Uruguay – Ugglan du inte visste fanns och andra anekdoter

1
77

Foto: Anna Böhlmark

Anna BöhlmarkRåkar du i onåd med lapplisan i Uruguay så finns det bot. Anna, NewsVoice egen resebloggare berättar här om sina erfarenheter från ett litet land fyllt med anekdoter.

Text och foto: Anna Böhlmark

Coruja buraqueiraHar du någonsin sett en uggla som inte är särskilt skygg för människan, som är vaken på dan och som spenderar mestadels av dagen vandrandes på marken? Nej, jag trodde inte det. De flesta skulle nog påstå att det inte finns sådana ugglor.

Men de finns, jag har sett flera av dem, i Uruguay.

Prärieugglan är den minsta uggle-arten och breder ut sig över hela nord- och sydamerika. Man kan vanligast se den på sandstränder eller betesmarker. Den bygger sina bon i underjorden, i hål som hundar eller grävlingar grävt. Just därför lever den mesta delen av dygnet på marken. Den är vaken under dan, men jagar mestadels nattetid.

Foto th av Coruja buraqueira: Wikimedia commons

Under rundresan i Uruguay slås man av antalet kor, hundar och hästar. Dessa går mest av tiden lösa även längs med stora bilvägar. Ibland är det sorgligt att se vilket högt pris hundarna fått betala för sin frihet. På få platser i världen har jag dock stött på gladare hundar. De lever ut sin frihet till fullo.

IMG_2814

En gång såg jag en man komma i en stor jeep med fem hundar i: två i framsätet och tre därbak. Takluckan var öppen och när mannen klev ur hoppade en av hundarna ut genom den, vig som en apa. En annan dag såg jag en man surfa havets vågor tillsammans med sin lilla tax, som var förvånansvärt skicklig att balansera på brädan. Uppenbarligen gillar även hundarna människans fordon – vare sig det gäller surf-brädor eller bilar har ingen större betydelse.

En tredje dag måste jag skrattandes konstatera vilken otrolig uppfinningsrikedom uruguyanska hundar har. Jag såg dem lyckas med den oerhörda kraftansträngningen att hoppa upp på flaket av en lastbil medan den körde. Kanske är det just deras totala frihet som möjliggör denna uppfinningsrikedom.

I en liten fin stad som påminner mycket om en typisk spansk provinsstad stannade vi till för att sova över en natt. Landskapet runtom påminner om Irlands mjuka gröna kullar och staden ligger mitt i den grönskande dalen. Vi hade bara en halv dag på oss i Minas innan vi skulle få lov att lämna in hyrbilen nästa morgon. Efter samtal på receptionen lämnade vi bilen parkerad utanför hotellet. Förvåningen var därför stor när vi efter middag en timme senare kommer tillbaka till bilen och finner en böter fast-tryckt under de våta vindrutetorkarna.

”Den fixar jag” sa jag. Sagt och gjort. Jag gick till polis-högkvarteret där jag fick förklara situationen för stadens polis-chef, en äldre spanjor-liknande man med mustach som bad mig komma tillbaka halv åtta nästa dag. Yrvaken begav jag mig till det flotta högkvarteret. Polischefen kom artigt ner för att möta mig vid ingången och meddelade direkt att bötern kunde rivas. Turister skulle inte behöva betala i hans stad – speciellt inte om turisten blivit lurad av receptionisten.

Resan tillbaka till Montevideo rullade på i sin lugna takt. Jag lutade mig tillbaka i sätet med en tillfredsställande känsla av att allt går att lösa, med lite hjälp av språket. Medan bilen tog sig in i Uruguays enda storstad stört-regnade det och staden var översvämmad av vatten. Jag slöt mig kring insikten att vädrets makter inte går att göra något åt, men mycket annat går.


Regler för kommentarsfältet: Du har personligt ansvar för vad du skriver. Nedsättande kommentarer raderas. Max ca 300 ord och tre externa länkar. Läs mer

1 KOMMENTAR

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here