Statsåklagare: Är poliser de mest lämpade att utreda ekonomisk brottslighet?

0
252
Nils-Eric Schultz - Foto: MagasinetParagraf.se
Nils-Eric Schultz – Foto: MagasinetParagraf.se

I efterdyningarna till överåklagaren Christer van der Kwasts beslut att lägga ned JAS-utredningen uppstod en diskussion i media huruvida van der Kwast haft tillräckligt med utredningsresurser. Det framgick bl a att polisen avsatt endast en utredningsman för ärendet, vilket föranledde OECD att rikta kritik mot Sverige.

I debatten ifrågasattes också om poliser har den kompetens som erfordras för att utreda grov korruptionsbrottslighet inte sällan med internationell anknytning och om utredarna överhuvudtaget behöver vara poliser. 

Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2009-06-20 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

Text: Nils-Eric Schultz, Statsåklagare på Åklagarmyndigheten (2018)

Först en liten bakgrund. Sedan årtionden tillbaka har det förekommit något av en tvekamp mellan polis- och åklagarväsendena angående frågan om åklagare eller polis skall vara förundersökningsledare i brottsutredningar. Den striden var som hetast vid tidpunkten för Palmeutredningen, då poliser och ansvariga åklagare hade mycket svårt att kommunicera med varandra. Under senare tid har emellertid detta problem fått en lösning som till stor del tycks ha accepterats av båda parter. Numera gäller att polisen är förundersökningsledare då det gäller brott av enkel beskaffenhet, medan åklagarna är förundersökningsledare avseende övrig brottslighet. När åklagaren leder förundersökningen får han anlita biträde av polisen.

Det är således inget krav på att det skall vara poliser som biträder åklagaren i dennes utredningar, vilket förmodligen är en överraskning för många. Redan nu finns utredningspersonal som inte är poliser. Tullverket har egen utredningspersonal och även inom Skatteverket finns en enhet benämnd Skattebrottsenheten som biträder åklagaren vid skattebrottsutredningar.

Med undantag för tullmål (inklusive smugglingsbrottslighet) och skattebrott så har åklagarna emellertid kommit att begära biträde av polisen och det kan då ha gällt utredningar av svår och inte sällan ytterst komplicerad ekonomisk brottslighet i flera fall med internationell anknytning.

Har poliser då den utbildning som erfordras för att utreda denna typ brottslighet? Själv är jag tveksam.

De misstänkta i dessa ärenden innehar inte sällan en chefsposition i stora företag. När en förundersökning inleds i ett sådant ärende så försöker företaget och den misstänkte chefen givetvis skydda sig så gott det är möjligt och då genom att anlita de mest erfarna advokaterna och denne advokat får under utredningens gång av bolaget allt det understöd han behöver.

Åklagaren å andra sidan har till sin hjälp en eller ibland två poliser som genomgått Polishögskolans (PHS) utbildning. Grundutbildningen vid PHS omfattar 80 poäng och en tämligen liten del av utbildningen är avsatt för utredningsverksamhet. Någon specialisering avseende ekonomisk brottslighet går inte att återfinna i kursplanen. Genom vidareutbildning kan poliser dock erhålla kompletterande utbildning i utredningsverksamhet men denna fokuserar, vilket framgår av Polishögskolans hemsida, på förhör med barn och utredningsmetodik avseede brott mot barn och familj.

Nu utgår jag emellertid ifrån att det finns någon form av vidareutbildning också vad gäller den grova ekonomiska brottsligheten, men någon information härom har jag inte lyckats hitta trots en hel del googlande. Det säger sig självt att det finns en risk för obalans i de inte fåtal fall då den misstänkte direktören biträdd av den på ekonomisk brottslighet erfarne advokaten å ena sidan och utredningsmannen med PHS`s utbildning bakom sig å den andra befinner sig i en förhörssituation.

Det är lätt att inse att den utredande polismannen kan hamna i ett psykologiskt underläge. Den enskilde polismannen skall emellertid absolut inte klandras för detta och han försöker givetvis att göra sitt allra bästa utifrån de förutsättningar han har.

Ett annat problem vad gäller utredningsverksamheten har sin grund i att åklagar- och polisväsendena är två helt skilda myndigheter som förväntas samarbeta i brottsutredningar. Som tidigare nämnts skall, om det inte är fråga om brott av enkel brottslighet, åklagaren leda förundersökningen. Detta skulle kanske kunna uppfattas som ett chefsskap över utredningspersonal som tillhör en annan myndighet. Problemet är emellertid att åklagaren inte till någon del förfogar över utredningspersonalen utan det gör chefspersoner inom polisen.

Detta får bl a till följd att åklagaren inte kan välja den utredare han anser vara mest lämpad för en viss utredning utan det är upp till polischefen att utse utredningsman för ärendet. För vissa utredningar kanske åklagaren anser det föreligga behov av två utredare, men det kan mycket väl hända att endast en utredningsman tilldelas ärendet.

Under senare år har den enhet vid vilken jag själv tjänstgör, Riksenheten mot korruption, också råkat ut för att viss enhet inom polisen framfört att de helt saknar resurser för att utreda våra ärenden, varvid vi hänvisats till att vända oss till någon annan polismyndighet eller enhet inom polisen. Inte alltför sällan har det också inträffat, i vart fall i Stockholm, att den utredningman som tilldelats ärendet plötsligt tagits ifrån detsamma och istället, utan att åklagaren haft något inflytande däröver, flyttats över till en annan utredning.

Åklagaren är som nämnts förundersökningsledare och därmed ansvarig för utredningarna men samtidigt är hans inflytande över utredningspersonalen, vilket förmodligen framgått, ytterst begränsad. Detta har då bl a fått till följd att en högprioriterad förundersökning för vilken jag själv är ansvarig, legat i träda under nästan två års tid.

Ärendet gäller lastbilsföretaget Scania och misstankarna avser att bolaget i början av 2000-talet gjorde affärer med Irak i strid mot FN´s sanktionsbestämmelser under det s k Olja Mot Mat-programmet. I den utredningen har sedan ungefär två år tillbaka i stort sett inga utredningsuppgifter genomförts och detta trots att jag återkommande legat på och krävt utredningspersonal.

Utredare har efter att ha tilldelats ärendet efter hand tagits i anspåk för annat. Polisen har således av något skäl lågprioriterat en utredning som borde ha haft hög prioritet.

Är det vettigt att även i fortsättningen låta åklagaren vara förundersökningsledare över personal tillhörande en helt annan myndighet? Jag och många andra åklagare har svårt att förstå varför utredningspersonal inte tillhör och avlönas av åklagarväsendet. Det finns inga fördelar med att ha utredningspersonal som lyder under en annan myndighet.

För vissa ändamål erfordras givetvis poliser såsom vid husrannsakningar eller för att verkställa beslut om anhållande eller hämtning till förhör men därutöver borde utredningarna genomföras av personal tillhörande åklagarväsendet. Det är givetvis lättare för åklagaren att ge utredningsdirektiv till en person som sitter i rummet intill eller på samma våningsplan.

Sannolikt skulle en sådan ordning leda till en effektivisering och därmed besparing för statsmakterna. Utredningstiderna skulle komma att kunna förkortas, eftersom åklagaren hela tiden skulle komma att ha direktkontakt med utredaren. Vidare skulle man undvika det problem Riksenheten mot korruption nu ställs inför, nämligen att om utredningen avser någon misstänkt person i ex vis Kiruna eller Ystad så måste någon av de fem åklagarna vid enheten försöka få någon kriminalchef vid polismyndigheten därstädes att utse en utredningsman.

Detta har visat sig vara en tämligen komplicerad procedur eftersom många kriminalpoliser runt om i landet saknar all erfarenhet av korruptionsutredningar. Om utredarna istället vore knutna till Korruptionsenheten hade dessa givetvis också fått riksbehörighet och därmed kunnat utreda brott i såväl Kiruna som Ystad.

Vilka krav bör vara uppfyllda för att få anställning som utredare avseende grov ekonomisk brottslighet? Den utbildning PHS har att erbjuda är otillräcklig för att kunna utreda komplicerad och internationell ekonomisk brottslighet. Man borde istället anställa civila utredare med lämplig universitetsutbildning såsom ex vis examina i juridik och/eller ekonomi.

Om utredaren också läst en del psykologi vore detta givetvis också en fördel för framtida förhörssituationer. Vidare skall en utredningsman som handlägger grov brottslighet givetvis besitta grundliga språkkunskaper (flytande engelska och fördelaktigt med goda språkkunskaper också i annat språk), eftersom många av de komplicerade större utredningarna har internationella förgreningar.

Sammanfattningsvis:  För att i framtiden undvika kritik från OECD, som numera fått upp ögonen för hur Sverige utreder grov korruptionsbrottslighet, bör vissa åtgäder vidtagas. En åtgärd för att effektivisera utredningssidan bör vara att utredningspersonalen inordnas under åklagarväsendet. Den utbildning PHS har att erbjuda är otillräcklig. Framtidens utredare bör därför hämtas från universiteten varefter de skall genomgå Åklagarväsendets specialinriktade utbildningsprogram.

Till slut vill jag framföra att 1. där jag ovan vid flera tillfällen hänvisat till ”han” har jag enbart av utrymmesskäl avstått från att skriva ”han/hon” och att 2. det jag anfört ovan givetvis inte innebär någon kritik mot enskilda utredare vid polisen med vilka jag även fortsättningsvis förväntar mig att ha ett gott samarbete i mer eller mindre komplicerade korruptionsutredningar.

Text: Nils-Eric Schultz, Statsåklagare på Åklagarmyndigheten (2018)


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här