Min identitet och självförtroende förstördes av ECT-behandlingar

6
986

Jag har genomgått många ECT-behandlingar, 44 stycken. Hade absolut inte gått med på ECT om jag vetat vad jag vet idag. Jag hade hellre blivit djupt deprimerad än att riskera minnesstörningar.

Det var psykiatrikern som bestämde att jag skulle få elchocksbehandling och jag blev lovad att inte gå in i en djupare depression igen och behandlingarna skulle fungera mot just detta.

Jag mådde väldigt dåligt vid denna tidpunkt och hade inte en chans att förstå och ta till mig information om olika behandlingar – jag hade inte en chans att välja bort ECT, vilket jag hade gjort om jag hade vetat vad jag vet idag.

Psykiatrin skötte informationen uselt innan ECT-behandlingarna – fick bara veta att man kunde glömma tiden runt elbehandlingarna – fick ingen information om risken med skador efter ECT.


Det värsta med att ha fått ECT-behandlingar är att det är svårt med identiteten, att inte minnas barndomen och ungdomen.


Obehagligt att inte minnas, man känner sig inte hel som människa. Svårt träffa gamla bekanta när man inte minns. Det värsta kanske är att ha blivit utsatt för detta under tvångsvård, förstod inte vad detta innebar. Har inget förtroende för psykiatrin längre, vill helst inte ha kontakt med psykiatrin alls, åtminstone inte med psykiatriker som accepterar ECT. Tror tyvärr att de flesta gör det.

Fick problem med långtidsminnet, alltså händelser som skett hela livet fram till elbehandlingarna. Arbetar inte. Har problem med vänner och bekanta som jag känt sedan barndomen/ungdomen. Vi kan inte prata om gamla minnen.

Mitt självförtroende har skadats av att inte minnas.

Händelser är svårt, att tex minnas resor och sociala aktiviteter, långtidsminnet. Minns inte händelser från hela livet före ca 18,5 års ålder då jag genomgick elbehandlingarna. Detta gäller även alla de år jag inte varit deprimerad, så jag borde minnas åtminstone viktiga händelser. När jag pratat med vänner och bekanta och familjemedlemmar är det tydligt att jag inte minns.

Jag har inte velat ta upp mina skador från ECT med psykiatrin då jag läst att de ofta förklarar minnesbortfall med att man mått dåligt, att det är därför man inte minns.

ECT-behandlingar skall stoppas så att inte fler personer råkar illa ut.

Text: Anna (pseudonym)

Regler för kommentarsfältet: Du har personligt ansvar för vad du skriver. Nedsättande kommentarer raderas. Max ca 300 ord och tre externa länkar. Läs mer

6 KOMMENTARER

  1. Det finns inom medicinen extraordinära och livshotande tillstånd där en radikal och resttillståndefterlämnande bahandling är absolut nödvändig. Amputation vid svår diabetes eller cancer är exempel. ECt vid livshotande svåra akuta deliriösa psykotiska tillstånd eller ytterligt svår agitation eller katatoni och ( vid schizofreni ) är andra exempel och möjligen även en del svåra psykiatriska fall hos äldre, eftersom de kan vara medicinöverkänsliga och därför inte behandlingsbara med adekvat medicinering.
    Men att spela högt med ECT behandlingar, där konsekvenser av det slag som beskrivs i artikeln är vanliga och underrapporterade, vid fall av depressioner ( huvudindikation) är att utsätta individer för onödiga skaderisker , där andra behandlingsinsatser och lite mer tålamod kan vända en depression.Det finns numer också en lång rad alternativa behandlingar och dito infallsvinklar(VNS, TMS, isoflurone anestesi, omega.3, megavitaminkombinationer enligt Hoffer med mera) som skolpsykiatrin dessvärre ännu inte anammat.
    Tyvärr är upprinnelsen till en sådan ECTbehandling oftast präglad av utprövningar, kombinerande och dosökningar av olika antidepressiva och andra psykofarmaka, vilket åtminstone i en del fall snarare förvärrar tillståndet.
    En hög nivå av allvarliga cerebrala och andra biverkningar kräver en lika hög grad av starka och invändningsfria indikationsgrunder och det tycks inte vara rättesnöret inom svensk psykiatri och jag har själv i min verksamhet som privatpraktiserande psykiater ( numer pensionerad) stött på några sådana uppenbara felbehandlingar, varav minst 2 under en lika felaktig tvångsvård, båda fall som jag kom att lära känna mycket ingående i efterföljande behandlingskontakt i min praktik.

  2. Det finns i princip hur många som helst sådana här historier om farligheten med ECT. När ska myndigheterna inse att ECT är en väldigt skadlig metod? Det finns inget vetenskapligt med ECT. Bara för att en psykiater säger att ECT är ”evidensbaserat” så betyder det inte att det är sant. Psykiatern ljuger.. ECT bör stoppas!

  3. Har bevittnat ETC-behandlingar vid M68 på Huddinge sjukhus. Patienten gavs först barbiturater, och konstgjord andning, intravenöst. Denna premedicinska behandlingen motverkar de kraftiga tremor (rytmiska muskelsammandragningar) som annars kan slita kroppsdelar ur led – patienten är alltså medvetslös under behandlingen. Här kommer en funderingar: Tänk dig en psykospatient som knappt vet vart hen befinner sig, och senare finner sig själv på uppvaket – mer förvirrad än tidigare? I mitt tycke är det endast vid amningspsykoser det är befogat med ECT, detta då det inte enbart är patientens mående det handlar om, utan även det nyfödda barnets.

    Annars är jag överens om att vitaminbehandlingar och fysisk träning är minst lika affektiv, om inte effektivare än psykofarmaka när väl den akuta fasen klingat av.

  4. @ Anna, det är med fasa jag läser din artikel. Minnet är något tämligen komplicerat och representerar olika saker på olika strukturella nivåer med långtidsminne, faktaminne, händelseminne, arbetysminne, veta-hur minne (cykla och gå) muskelminne, kroppsminne – minnen runt tidiga traumatiska händelser osv, osv. Tror även att minnet är högst individuellt. Vissa har ett fantastiskt minne emedan andra ett mer mediokert. Mina närmsta anhöriga påtalar ofta att jag har ett extra ordinärt minne även runt triviala händelse, så som vilket väder och vilka kläde människor bar vid semestern för typ 6 år sedan, för att inte tala om att jag mins exakt vad människor sa till varandra, stämningar osv, osv. Det centrala är i vart fall att det utgör hela min personlighet. Jag kan inte tänka mig ett liv utan minnen. Det skulle vara fruktansvärt. Detta ser man också hända med människor som drabbats av olika demenssjukdomar. Deras personlighet liksom försvinner.

    Naturligtvis borde psykiatrins behandlingsmetoder värderas utifrån de långt gående biverkningarna. Att få hela sitt minne förstört för att häva en akut psykos (som i vart fall klingar av) är som att sänka skeppet för att dränka råttorna.

  5. Det finns så många andra behandlingar att ta till men sjuk vård kan inte utföra dem.
    Harald Blomberg, fd överläkare i psykiatri, gjorde rytmisk rörelseterapi på Katoniska patienter och fick dem ur tillståndet på en eller ett par timmar. Med mediciner tar det betydligt längre tid, ibland dagar.
    Vår sjukvård har så många brister att jag mår illa när jag tänker på det.
    Evidensbaserad? På vilket då sätt? Genom forskningsfusk och ignorans!
    Jag önskar att den tog vara på folks erfarenheter och rätade upp sig efter demokratiska önskemål, att det fanns en bra kanal som var enkel för folk att använda och ge feedback.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here