Avslöjanden om vapenaffärerna med Saudiarabien, om hemliga protokoll, lögner och bulvanföretag sätter ljuset på vem som håller i taktpinnen, skriver den undersökande journalisten Mona Nilsson. Det är varken regeringen eller myndigheterna utan istället industrin som får institutionerna att kringgå lagar och allmänhet.
Text: Mona Nilsson
”Madelene Sandström, tidigare generaldirektör på FOI, säger att det militära samarbetsavtalet egentligen handlade om att regeringen ville hjälpa Saab och Ericsson att sälja radarövervakningssystemet Erieye till Saudiarabien. Om saudierna köpte Erieye lovade Sverige forskningssamarbete kring vapen med FOI”, avslöjade Ekot.
Det var också en anställd vid Saab som gav svenska tjänstemän idén om bulvanföretaget. Det framkom vid ett ”krismöte” på försvarsdepartementet:
”sprider sig på nytt oron i det svenska regeringskansliet. Den försämrade relationen med Saudiarabien kan innebära att flera för industrin viktiga affärskontrakt hotas.”… ”Hur kan vi reparera situationen i Saudiarabien, hela verksamheten i regionen står på spel”, sägs vid ett möte.
Under nästa möte på departementet sägs:
”Det här kan bli väldigt allvarligt”: ”Industrin, bland annat Ericsson börjar känna sig hotad”.
Liknelsen mellan vapenhistorierna med mobiltelefonins hälsorisker uppenbar
Det är samma industrier och samma teknik. Ericsson säljer både radarövervakningssystem och är världsledande på mobilbasstationer, samt tills alldeles nyligen stor tillverkare av mobiltelefoner. Radar såväl som mobiltelefoni bygger på användandet av mikrovågor (eller radiofrekvent strålning). Saab säljer både militära och civila lösningar baserade på mikrovågor, bla till det nya Rakelsystemet för polis, räddningstjänst mm.
Militär- och mobilintelefonidustrin är nära sammanflätade och har gemensamma intressen att förneka hälsoriskerna med den teknik de tjänar stora pengar på. De har även gemensamma intressen i att bibehålla det höga och föråldrade gränsvärdet för de trådlös teknik, som ursprungligen anpassats efter försvarspolitiska hänsyn.
Gränsvärdet bygger således fortfarande på en föreställning (paradigm) från 50-talet och skyddar uttryckligen inte mot effekter av längre tids exponering utan enbart omedelbara uppvärmningseffekter (6 minuter).
Är det bara för en i dessa sammanhang liten summa (5 miljarder skulle Ericssons och Saabs radarsystem inbringa) som Regering och myndigheter sbavsar efter Ericssons, Saabs och andra storbolags pipa? Eller kan det vara så att de tar ännu större svängar när det gäller enorma belopp, som att erkänna en cancerrisk eller andra allvarliga hälsorisker av mobilstrålning?
Text: Mona Nilsson, för “Mobiltelefonins Hälsorisker”