Varför skrivs det så mycket om Venezuela i Argentina?

3
76

Det kan kanske verka underligt att man i Argentina är så fixerad vid vad som händer i Venezuela, som ju ändå ligger i andra änden av den Sydamerikanska kontinenten, skriver Elisabeth Avendaño i denna detaljerade och mycket insatta redogörelse för det politiska livet i Argentina. 

Text: Elisabeth Avendaño, Argentina

Den argentinska pressen publicerar varje steg som de “bolivarianska“ ledarna tar och man följer på mycket nära håll alla valkampanjer och valresultat i “La Republica Bolivariana de Venezuela”. Vad som sker hos övriga latinamerikanska grannar uppmärksammas visserligen, men med mycket lägre intressenivå från press och television.

Anledningarna till detta stora intresse för Venezuela i Argentina är flera. Den viktigaste skälet är väl att presidentparet Kirchner (Argentina) beundrade hur Chavez lyckades få så enväldig makt i Venezuela och gärna ville kopiera honom. Cristina Kirchner är fortfarande en entusiastisk efterföljare till Hugo Chavez. Hon är numera också personlig vän till Chavez familj.

Resväskor med “vänskapsgåvor”

Så stor är den “vänskapen” att Chavez skickade väskor med dollarsedlar till Cristina Kirchners [läs mer] första valkampanj. En enda väska upptäcktes på grund av ett “felsteg” i tullen – passagerna i det privata lilla planet från Venezuela, som landade i en avskild zon av flygplatsen i Buenos Aires mitt i natten, skulle egentligen inte alls ha kontrollerats av någon tulltjänsteman. Väskan innehöll 800 000 US-dollar i kontanter, som deponerades i Centralbanken i Buenos Aires, men som ännu inte har hämtats ut av någon. Av senare erkännanden av passageraren som reste med väskan, har framgått att många fler väskor med liknande “vänskapsgåvor” från Hugo Chavez flugits in i landet, utan att bli upptäckta.

Foto: Víctor Bugge

Inom den venezolanska oppositionen anser man att dessa oljedollar hellre borde användas till Venezuelas egen befolkning, främst till att stödja bönder och småbrukare, så att Venezuela återigen kan bli självförsörjande i fråga om matvaror, och inte användas till att sprida “doktrinen” på kontinenten.

Miljontals stora “haciendas” har expropierats

I Venezuela har miljontals stora “haciendas” expropierats och hamnat i statlig regi. Enligt oppositionen är endast 2 % av dessa gårdar numera produktiva. Det är inte normalt att ett geografiskt så rikt land som Venezuela, som dessutom har enorma oljetillgångar, ska behöva lida en så allvarlig ekonomisk kris och en sådan brist på matvaror, som den som idag drabbar Venezuelas befolkning. Man behöver inte leta så länge för att se hur “chavismen” följer i Castros och Kubas fotspår med en rik politisk överklass och en extremt fattig befolkning.

För många argentinare, bönder, företagare, jordägare och för den mer bildade delen av befolkningen i Argentina, är varken Venezuela eller Kuba regimer som man vill efterlikna. Många ser därför med förfäran hur Kirchners utrikespolitik länge tenderat att söka sig till länder som Venezuela, Angola och Iran, inte precis några praktexempel på väl fungerande demokratier.

Att köpa eller hota och förfölja domare, fiskaler, journalister och företagare, som inte dansar efter regimens pipa, är vardagsmat både i Venezuela och i Kirchners Argentina.

Regeringskritiska tidningen ”Clarin” överlever

I Argentina har regeringen t ex gjort enorma ansträngningar för att försöka stänga tidningen “Clarin”, en av landets mest lästa tidningar. När ägaren vägrade att gå med på Nestor Kirchners förslag att bli hans bundsförvant och språkrör inom press och TV, förvandlades han från vän till fiende och förföljs sedan dess både juridiskt och personligt av regeringen. Från regeringshåll hänvisar man oftast till ägaren av “Clarin” som om han vore Djävulen själv.

“Clarin” är en av de få tidningar i Argentina som lyckats överleva, trots att den inte ägs av någon vän till regeringen. Miljonbelopp av våra skattepengar används numera annars till att stödja regeringsvänliga media, både i press och TV, samtidigt som man direkt förbjudit de stora affärskedjorna att annonsera ut sina erbjudanden i pressen, annonser som förutom att de är en enormt viktig inkomstkälla för de tidningar som inte kan räkna med “officiellt stöd”, även är mycket viktiga för butikskedjorna ur kommersiellt hänseende.

Vid senaste kongressvalet i Argentina förlorade Cristina Kirchner 20% av det stöd från väljarna som hon tidigare haft. Detta innebär att regeringspartiet, som hittills haft klar majoritet i båda kamrarna, kanske kan få det svårare att klubba igenom alla sina lagförslag, utan att behöva söka stöd från något annat parti, som de hittills gjort. Därför har man nu bråttom att rösta igenom en mängd lagar, som tex den senaste, där fd “politiska fångar” får en extra livstidspension på 7000 pesos i månaden.

För att förstå innebörden av den lagen, är det viktigt att veta att många pensionärer och municipala arbetare i Argentina idag måste försöka överleva på minimipensioner och minimilöner på runt 1400 pesos. De municipala lönerna betalas dessutom mycket ofta i svart, utan rätt till sjukförsäkringar eller framtida pensioner. Det bör även påpekas att de “politiska fångarna” redan fått hundratusentals dollar i vederlag för den ofta inhumana behandling som de som överlevde militärdiktaturen fick utstå.

En marxistisk [terror]revolution i Argentina

Men för att bättre förstå problematiken med terrorismen i Argentina på 70-talet, om politiska fångar och ersättningar, är det också viktigt att veta att Kirchners tog upp Human Rights-frågan av egna politiska skäl och att man berättar sin egen version av händelseförloppet. Så framställer man tex militären som boven i dramat, när verkligheten är att under Perons tredje och sista regering började de “unga idealister”, varav flera idag sitter som ledamöter invalda av regeringspartiet i kongressen, att organisera och genomföra guerillaattacker i Argentina för att få in kapital till sin “idealistiska verksamhet”.

Målet var en marxistisk revolution och maktövertagande. Många av ledarna hade genomgatt träning i terroristverksamhet på Kuba. Fidel Castro ordande inte bara med deras guerillaträning, utan gav dem också tillgång ett stort hus i Havanna, där de kunde bo och även lämna sina barn i trygghet, medan de reste till Argentina for att kidnappa och/eller mörda företagare, militärer och deras hustrur och barn. (Om det kan man läsa mera i “La Guarderia Montonera” av Analia Argenta, Editorial La Marea, 2013.)

Att de “unga idealisterna” mördade civila och militära, gjorde bombattentat, sköt ner meniga soldater för att försöka ta sig in i militära förläggningar, kidnappade och “avrättade” en fd president och även torterade militära fångar, är något som idag helt strukits ur den “officiella versionen” av hur Argentinas historia ser ut.

I skolorna utmålas terroristerna som just det: unga idealister. Att många av dem både mördade och kidnappade har helt ignorerats av regeringen och finns inte med i den omskrivning av historien som den idag lärs ut i skolorna. Inte heller nämns att militären fick order av dåvarande presidentskan Isabelita Peron [läs mer] att göra slut på våldet och “likvidera terrorismen”.

Foto: Juan Grecoo

Det är ingen ursäkt för de metoder som militären senare använde for att “likvidera guerrillan” eller för de 6000 eller 9000 “försvunna”, men ger dock ett litet annorlunda perspektiv på historien, än vad man officiellt och internationellt vill visa upp.

Det här är bara ett exempel bland många andra på hur den argentinska verkligheten förvanskats för att passa vad regeringen kallar “berättelsen” (El Relato), samtidigt som man försöker få den låta samhällsintresserad och demokratisk. I verkligheten attackeras oavbrutet olika delar av befolkningen av de styrande. Det kan vara bönder, journalister, icke regeringslojala guvernörer, företagare eller representanter for rättsväsendet, som öppet kritiseras, förlöjligas eller attackeras på olika sätt av presidenten själv i sina långa anföranden och i regeringsfinansierade media.

Argentinarna vill bli mer fria likt medborgarna i grannländerna

Därför hoppas många av oss som bor här nere, att vårt land så småningom ska försöka efterlikna våra grannländer som har mer demokratiska regeringssätt, som har pressfrihet, ett fungerande rättsväsen och som öppnar sin ekonomi mot världen, som tex Uruguay, Chile, Peru eller Colombia, länder som visserligen fortfarande har stora sociala skillnader, men där allt större delar av befolkningen får del av en bättre utbildning och därmed av den ökande välfärden.

Men tyvärr stiger för närvarande antalet fattiga i Argentina. Trots att regeringen insisterar på motsatsen gör den nuvarande ekonomiska politiken, med få investeringar och stor satsning på GMO-majs och soja, att landsbygden avfolkas och slumkvarteren växer. Det är svårt att övertyga utländska firmor om fördelarna med att investera i ett land med så låg rättsäkerhet, slumpmässigt växlande ekonomisk konjunktur och hotande expropieringar.

Många utländska företag har därför valt att istället installera sig i Chile eller Brasilien, som är mer investeringsvänliga. Det ger dessa länder ett betydande inflöde av dollar och fler arbetsmöjligheter, samtidigt försöker man att också att förbättra skolsystemen, uppmuntra befolkningen att lära sig engelska, allt för att lättare integrera landet internationellt och kunna erbjuda tekniskt mer avancerad arbetskraft till de nya jobb som kan dyka upp.

Bidragen håller folket på plats

Länder som har demagogiska, pseudodemokratiska regimer är beroende av att bibehålla en minimalt bildad och extremt bidragsberoende befolkning, med vars röster man säkert kan räkna vid valen.

Räddningen for dessa länder skulle med säkerhet vara bättre skolor för alla, bättre utbildning och fler möjligheter till bra arbete for alla – inte bidrag.

I Argentina har skolundervisningen stagnerat och presidenten har till exempel personligen gett order om att alla engelskspråkiga filmer enligt lag måste dubbas till spanska.

Cristina Kirchner vet att en välutbildad och välmående medelklass i allmänhet inte röstar på aggressiva och autoritära demagoger.

Text: Elisabeth Avendaño, Trenque Lauquen, Argentina, december 2013


Relaterat

Elisabeth Avendaño skriver om riskerna med GMO och Monsanto i Argentina

Från Pampas till Österböle

South American daughters of Viking sires


Regler för kommentarsfältet: Du har personligt ansvar för vad du skriver. Nedsättande kommentarer raderas. Max ca 300 ord och tre externa länkar. Läs mer

3 KOMMENTARER

  1. Jag har inte tid att bemota alla felaktiga pastaenden tyvvar, sa jag nojer mig med att kommentera din pro-fascistiska historieskrivning om militardiktaturen:

    ”Målet var en marxistisk revolution och maktövertagande.”
    Montoneros som var den storsta gruppen var vansterperonister, inte marxister.

    ”Så framställer man tex militären som boven i dramat, när verkligheten är att under Perons tredje och sista regering började de “unga idealister”, varav flera idag sitter som ledamöter invalda av regeringspartiet i kongressen, att organisera och genomföra guerillaattacker i Argentina”
    Argentina vaxlade mellan 1954 och 1973 mellan diktaturer och ”valda” regeringar dar Peron och peronismen (som majoriteten sympatiserade med) inte fick stalla upp i val och inte fick propageras for. Det var da gerillagrupperna skapades. Det ar inte illegitimt att bekampa en odemokratisk regim med vapen.
    De avvecklades forvisso inte efter Perons aterkomst men det var aldrig nagon stabil politisk situation, det fanns ocksa en stark fascistisk paramilitar organisation AAA aktiva i sammarbete med delar av polis och militaren exempelvis.

    ”Inte heller nämns att militären fick order av dåvarande presidentskan Isabelita Peron [läs mer] att göra slut på våldet och “likvidera terrorismen”.”
    Pagina 12 som ar en huvudsakligen pro-regering tidning har lyft fram just den ordern fran Isabella Peron.

    ”Det är ingen ursäkt för de metoder som militären senare använde for att “likvidera guerrillan”
    Den stora majoriteten av alla som dodades och fangslades under militardiktaturen var inte aktiva i gerillan utan i partier, studentorganisationer och fackforeningar.

    ”de 6000 eller 9000 “försvunna”
    Detta ar en siffra rejalt mycket lagre an den vedertagna. Det ar som att pasta att 1 milj dodades i Forintelsen.

  2. Hej Jon och tack for Dina kommentarer !

    Du har sakert ratt i att Montoneros ursprungligen var en vänsterperonistisk organisation och att deras olika våldshandlingar i borjan stimulerades av Peron fran exilen. Men Du vet sakert oxa att manga medlemmar i Montoneros fick sin guerillatraning pa Cuba, sa det ar val inte helt omotiverat att kalla dem for kommunister eller marxister ?

    Du vet sakert oxa att Montoneros hade ett “dagis” i La Habana, donerat av Fidel Castro, for att de skulle kunna lamna sina barn i sakerhet där, medan de reste till Argentina och gjorde attentat och dödade andras barn och unga värnpliktiga soldater bl.a. ( …..unga soldater som också var någon annans barn….)

    Det glader mig att pagina12 citerade Isabelita, det ger kanske en lite annan bild av vad som skedde da. Tyvarr laser val inte sa manga skolbarn den tidningen ( och inte sa manga andra numera heller…) – jag syftade närmast på vad man lär barnen i skolan.

    Intressant att Du tycker att det ar legitimt att bekämpa en odemokratisk regim med vapen…

    Sådant brukar kallas för terrorism och drabbar sällan själva regimen, utan oftare helt oskyldiga medborgare.

    Om Du har bott i Sverige och har läst något om Sveriges historia, så vet Du säkert oxa att det finns andra metoder än våld, mord, bombattentat och vapen, som kan anvandas for att omskapa ett feodalsamhalle och jamna ut sociala orattvisor ?

    Hjalmar Branting o de gamla socialdemokraterna gjorde Sverige, dar det i borjan av 1900-talet fortfarande fanns statare och där arbetarna ofta levde miserabelt, till det “Välfärdssverige” som jag formodar att Du upplevt – en av varldens mest jamstallda demokratier, och de gjorde det utan att spilla en droppe blod eller ta till nagon form av hatpropaganda.

    Isabelitas regim var ju dessutom helt demokratisk, satillvida att hon var vald till vicepresident och kom till makten nar Presidenten Juan Peron dog. Formeln Peron- Peron hade valts i ett demokratiskt val.

    Ang. antalet forsvunna, sa ar det ju diskutabelt hur manga som verkligen forsvann. 6.000 ar ett hemskt nog antal och det ar helt oförsvarbart att de som gripits inte ställdes infor rätta, men precis lika oförsvarbart ar det antal döda som terrorismens attentat o mord orsakade. Det drabbade dessutom ofta helt oskyldiga manniskor. Jag tror inte att det verkligen finns namn pa 30.000 forsvunna, utan att det snarare var ett antal som man ville komma upp till, for att se till att militarerna skulle kunna bli dömda for Brott mot Manskligeten och fa livstids fangelse, medan terroristerna benådats och många går idag fria pa gatorna. Da och da har det oxa dykt upp “försvunna “ som varit vid liv, tex vid jordbavningen i Mexiko, sa det ar mojligen inte en helt tillforlitlig siffra….?

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here