Upplevelsen av ett etablissemang som alltmer fjärmat sig från demokratins tyngdpunkt, folket och väljarna är något jag skrivit flitigt om de senaste åren och upplevt mig vara i stort sett ensam om. Inte minst är boken Kollision en enda stor bekräftelse på denna växande historiska spricka mellan makten och gräsrötterna. En spricka som jag för 3-4 år sedan tyckte mig skönja och såg var på väg att vidgas.
Text: Mats Sederholm, Klar Sikt
Världens media dömde ut Brexit-anhängarna liksom de i presidentvalet med ännu större kraft har valt sida till Hillary Clintons favör. Stålar och propaganda har gjort allt för att skapa Clinton som vinnare. Hon har haft mer än dubbelt så mycket i kampanjbidrag och haft i stort sett hela mediakåren på sin sida. Gammelmedias val har märkts även i Sverige.
Hur många Trump-anhängare eller debattörer har vi mött i jämförelse med Clinton-anhängare i exempelvis TV-nyheterna? Kanske de inte är värdiga, kanske det borde till en blocköverskridande gammelmedial Novemberöverenskommelse för att förhindra de här ”skitiga” rösternas tillgång till de offentliga rummet?
Mig veterligen har endast två journalister försökt skapa lite balans. Aftonbladets Åsa Linderborg och ETC:s Kajsa Ekis Ekman som varit kritiska till Clinton. Den första valde ändå Clinton. Det finns faktiskt andra att välja på, exempelvis Jill Stein, de grönas namn i USA. De flesta verkar ha betraktat Clinton som någon slags ”lilla huset på prärien”, romantisk, duktig och företagsam amerikansk kvinna. Ändå rätt ok va?
Frågan är nu vart vi är på väg. Är vårt samhälle förmöget att lära av bistra erfarenheter?
Har vi exempelvis märkt några nya tongångar eller debatter om människors integritet eller om övervakning efter Snowdens med fleras avslöjanden av statsmakters underrättelsetjänster i USA eller i andra länder i västvärlden?
–Nej
Har debatten, eftertanken eller självkritiken av Brexit påverkat politiker eller skribenter?
–Nej
Kommer vi att märka någon skillnad denna gång?
–Nej, är jag rädd för.
Tvärtom tror jag att vi kommer att få en fördjupad spricka.
Makt skapar sin egen klass och våra parlamentariska politiker kommer inte att låta sig påverkas nämnvärt. De kommer vana trogen att vilja återföra problemet med den ”tysta majoriteten” till sina egna områden, till sin egen ingrodda och oförändrade politik och ”göra en Clinton”. Alltså, satsa på gamla goa politiska favoriter. Stötta västerländska ”befrielsekrig” i öst, knyta täta band med banker, underrättelsetjänster, satsa på mer globalisering, mer arbetslinjer och konsumtion som svar på livets gåtor.
De amerikanska väljarna drog in en torped rakt in i de djupaste rötterna i det västerländska samhället och det small av bara helvete. Ett politikens 9/11 men denna gång är fienden innanför murarna. Smällen är mer än vad någon redaktör eller politiker ens vågar förstå. Man irrar fortfarande runt i dammet och rasmassorna. Detta trots att insikten om gapande sprickor mellan fattiga och rika och ett cyniskt samhälle har skapat den ena protestvågen efter den andra de 4-5 senaste åren.
Finner man några spår av eftertankar så här dagarna efter den politiska kraschen?
Björn Wiman, DN:s kulturredaktör, kände så här:
“Det som hände natten till den 9 november 2016 är inte världens undergång. Men något stort och farligt är det. En amerikansk revolution? Ja, men också den senaste anhalten på en global resa mot avgrunden, ett skred nedåt för hela mänskligheten.”
Det påminner om det brittiska imperiets tidningsrubriker på 1800-talet när dimman lagt sig över den engelska kanalen. ”Hela Europa är isolerat”. Pompöst är bara förnamnet.
Vita män som söker behålla sin identitet har varit en annan av många lite taffliga och vaga förklaringar. Journalisten Eva Elmsäter på SVT berättade att det var lika mycket vita kvinnor som sa nej till Clinton och ja till Trump liksom att Trump:s anhängare går att finna i alla samhällsklasser. Samma sak kan sägas om latinorösterna. Trump fick med sig dem också.
Göran Persson får “cred”…
En före detta politiker Göran Persson hade en ovanligt vaken och samhälls-självkritisk inställning. Han gjorde tre reflektioner om Trump-segern.
Reflektion 1
”Jag blir inte förvånad. Det finns en mäktig proteströrelse i hela västvärlden mot etablerade politiker”.
”Många regeringar har misskött fördelningspolitiken. Det har blivit all rikare samhällen och allt fler har hamnat utanför. Och det där går till en viss gräns och när då medelklassen själv börjar förstå eller känna sig hotade och förstås att nästa grupp är vi som hamnar utanför så kommer en mäktig proteströrelse.”
Reflektion 2
”På något sätt är väl det här punkten för gammelmedias företrädesrätt när det gäller att analysera läget. Väldigt samstämmigt har det var i de etablerade media om att det här skulle bli en Clinton-seger. Men det finns en opinion som dom inte längre fångar upp.”
Reflektion 3
Den intellektuella dimensionen av politiken får stryka på foten för halvlögner med mera…
Reportern, Aftonbladets Olof Peterson tog upp två punkter av tre i artikeln från telefonintervjun, gissa vilken han hoppade över? Rätt, den om kritiken av gammelmedia. Och sådana här små ”justeringar” sker varje dag i gammelmedia.
När kvinnor och mexikanska invandrare röstar på en man vars kvinnosyn och människosyn känns så gammal och rutten att man får backa långt tillbaka i historien så måste man ställa sig nya frågor. När fattiga arbetare som inte fått en reallöneökning på många år röstar på en mångmiljardär så måste man gå bortom gamla tankegångar. Vilken är den enorma kraft och längtan efter förändring som får folk att låta sig förnedras?
Förklaringar som att Trump är en tjuv- och rackartyp som spelar på människors missnöje är att åter spotta på de som sagt ifrån eftersom man då tar deras röst ifrån dem och gör dem till bimbo-folk. Det är inte en ovanlig borgerlig förklaring. Från vänstern vill man så klart återföra allting till ekonomiska klyftor i samhället. För oss som söker ett mer självständigt perspektiv så är det uppenbart att sådana här förklaringar inte räcker till och inte kommer att leda NÅGONVART. Missnöjet sträcker sig just nu över HELA PLANETEN. Fundera på det en stund.
Vi står inför ett paradigmskifte, där människor inte längre accepterar globala centraliseringar och en upplevelse av att man inte längre är delaktig i alla de utspridda och ogreppbara processer av makt man lyder under.
Det ska bli spännande att se hur politiker, ledarskribenter, kulturskribenter ska tackla detta problem med etablissemanget. Mitt tips är att jämret över börsnedgångar är som med de politiska nedgångarna, de återgår till det vanliga efter några veckor. Den politiska och mediala kasten kommer inte att krackelera. Tvärtom, jag är rädd för att vi kommer se etablissemanget mobilisera och med än större kraft och trubbigare än någonsin ge sig på människor med systemkritiska tankar.
En gång i tiden saknade arbetare en klassmedvetenhet, liksom att kvinnor saknade självkänsla och inte hade rätten att rösta. Eliten protesterade mot den tidens skräniga populister. Vad dagens nya antietablissemangsrörelse är på väg vet ingen. Idag har såväl vänstern som socialdemokratin misslyckats med att fånga upp problemen, liksom de borgerliga.
Jag ser nya torpeder från tysta majoriteter som redan är på väg. Och jag ser en gammal värld implodera.
Text: Mats Sederholm, Klar Sikt
- Aftonbladet, Åsa Linderborg: Hillary Clinton – bäst på korruption
- ETC, Kajsa Ekis Ekman: Hillary Clinton är en klassisk imperialist
- Aftonbladet, Göran Persson: Göran Persson efter valet: ”Allt är skällsord och halvlögner”
- DN, Björn Wiman: Nu är han president i Amerikas förenta stater, skrudad i röd keps och oändlig makt
Mats Sederholm
- Krönikor: www.klarsikt.humancreations.se
- Bok och artiklar: collidingworlds.net + kollision.humancreations.se
- Författare: amazon.com/Mats-Sederholm
- Mejl: mats[snabel-a]sederholm.nu