Lars Bern om handelsavtal – Politiker säljer Sverige till hyperglobalister

0
1299

Sverige och en rad västländer är i flera avseenden inte längre demokratier. Istället har en ekonomisk elit och speciella globala intressegrupper skaffat sig ett betydande inflytande, medan preferenserna hos vanligt folk bara verkar ha ett marginellt och statistiskt insignifikant inflytande över politiken.

Text: Lars Bern, Antropocene

Fenomenet framgår tydligt om man tittar på konkreta exempel som senare års handelsavtal och deras relation till demokratiska beslut och nationell suveränitet.

Demokrati utmärks av ett system för maktutövning där folket i fria val beslutar om reglerna för sin suveräna nation. I demokratins och suveränitetens sanna anda, måste alla områden inom politiken – inkluderande miljö, försvar, handel, finanspolitik, arbetsrätt, ägande- och upphovsrätt, kultur m.fl. – underkastas en rimlig och rättvis politisk process och ett demokratiskt självbestämmande.


I dagens globaliserade värld står demokratiska institutioner och nationell suveränitet som motpoler till en annan mäktig institution: den globala marknaden och dess frihandelsregimer.


På ett sätt bär systemet med en fria marknad upp demokratin. Det genererar välstånd och hämmar maktkoncentration som är två förutsättningar för en fungerande demokrati. På ett annat sätt, står globala fria marknader i konflikt med demokrati och suveränitet.

Detta gäller speciellt för den nyliberala varianten av kapitalismen som har vuxit till sig sedan 80-talet. Den främjar ensidigt principen om global avreglering, liberalisering, privatisering, öppna gränser och välfärdsstatens upplösning – alla ledande till ökad ojämlikhet och omfördelning av ekonomisk och politisk makt till marknadsdominerande företag och hyperrika oligarker.

Handelsavtal som trojanska hästar

Några typiska aktuella exempel på konflikten mellan demokrati och suveränitet, och global kapitalism är de aktuella förhandlingarna om handelsavtal som TTIP, TPP och CETA mellan stater runt Atlanten och Stilla Havet.

Enligt tidigare USA-presidenten Obama som starkt stödde avtalen, så skulle de stärka våra ekonomier, sänka trösklarna för handel och investeringar, öka exporten och skapa fler jobb. Enligt hans synsätt skulle avtalen ge en vinn-vinn situation där såväl anställda som företag och länder i huvudsak gagnas.

Emellertid, i skarp kontrast mot globalisten Obamas entusiastiska stöd, betraktar idag många kritiker avtalen som bedrägliga och rent av farliga.


Enligt vissa uttalade kritiker kan avtalen ses som trojanska hästar – fällor förklädda som gåvor, som i realiteten bara tjänar de globala företagens och deras ledningars och ägares intressen på allmänhetens bekostnad.


I detta kritiska perspektiv, beror avtalens tendens att underminera demokrati och självbestämmande på två faktorer: den process via vilken de har utformats och det sannolika resultatet av handelsförhandlingarna.

I en demokrati, vinner bindande regler legitimitet genom en process av kollektiva förhandlingar och kompromisser – ett sätt som balanserar inflytandet mellan alla intressegrupper i ett land. För att det skall fungera behöver medborgare och lagstiftare känna till innehållet i de lagar som diskuteras. När det gäller de aktuella handelsavtalen gäller motsatsen. Mycket lite information har varit tillgänglig för allmänheten och även för länders parlamentariker.

Det har varit omöjligt att föra en öppen debatt om avtalens för- och nackdelar. De begränsade delar vi känner till kommer nästan uteslutande från läckor. Detta är ett nytt fenomen, tidigare i historien har denna typ av förhandlingar drivits med större transparens.


Till stor del beror bristen på transparens på att EU, som i sig är en skapelse av globalister och deras företagsintressen som inte vill ha ett nationellt inflytande på förhandlingarna.


Bild: George Soros – Wikimedia Commons

Ett av EU-byråkratins mål har ju varit att stärka sin egen överstatliga maktposition på de nationella regeringarnas bekostnad. Detsamma gällde Obama-administrationen som skapats och kontrollerades av globalisterna – de hyperrika angloamerikanska oligarkerna. Obama blev vald med finansiering från oligarken George Soros m.fl. hyperförmögna investerare.

Joseph Stiglitz – eget verk

Typiskt är att ett mindre antal fackorganisationer och NGO:s (ofta finansierade av oligarker som t.ex. Soros) haft ett större inflytande på förhandlingarna än nationella regeringar och andra intressenter som utestängts. En framstående nationalekonom som Joseph Stiglitz hävdar att det främst är storägare och några få globala storföretag som är involverade i förhandlingsprocessen, och som därför kan forma avtalen så att de passar deras egna särintressen.


Stiglitz menar att det inte handlar om att etablera ett frihandelssystem, utan att målet är en styrd handelsregim för att tjäna de speciella intressenter som länge dominerat västs handelspolitik.


I såväl USA som inom EU går obstruktionen mot en demokratisk input ännu längre. Även om USA:s kongress och EU-parlamentet måste godkänna de avtal som den exekutiva makten framförhandlar, så forceras den processen så att parlamentarikerna bara får en ytterst begränsad tid för debatt och de inte tillåts kräva några förändringar.

Dessa moderna handelsavtal har egentligen lite att göra med handel. Det rör sig snarare om avtal som främst handlar om ersätta nationella regelverk och standards med globala. Medan detaljerna förblir oklara, kommer avtalsbundna länder drabbas av ökat tryck att luckra upp regler för livsmedelssäkerhet, miljöregler, friheten på internet, regelverk för finansmarknaden m.m..

Frågan är vad som händer om ett land vägrar att följa avtalen?

Som utformningen ser ut kan de stora bolagens ägare stämma ett lands regering, om man t.ex. anser att miljöregler har reducerat deras bolags vinst – även om dessa miljöregler beslutats i demokratisk ordning och gäller lika för alla företag verksamma i landet. Beslut i sådana ärenden är tänkta att fattas genom skiljedom av en icke demokratiskt vald tribunal som inte ansvarar inför någon nations medborgare. I praktiken kommer amerikanska ekonomiska intressen sannolikt ha sista ordet i denna typ av skiljedomar.

Mot denna bakgrund är det solklart att aktuella s.k. frihandelsavtal står i stark konflikt med en demokratisk ordning och nationell suveränitet. Allt handlar om att flytta makt från demokratiska nationella institutioner till de stora marknadsdominerande globala företagen och de oligarker som kontrollerar dem.

Dani Rodrik – Foto: Andrzej Barabasz, Wikimedia Commons

Globaliseringsparadoxen

Den spänning som på detta sätt uppkommer mellan demokrati, nationell suveränitet och ekonomisk globalism har av professor Dani Rodrik döpts till globaliseringsparadoxen. Han menar att det är omöjligt att upprätthålla dessa tre tillstånd samtidigt. Slutsatsen är att vi måste börja tygla den extrema ekonomiska liberaliseringen och avregleringen (det Rodrik kallar hyperglobalisering) för att kunna upprätthålla demokrati och nationell suveränitet. Svensk politik uppvisar en total följsamhet till globalisternas agenda.

Det svenska politiska etablissemanget störtar oss blint in i en situation där vi kommer att helt tappa kontrollen över mycket viktiga beslut som berör oss som folk och land. Vi överlämnar makten över vårt öde till de stora globala företagen och deras hyperförmögna ägare samt till byråkrater i Bryssel som står i deras sold. Inför valet nästa höst bör vi avkräva alla partier ett besked hur de ställer sig till avskaffandet av landets demokratiska styrelsskick.

Krönikan bygger på en artikel med titeln: The Free-Trade Regime: Oligarchy in Action.

Text: Lars Bern, Antropocene

Regler för kommentarsfältet: Du har personligt ansvar för vad du skriver. Nedsättande kommentarer raderas. Max ca 300 ord och tre externa länkar. Läs mer

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here