REPLIK. Börje Peratt skriver en artikel “Trump – fiendens fiende” om Trump prydligt smyckad med fakta och referenser, men som alla märker så är det egentligen en uppgörelse med alternativare och en politisk positionering av sig själv som det handlar om.
Text: Mats Sederholm, Klar Sikt
Jag kan hålla med honom vad gäller de som håller stenhårt på Trump liksom bortförklaringarna. Det är utan tvivel en viktig markering som jag stöttar, men jag kan också förstå varför de började hålla på Trump. Med ett etablissemang som med sina normer styrt människor så länge så blir det lätt att en del ropar YES när någon äntligen säger sig vilja rensa upp i det politiska träsket. Eller ge media en smäll på truten.
Politiker och media är två av de tre samhällstoder som härskar i vårt samhälle. Trump själv är kapitalist och utgör den tredje stoden. Clinton vill inte göra upp med någon av de tre utan agerar som en förvaltare av den makt och det elände som varje dag kostar människor livet eller som orsakar psykiskt lidande och som håller den där rika procenten som dominerar, om ryggen.
Peratts angrepp på Trump och citerandet av hans uttalanden är i sig varken felaktiga eller ovärdiga att beakta i sak. Frågan är vad han verkar för med valet att ge sig på Trump specifikt? Hur mycket av en alternativ värld vill han ha och hur mycket humanist är han? Han liksom alla andra i etablissemanget springer likt knattefotbollsspelare på Trump-bollen. Det intressanta är vad detta egentligen förmedlar.
Peratt utmålar idioter och upphöjer ”moral och den goda viljan”. Det skulle lika gärna kunna varit någon äldre redaktör på någon av våra borgerliga main-stream-media-tidningar som skrivit artikeln.
För om man inte längre kan se Clinton och Trump som pest eller kolera utan enbart Trump som den ”sjuke” så ser man ju heller inte det sjuka samhälle som Clinton representerar.
Att Trump lägger på några vedträn till i denna gigantiska brasa borde inte vara i fokus, åtminstone inte om man eftersträvar ett i grunden annat samhälle vilket Peratt med sitt ensidiga angrepp på Trump inte har i fokus. Snarare har han med sin artikel just klivit in i stugvärmen hos det svenska etablissemanget som efter några års konsekvent ställningstagande för ena parten i presidentvalet tydliggjort att de alla främst är systemförvaltare.
Att Peratt avsäger sig vara Clinton-anhängare lurar möjligtvis honom själv. Hela vår världsordning med den liberala marknadsekonomin, tron på konkurrenssamhället, kapitalism, övervakningskultur och politikers ständiga lögner och löften i valkampanj efter valkampanj samt medias kontroll över verklighetsbilderna, borde ha lett fram Peratt till liknande uppgörelseartiklar med grunderna i gällande ordning, Clinton-ordningen, men de finns inte.
Istället kan man i Peratts analys av kapitalism och kommunism läsa:
“Därför krävs en stabil, stark, kompetent och moraliskt högstående samhällelig organisation både i stat och kommun. Det ger också företagsamheten och den fria marknaden ramar för en för samhället gynnsam verksamhet.”
Den för etablissemanget så självklara, goda och omedvetna världsbilden. Den klassiska hierarkiska synen på mänsklig organisation, den liberala åskådningen som de senaste åren tappat människors förtroende runt hela jorden och som varje dag rostar sönder lite mer. (Perattartikel: Kapitalismen råder kommunism undertrycker).
Hans inställning till Clintons partikollega Barack Obama:
“Obama har tvärtom gjort vad han kan för att inte hetsa till krig och inte skickat stridande trupp till Mellanöstern.”
Ja, förutom att han var president medan man drog iväg närmare 3000 drönare bara mot Pakistan med såväl civila som militära offer och dessutom var delaktig i kriget mot Libyen, oavsett hur han såg på saken i efterhand. Peratts politiska inställning är uppenbar och en sak men vad som verkligen borde oroa läsaren är hans människosyn.
När människor blir svikna av samhället oavsett om det är genom nedskärningar i de sociala systemen eller när jobb försvinner från orten och det demokratiska inflytandet ångats bort i globaliseringens namn så uppstår missnöje. Det SKA uppstå missnöje när samhället missköter sig och när demokratin dunstar bort till förmån för Peratts samhällsideal: En ”stabil, stark, kompetent och moraliskt högstående samhällelig organisation”.
Detta missnöje har sakta ökat i hela västvärlden under minst 10 år. När det går så långt att den amerikanska befolkningen i sin besvikelse inte väljer etablissemanget utan Trump så liknar Peratt honom med att vara en Råttfångare. Vad menar han? Är medborgarna att likna vid hypnotiserade lealösa offer eller råttor som leds ner till kanalen och undergången?
Vad som nu sker politiskt är inte resultatet av Trump, eller i värsta fall Marine le Pen, det är ett resultat av människors ifrågasättande. Och är man i symbios med människan och inte med systemen så ser man detta och jagar inte efter ikoner.
Alternativ till nuvarande demokratiska ordning avfärdar Peratt med ord som: Gatans Parlament eller ”Nazismen, Fascismen och Anarkiinfluerade terroristgrupper”. (Perattartikel: Gatans parlament)
Är det underligt att hans förening Humanism & Kunskap inte drar särskild många människor till sig?
Det blir inte bättre med hans kontinuerliga och starka personangrepp som han onyanserat sprider omkring sig. Hans påhopp på ”Klar Sikt” och indirekt mig i kommentarsfältet under sin egen artikel är för länge sedan en öppet utagerad historia efter ett språkligt missförstånd. Peratt saknar måttlighet och balans.
Peratt avslutar pompöst med:
”Och jag återkommer till slutsatsen från min forskning om medvetandets uppkomst: Människan behöver uppleva det värsta för att se vad hon inte vill ha.”
Vad trevligt Börje, men vet du, jag önskar inte dig det värsta och inte andra heller. Oavsett vad de har för politisk eller existentiell hållning. Helt enkelt för att jag över allt älskar människan med alla hennes svagheter och styrkor. Inte som en gammaldags och fjär despot a la Peratt, utan på riktigt.
Text: Mats Sederholm, Klar Sikt