerande som Obama administrationens vedergällning för att USA skyddar egna företags penningtvätt och kringgående av skatter.
Ordföranden i det tyska parlamentets ekonomiska kommitté har uppgett att amerikanska försök att utpressa Deutsche Bank innehåller alla delar av ett ekonomiskt krig. Han noterade att Washington har en lång tradition av att använda alla tillgängliga möjligheter att föra handelskrig om det gynnar den egna ekonomin med ockerskadeståndsanspråk som det mot Deutsche Bank. Samma gäller givetvis VW.
USA:s ekonomiska sanktioner mot några av Tysklands största handelspartner, som Ryssland, Kina och Iran, utgör en annan taktik för att bl.a. undergräva Tysklands enorma exportframgångar. EU med Tyskland i centrum får inte bli så starkt att USA:s ledande ställning hotas. Ironiskt nog, är Tyskland fortfarande betraktat som en värdefull allierad när det kommer till de amerikanska krigen mot Syrien, Afghanistan och Irak.
De USA-krig som har drivit miljontals flyktingar till Europa och skapat förödelse i Tysklands politiska, ekonomiska och sociala system, hotar ställningen för allierade Angela Merkel. Man anar ett syfte att till varje pris så grus i det tyska maskineriet som gått för bra i amerikanska oligarkers ögon.
WTC 911
Den amerikanska kongressen lanserade även ett ekonomisk-rättsligt krig mot sin närmaste allierade i Gulfregionen, när man godkände den lagstiftning som ger amerikaner som varit offer för islamistisk terrorism (särskilt i samband med attackerna den 11 september 2001) rätt att stämma regeringen i Saudiarabien. Man hoppas kunna lägga beslag på en del av deras utländska tillgångar för att betala skadestånden. Detta inkluderade kungarikets enorma statliga fonder och utgör ett godtyckligt och flagrant brott mot Saudis suveränitet.
Lagen öppnar Pandoras ask inom ekonomisk krigföring, genom att ge offren rätt att stämma en regering för att den anses ha sponsrat terrorism, däribland USA självt! Saudis ledare reagerade omedelbart genom att hota att dra tillbaka miljarder dollar i tillgångar i amerikanska statspapper och investeringar.
Läs mer i NewsVoice: WTC 911: Amerikanska senaten godkänner lagförslag som ger offren rätt att stämma Saudi
Ryssland
Amerikanska ekonomiska sanktioner mot Ryssland syftar till att stärka strupgreppet på ekonomierna i Europa som är beroende av handel med Ryssland. De har speciellt försvagat tyska och polska handelsförbindelser med Ryssland, en stor marknad för tyska industriexport och polska jordbruksprodukter. Ursprungligen var syftet med de av USA-ålagda ekonomiska sanktionerna mot Moskva att skada de ryska konsumenterna, provocera politisk oro och leda till regimskifte.
I själva verket har oroligheterna man provocerat inträffat främst bland europeiska exportörer, vars kontakter med Ryssland raserats och miljarder euro gått förlorade. Dessutom har det politiska och diplomatiska klimatet mellan Europa och Ryssland försämrats medan Washington har svängt mot en mer militaristisk strategi.
USA-strategerna tror sig uppnå en försvagning av Ryssland och en broms på EU:s ekonomiska utveckling. Man tror sig slå två flugor i en släng. Problemet är dock att Ryssland förefaller ha tjänat på sanktionerna inom viktiga sektorer av sin ekonomi. Svaga näringsgrenar som fanns kvar efter kommunismen, har fått en chans att växa till sig och utvecklas utan besvärande utländsk konkurrens.
Asien
Resultat i Asien har varit ännu mer diskutabelt. Washingtons ekonomiska kampanj mot Kina har rört sig olyckligt i två riktningar, dels har den skadat affärerna med hela asiatiska Stillahavsområdet och dels lett till en växande amerikansk militär inringning av Kinas handelsvägar till sjöss.
Obamaregimen driver det s.k. Trans Pacific Partnership (TPP) med ett dussin regionala regeringar. Avtalet är tänkt att utesluta Kina, Asiens största ekonomiska makt. I ett hårt slag mot det som skulle vara en viktig del av Obamas eftermäle, har den amerikanska kongressen avvisat TPP som skulle vara regimens huvudinstrument som ekonomiskt vapen i ett ekonomiskt krig mot Kina. Detta har även varit ett slagträ i presidentvalskampanjen.
Obama uppmuntrar allierade Filippinerna och Vietnam att stämma Kina för maritima brott över den omtvistade Spratlyöarna inför den permanenta skiljedomstolen. Detta verkar nu mindre troligt sedan Filippinernas nya president Duarte verkar söka sig närmare Kina och samtidigt fjärma sig från USA:s diktat. Steget är ytterst uppseendeväckande med tanke på att Filippinerna efter kriget varit så nära en USA-koloni man kan bli. Vi får se hur länge Duarte överlever innan CIA försöker kuppa bort honom som brukligt i liknade fall.
Med Japan och Australien har Pentagon undertecknat militära pakter och avtal om baser som syftar till att störa Kinas handelsvägar. Obamas så kallade Sväng mot Asien är en öppen kampanj för att försöka blockera Kina från sina marknader och handelspartners i Sydostasien och Latinamerikas Stillahavsområde. Washingtons uppenbara ekonomisk krigföring har resulterat i importtullar på kinesisk industriexport, särskilt stål och däck.
USA ökade spänningen genom att också skicka in en armada av stridskrafter för gemensamma övningar längs Kinas regionala handelsvägar och dess kritiska tillgång till Persiska vikens olja. Kina garderar med ett ännu närmare handelsutbyte med Ryssland.
Som svar på Washingtons iscensatta aggression, lanserade den kinesiska regeringen skickligt den asiatiska infrastrukturella investeringsbanken (AIIB) med över femtio länder som ivrigt anslöt sig för att befrämja lukrativ handel med och investeringar från Peking. Trots USA:s motstånd har en rad av de allierade västländerna valt att ansluta sig till den kinesiska banken. AIIB:s uppseendeväckande framgång bådar inte gott för Obamas planerade Stillahavshegemoni.
Mer handelskrig
USA-EU-Iran:s trepartsöverenskommelse gjorde inte slut på Washingtons handelskrig mot Teheran. Trots Irans avtal om att avveckla sin fredliga anrikning av uran och nukleära forskningsprogram har Washington blockerat investerare och försöker undergräva handelsförbindelserna och samtidigt behålla många miljarder dollar av beslagtagna iranska statliga tillgångar, som frystes vid störtandet av shahen 1979. Trots detta tecknade Tyskland ett handelsavtal på tre miljarder med Iran i början av oktober 2016 och man uppmanade USA att uppfylla sin del av avtalet med Teheran – hittills förgäves.
USA står ensam i att skicka sin marina armada till Persiska viken för att hota handelsförbindelserna. Även den islamiska republiken Irans långvariga fiende Saudiarabien har kommit överens med Iran om att ett gemensamt arrangemang för oljeproduktionen vid ett möte nyligen med OPEC.
Washington ekonomiskt krig mot två av sina viktigaste strategiska allierade Tyskland och Saudiarabien och mot uppstigande ekonomiska stormakter som Kina, eroderar USA: s konkurrenskraft, underminerar tillgången till lukrativa marknader. Det ökar samtidigt beroende av aggressiva militära strategier för att driva landets härskande oligarkers ekonomiska intressen. Så vi kommer säkert att få se mer bombande av försvarslösa stater som inte gör som oligarkerna vill även fortsättningsvis.
Vad som är slående och förbryllande med Washingtons ekonomiska krigföringsmetoder är hur dyrt det har varit för den amerikanska ekonomin och för USA:s allierade, mot så lite konkret nytta.
- Amerikanska oljebolag har t.ex. förlorat miljarder i gemensamma projekt på grund av Obamas sanktioner mot Ryssland.
- Amerikanska banker, agro-exportörer och högteknologiska företag har missat lukrativ försäljningen p.g.a. konflikten över det otroligt korrupta och konkursmässiga Ukraina som USA kuppat till sig.
USA:s strategi har av allt att döma gått ut på att destabilisera Ryssland för att kunna iscensätta en liknande kupp i Moskva som den i Kiev. Detta ser dock ut att misslyckas sedan Putinregimens ställning snarast stärkts av det ekonomiska kriget.
USA:s multinationella företag, särskilt de som är involverade i transporter och skeppsvarv i Stillahavsregionen, Silicon Valleys högteknologiska industri och Washington State:s jordbruksexportproducenter hotas av handelsavtalen som utesluter Kina.
Irans miljarddollarmarknad söker allt från kommersiella flygplan till gruvmaskiner. Stora handelsavtal har gått förlorat för amerikanska företag, eftersom Obama fortsätter att bedriva de facto sanktioner. Samtidigt har europeiska och asiatiska konkurrenter kunnat teckna avtal.
Trots att nyckeln till Washingtons globala ambitioner är beroende av tyskt tekniskt kunnande och Saudis petrodollarinvesteringar, fortsätter Obamas irrationella politik att undergräva USA: s handel.
Washington har engagerat sig i ekonomisk krigföring mot marginella ekonomiska intressen som ändå spelar betydande politiska roller i respektive regioner. USA behåller ekonomisk bojkott av Kuba, ekonomisk aggression mot Venezuela och ekonomiska sanktioner mot Syrien, Jemen och Donbas-regionen i östra Ukraina. Även om dessa länder inte betyder så mycket i termer av ekonomisk förlust för affärsintressen, så utöva de ett betydande politiskt och ideologiskt inflytande i sina regioner, som undergräver amerikanska ambitioner.
Slutsats
USA:s tillämpning av ekonomisk krigföring kompletterar det med militära medel drivna imperiebyggande som den styrande oligarkin ägnar sig åt.
Men den ekonomiska och militära krigföringen leder till förlorade propositioner. Även om USA kan pressa ut några miljarder dollar från Deutsche Bank, kommer man att ha förlorat mycket mer långsiktiga, storskaliga relationer med tyska industrimän, politiker och finansiärer. Detta är avgörande eftersom Tyskland spelar en nyckelroll i att forma den ekonomiska politiken i EU. Bruket med amerikanska multinationella företag som söker offshore-skatteparadis inom EU kan tvärstoppa när Europeiska kommissionen avslutar pågående utredningar. Tyskarna är nog inte längre alltför sympatiskt stämda till sina amerikanska konkurrenter.
Obamas Trans-Pacific Partnership (TPP) är inte bara illa ute, det har tvingat Kina att öppna nya möjligheter för handel och samarbete med Asien-Stillahavsområdets länder. Det man uppnått är alltså raka motsatsen till det ursprungliga målet att isolera Peking. Kinas Asiatiska Infrastruktur och Investeringsbank (AIIB) har lockat fyra gånger fler deltagare än Washingtons TPP och möjliggjort massiva infrastrukturprojekt som finansieras för att ytterligare binda Asean-länderna till Kina.
Kinas ekonomiska tillväxt på 6,7% är mer än tre gånger så mycket som i USA:s på 2%. Vad värre är för Obama-administrationen, så har Washington alienerat sina historiskt mest pålitliga allierade, med följden att Kina kunnat fördjupa ekonomiska band och samarbetsavtal med Thailand, Filippinerna, Pakistan, Kambodja och Laos.
Iran vinner marknader och handel med Tyskland, Ryssland, Kina och EU trots USA: s sanktioner.
Den Saudiska konflikten har ännu inte spela ut, men en eskalering genom faktiska stämningar mot kungadömet kommer att resultera i flykt av hundratals miljarder investeringar i dollar.
I själva verket kan Obamas ekonomiska krigföringskampanj leda till oändligt mycket dyrare militär krigföring och en massiv förlust av arbetstillfällen och vinster för den amerikanska ekonomin.
Washington är alltmer isolerade. De enda allierade som stöder dess kampanj med ekonomiska sanktioner är andra och tredje plansstater, som Polen och nuvarande korrupta parasiten Ukraina. Så länge polacker och ukrainare kan leva på IMF och lån från EU och USA, kommer de att heja på Obamas anklagelser mot Ryssland. Så länge Israel kan sluka en ytterligare 38 miljarder dollar i stöd från Washington, förblir de största förespråkare för krig mot Iran.
Washington spenderar miljarder av amerikanska skattebetalares dollar på sina militärbaser i Japan, Filippinerna och Australien för att behålla sin hegemoni i Asien-Stillahavsområdet. Men dessa allierade dreglar över utsikten att uppnå en större handel och infrastrukturinvesteringar med Kina.
Ekonomisk krigföring fungerar inte för Washington, eftersom den amerikanska ekonomin inte kan konkurrera, särskilt när man angriper sina egna allierade och traditionella partners. USA:s regionala allierade är angelägna om att ansluta sig till förbjudna marknader och vinna andelar i större investeringsprojekt som finansieras av Kina. Asiatiska ledare ser alltmer Washington, med dess sväng åt militarismen som politiskt opålitligt, instabilt och farligt. Efter den filippinska presidentens ekonomiska och politiska närmande till Kina, kan man förvänta sig att fler lämnar skutan.
För att hålla ihop västvärlden bakom USA:s ledarskap trots den misslyckade krigföringen har man sjösatt ett intensivt propagandakrig för att demonisera Ryssland och dess regim där hela den av oligarkin kontrollerade västliga medieindustrin medverkar. Detta gäller inte minst svenska MSM där hatpropaganda mot Ryssland och även Kina förekommer dagligen. Hot om kärnvapenkrig med Ryssland förekommer även dagligen. Opinionsundersökninger i många västländer visar dock även detta USA-krig är på väg att misslyckas.
Ekonomisk krigföring mot deklarerade motståndare kan bara lyckas om USA håller sig till förbindelser om fri handel med sina allierade, slutar med straffpåföljder och slutar att driva exklusiva handelsavtal som undergräver dess allierade ekonomier likt TTIP. Dessutom bör man sluta driva den angloamerikanska oligarkins nyckfulla inhemska intressen i tid och otid (läs George Soros m.fl.). Sker inte dessa förändringar, kan USA:s misslyckade ekonomiska krigföringskampanj bara övergå i militär krigföring – en möjlighet som blir förödande för den amerikanska ekonomin och världsfreden.
Det skrämmande är att om den korrupta Hillary Clinton blir den som efterträder Obama i Vita Huset så kommer detta huvudlösa krigande sannolikt att eskalera. Hon är helt ägd av de oligarker som ligger bakom den förda politiken.
Text: Lars Bern (Antropocene) baserad på en artikel av James Petras (Washington’s Global Economic Wars)
James Petras is the author of more than 62 books published in 29 languages, and over 600 articles in professional journals, including the American Sociological Review, British Journal of Sociology, Social Research, and Journal of Peasant Studies. He has published over 2000 articles in nonprofessional journals such as the New York Times, the Guardian, the Nation, Christian Science Monitor, Foreign Policy, New Left Review, Partisan Review, TempsModerne, Le Monde Diplomatique, and his commentary is widely carried on the internet. Read more