Saklig kritik bättre än konspirationer mot Assange-utredningen

0
57
Rolf Hillegren – Pressfoto

Tidigare åklagare: Kritikerna mot handläggningen av Assange-fallet skulle vinna på få ordning på argumentationen. ”Inom Åklagarmyndigheten är det faktiskt så att många åklagare med hög rang och tillsynsansvar har betydligt mindre rutin och erfarenhet än de som är operativt verksamma. Den hantering som Marianne Ny hittills visat prov på vittnar inte om någon större talang för uppgiften, vilket talar för att mitt antagande kan vara riktigt.”

Denna artikel med rubriken publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2012-08-24 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

Text: Rolf Hillegren är före detta åklagare med 29 års yrkeserfarenhet

Många är kritiska mot hur fallet Assange har handlagts av Åklagarmyndigheten. Till dessa hör även jag. Det var rätt att lägga ned förundersökningen, vilket skedde på ett tidigt stadium. Mina betänkligheter gäller hanteringen därefter, det vill säga sedan förundersökningen återupptogs efter överprövning. Min bedömning är att oavsett hur ärendet kommer att avslutas lär det finnas skäl att  kritisera handläggningen. Men hur den kritiken ska formuleras beror på hur avslutningen blir. Och på den punkten finns minst tre alternativ.

Sedan kan man naturligtvis även kritisera en pågående utredning om man kommer på något flagrant som bör påpekas direkt. Det tycker tydligen journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgren som på DN Debatt den 19 augusti hävdade att fallet utgör ett hot mot rättsstaten. Så kan det naturligtvis  vara men påstår man det så är det viktigt att man har belägg för alla sina påståenden i stort som smått. I vart fall om man vill framstå som trovärdig.

Bergman och Carlgren uppger inledningsvis att de JO-anmält överåklagaren Marianne Ny på grund av hennes hantering av ärendet samt uttrycker förvåning över att JO snabbt avskrev deras anmälan med hänvisning till att rättslig prövning pågår. Är man konspiratoriskt lagd kan men misstänka att JO särbehandlat denna anmälan.  Men är man inte det kan man nöja sig med att konstatera att beslutet fattats enligt gängse rutiner hos JO.

Författarna upprepar sedan den av många och ofta framförda synpunkten att åklagaren borde bege sig till London för att förhöra Assange. Här måste man ändå anta att åklagaren är inne på linjen att det kan bli aktuellt att åtala Assange. Och skulle den situationen uppstå lär det vara meningslöst att hålla förhör i London då ett åtalsbeslut knappast skulle göra Assange mera villig att infinna sig i Stockholm. Däremot borde Assange ha förhörts ytterligare medan han fanns kvar i Sverige, vilket han gjorde när förundersökningen återupptogs. Men den skadan är ju redan skedd.

En märklig uppgift som författarna lämnar är att Marianne Ny i en trängre krets påstås ha sagt att ”även om jag har fel ändrar jag mig inte”.  I vilket sammanhang ska detta ha sagts? Vad menas? Det skulle ju kunna vara ett ytterst anmärkningsvärt uttalande. Men för att bedöma om så är fallet måste läsaren rimligen få veta lite mer.

Om målsägandebiträdet Claes Borgström görs två påståenden. Det ena är att det är han som kontaktat de båda kvinnorna för att erbjuda sina tjänster och att det inte är de som kontaktat honom. Det andra är att Marianne Ny och Borgström är gamla vänner. Båda dessa påståenden väcker naturligtvis läsarens intresse och inledningsvis tror man givetvis att författarna har belägg för sina påståenden.

Den 20 augusti replikerade dock Borgström på artikeln och förnekade båda dessa uppgifter. I en slutreplik den 23 augusti undvek Bergman och Carlberg att bemöta Borgströms förnekande.

I det läget anser jag att det är Borgström man får tro på och att det åligger Bergman och Carlgren att bevisa sina påståenden. Om någon nu misstänker att jag är kompis med Borgström kan jag meddela att den senaste ”kontakt” vi haft är att Borgström tillsammans med Thomas Bodström 2009 på SvD Brännpunkt på lösa grunder och utan framgång krävde min avgång som åklagare.  Men det påverkar inte mig i detta fall då jag uteslutande är intresserad av sanningen.

En annan journalist som framfört samma påståenden om Borgström är Dick Sundevall. Det skedde  i Magasinet Para§raf den 20 augusti under rubriken: ”Hög tid att förhöra Assange”. Inte heller Sundevall anför någon omständighet som gör honom mer trovärdig än Borgström. Sundevall går sedan lite längre och framför följande funderingar: ”Någon som tror att det är rena tillfälligheter att fallet då tas ifrån Eva Finné (åklagaren som lade ned förundersökningen, min anm.) och hamnar hos överåklagare Marianne Ny? Någon som tror att Marianne Ny kan agera som hon gör utan att ha stöd uppifrån i åklagarhierarkin? Någon som tror att åklageriets agerande inte är förankrat i justitiedepartementet?”

När en åklagare beslutar att lägga ned en förundersökning har den åklagaren inte längre någon utredning kvar. Om förundersökningen sedan återupptas efter beslut om överprövning är det helt naturligt att den fortsatta handläggningen kommer att utföras av annan åklagare.  Det är därför inte korrekt att säga att fallet tagits ifrån Eva Finné. Att det hamnade hos Marianne Ny beror helt enkelt på att hon är chef över den enhet som handlägger överprövningar av beslut i mål om sexualbrott. Sundevalls formuleringar är försåtliga och antyder att allt inte gått rätt till.

För övrigt betvivlar jag att Marianne Ny kommer att sköta den praktiska handläggningen i fortsättningen. Så brukar det inte gå till men om så kommer att ske är det ändå ingen sensation som ger anledning till oro. När det sedan gäller Sundevalls övriga två frågor så antyder även dessa att allt inte skett på ett formellt korrekt sätt. Framför  man sådana insinuationer bör man ha något med rejäl substans att komma med. Och om Sundevall hade det skulle han kunna glädja sig åt att ha gjort ett fantastiskt avslöjande som skulle överskugga allt som hittills hänt i fallet.

I stället för att misstänka oegentligheter och konspiration på hög nivå finns tillsvidare en förklaring till hur utredningen handlagts som ligger betydligt närmare till hands. Det kan helt enkelt bero på bristande kompetens. Inom Åklagarmyndigheten är det faktiskt så att många åklagare med hög rang och tillsynsansvar har betydligt mindre rutin och erfarenhet än de som är operativt verksamma. Den hantering som Marianne Ny hittills visat prov på vittnar inte om någon större talang för uppgiften, vilket talar för att mitt antagande kan vara riktigt.

Eftersom många är kritiska mot handläggningen av Assange-fallet skulle mycket vara vunnet om kritikerna var någorlunda eniga om vad som bör kritiseras. Och då jag själv tillhör den kritiska skaran känns det märkligt att behöva polemisera mot andra kritiker. Men någon ordning bör det vara på argumentationen.

Text: Rolf Hillegren

Regler för kommentarsfältet: Du har personligt ansvar för vad du skriver. Nedsättande kommentarer raderas. Max ca 300 ord och tre externa länkar. Läs mer

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here