Replik: Det är svårt att vara mamma i Sverige, Turid!

6
151

Linda BjuvgårdTurid Lundberg sprider i sin artikel (kanske omedvetet) myten om den svenska förträffligheten. Hon skriver att det är lättare att vara mamma i Sverige än i Schweiz och insinuerar att svenska mammor är bortskämda. Det är hög tid att sluta sprida den myten och istället tala om hur det egentligen är.

Text: Linda Bjuvgård | Foto på Bjuvgård

Turid säger om de svenska mammorna:

De behöver inte ge upp sitt liv för sina barns. Vardagen är ett pussel med hämtnings- och lämningstider, handling, matlagning, hushållsarbete och fredagsmys efter en avklarad vecka. Det är rörigt, men man hjälps åt, och det går bra.

Problemet är att det inte går bra. Förutom det faktum att ekorrhjulet håller oss separerade från varandra så tenderar dess skoningslösa malande göra många av oss utmattade och sjuka.

Turid beskriver den svenska drömmen vidare:

I Sverige är det lättare att vara mamma. Här får man (om yrket så kräver) graviditetspenning, föräldrapenning och garanterad plats på dagis till fantastiskt låga priser (jo, jag vet att många svenskar gnäller om för höga maxtaxor, men de har ingen aning om hur tacksamma de ska vara, för utan statlig hjälp är dagis en lyx som få kan unna sig).

Detta matas vi ständigt med från media och politiker men Turid tyckte visst att vi behövde upplysas om vår bortskämdhet en gång till.

Alla dessa bidrag och rättigheter kan vid första åsynen framstå som fantastiska. Den svenska modellen ämnar göra kvinnorna jämställda männen. Bra, men man glömmer att det finns tre parter i målet. Man glömmer barnen. En riktig jämställdhet tar in även deras behov i beräkningen, något som man inte gör i Sverige. Den svenska modellen är dock inte bra ens för kvinnorna själva. Den gynnar mest arbetslivet.

Det är ju inte primärt en fråga om frigörelse av kvinnorna för kvinnornas skull. Den enda frigörelse som sker är den där kvinnorna frigörs från sina barn till förmån för arbetslivet och den ekonomiska tillväxten. Det är en bluff alltihop.

Om samhället verkligen hade önskat att frigöra, inte bara kvinnor, utan alla människor så skulle det
t ex kunna se till att den som vill vara hemma med sitt barn (kvinna eller man) får en redig ekonomisk ersättning för det och pensionspoäng. Ja, detta inom ramen för samhällets nuvarande grund med ett monetärt system och lönearbeten. Det går förstås att tänka sig en helt annan värld också. Free your mind.

Samhället erbjuder diverse bidrag och lagstiftning som på ytan kan verka frigörande men som i själva verket är så gott som tvingande. Du får vara hemma och nära, nära ditt barn i 1-1,5 år men sedan ska ditt barn slitas loss från dina armar och plötsligt tillbringa långa dagar på en institution varje dag ända tills det blir vuxet och själv kan kopplas in i ekorrhjulet. Hon är då en vältränad löneslav, van vid att gå upp när klockan ringer, sitta utmattad framför TV:n efter dagens slut och sedan gå och lägga sig i tid för att orka med nästa dag. Hon har ju redan gjort det sedan 1 års ålder.

Turid kallar den svenska förskolan (dagis) en ”lyx”. Förvisso har megafonägarna, också kallade ”gammelmedia” uppmärksammat förskolor där barnen tvingas leva på vatten och bröd och framfört kritik mot den allmänna situationen i förskolan, vilken är alarmerande. Men det media och politiker ägnar tid åt är tankeexperiment där man skruvar lite här och lite där på den omsorgsapparat som förskolan är. Lite mer utbildning till personalen hit och några kronor extra dit. Men …

… det är aldrig någon som ifrågasätter själva strukturen! Den svenska statsstyrda formen av barnomsorg tycks nästan helig och får inte ifrågasättas i sin grund. Den marknadsförs ju som bekant som ”världens bästa förskola”. Så vad innebär den?

Jo den innebär daglig separation av människor som älskar och behöver varandra. Separationen medför stress både för barnen och för deras föräldrar – stress som speciellt för de allra yngsta kan skapa ett livslångt handikapp eftersom förmågan att hantera stress grundläggs under de första åren. Alltför mycket stress då kan orsaka permanenta skador i hjärnan.*

Strukturen innebär att kommande generationer vuxna växer upp på institutioner med alla de inbyggda problem som en institution bär på. Förskolepersonalen försöker skapa hemtrevlighet och närhet men strukturen i sig sätter käppar i hjulet för många goda intentioner. Konformismen lurar runt hörnet.

Då barngrupperna på de svenska förskolorna nästan alltid är övertaliga måste institutionen bedrivas enligt principen rationell stordrift, vilket förstås inte ger mycket utrymme till individuell anpassning eller möjlighet för varje barn att bli ordentligt sedd. Det blir mycket ”crowd control” ungefär som när man sköter boskap. Föräldralediga som lämnar sina barn på förskolan för att de inte orkar ta hand om två barn själva tycks inte reflektera över hur förskolepersonalen ska klara av att ta hand om åtta barn vardera.

Eftersom det inte finns tillräckligt med vuxna att knyta an till tvingas barnen att knyta an till varandra, något som psykologen Gordon Neufeld kallar för jämnårigorientering. I förskolan grundläggs således det gap som vi idag ser breder ut sig mellan vuxna och unga.

Ja, så ser vår lyxiga förskolas struktur ut. Frågan Turid borde ställa sig är: lyxig för vem? Uppenbarligen inte för barnen.

Hon skriver om de schweiziska mammorna:

En annan teori är att de schweiziska hemmafruarnas brist på innehållsrikt liv gör att de istället bryr sig för mycket i andras.

Hemmafruar? Turids ”hemmafruar” är inte hemma för att sköta om sina män och deras hem. De finns närvarande för sina barn. Svenska barn mår allt sämre psykiskt. En stor anledning till detta är förstås att vuxenvärlden inte finns närvarande. De vuxna har fullt upp med sin ”egentid”, Facebook och sina jobb. Barnen lämnas till sina skärmar och kompisar. ”Varsågoda att klara er själva!” Men kloka människor förstår förstås att vad barnen verkligen behöver är närvarande vuxna som kan vägleda och finnas där för dem.

En god anknytning kräver tid. Den bygger på delade upplevelser och tid att bara vara tillsammans. Och allt grundläggs under de första viktiga åren. År då vi i Sverige idag hålls isär.

Den ytterst lilla grupp föräldrar som i Sverige medvetet väljer tid för sina barn efter att föräldraledigheten har tagit slut (efter 1-1,5 år) kallar sig för hemmaföräldrar [http://hemmaforaldrar.se/]. De väljer att dra ner på levnadsstandarden och är ofta väldigt engagerade föräldrar som vänder in och ut på sig själva för att dels få råd att låta sina barn vara hemma och dels för att ge sina barn en bra och aktiv vardag. Det är kreativa och högst aktiva människor. Allt annat än några lata hemmafruar som de tyvärr ändå blir kallade.

Så nej Turid, det är inte lättare att vara mamma i Sverige. Det är lättare att lönejobba i Sverige fast man är mamma. Men själva mammajobbet förväntas du lydigt överlämna till staten, annars blir du hånad, utan pensionspoäng och ekonomiskt barskrapad.

I vår kommande bok Kollision – där den nya världen möter den gamla, lyfter Mats Sederholm och jag tron på separation mellan människor som en av de största illusioner vi invaggas i, i västvärlden idag. Vi ser att en annan värld är på väg. En värld som orienterar sig kring ”togetherness”. För ju längre från varandra som samhället ser till att hålla oss desto större kommer vår längtan efter varandra att växa. En dag kommer det sträckta gummibandet mellan oss att fjädra tillbaka.

* http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/karlek-satter-sig-pa-hjarnan_968233.svd

Linda Bjuvgård,  skribent och samhällskritiker på barnens sida
www.humancreations.se


6 KOMMENTARER

  1. Bra replik 🙂 Det är inte till familjens, utan arbetsmarknadens fördel. Det tycker jag också. Något i systemet har blivit fel. Man övervinner med dessa reformer man åstadkommer, den ekonomiska frågan, på bekostnad av det mänskligt gynnsammare, vilket politikerna inte vill inse.

  2. Eller man övervinner frågan med ekonomiska muskler, på bekostnad av mänskliga värden ?

  3. Instämmer helt. Jag är hemmaförälder åt vår dotter, 1,5 år, och det känns helt otänkbart att lämna henne på dagis och bli en del av fårskocken. Tyvärr verkar de flesta föräldrar inte ifrågasätta dagisnormen utan tycker det är självklart att sätta de små där, separerade från de som betyder mest för barnen. Ofta för att kunna ha råd att fortsätta samma livsstil som tidigare. Men få verkar som sagt tänka på barnens behov, och den viktiga anknytningen. Men samhället hjärntvättar ju oss att det är så här det ska vara, och få verkar tänka själva och göra ett aktivt val, de bara följer med skocken…

  4. Strålande Linda, tack för den repliken! Jag har fyra barn och ingen av dem har tvingats till någon kommunal förvaringsplats. Jag har varit hemma sedan den första föddes, och jag skulle aldrig byta bort min tid med barnen mot pengar. Jag kallar mig hemmamamma, och det är något jag är oerhört stolt över! Faktiskt den bästa och mest värdefulla titel man kan ha. Alldeles för sällsynt dock!

    Det är nästan löjligt hur man i Sverige benämner dagis ”förskola”. På det sättet försöker man berättiga att ettåringar separeras från sitt hem och sin flock – de är ju på ”förskola” – så pedagogiskt och bra! Vilken lyx! Vilken möjlighet!

    I Finland är förskola endast för sexåringar. Året innan barnen börjar skolan går de i förskola, och det kostar inget. Fyra timmar om dagen får de gå, bussen är gratis, och hemmaföräldern får dessutom vårdnadsbidrag för barnet eftersom förskolan bara är halva dagen. (Jag är dock mycket medveten om att allt detta betalas med skattepengar, så att påstå att det är gratis är egentligen fel.)

    All slags dagvård innan förskolan är dagis, inget annat. Ett ställe att förvaras på för att mamma och pappa ska jobba. Kom inte och säg att en ettåring är på ”förskola” för att han/hon bättre ska kunna acklimatisera sig i skolvärlden. Det finns inget syfte med dagis sett ur barnets perspektiv. Frågar ett barn varför det måste till dagis, lyder svaret ”För att mamma och pappa måste jobba.” Jag undrar hur viktigt ett dagisbarn känner sig? Vad fyller barnet för funktion? Vad har barnet för uppgift? Att bygga pärlplattor och pussel kanske.

    Och så undrar vi varför dagens barn blir deprimerade.

  5. Tack för er respons. 🙂

    Linda – vadå fyller för funktion? De ska ju vara leka och GLADA och framförallt UR VÄGEN så att alla föräldrar kan jobba! Måste de fylla nån mer funktion än det? 😉 (skämt åsido, bra att du påminde mig om hela ”paketet” med att vara behövd. Det måste förstås också nämnas i boken…

  6. Bra skrivet, Linda Bjuvgård! Jag håller helt med dig. Har försökt prata om precis samma sak i åratal men blir så gott som alltid helt idiotförklarad när jag gör det. Fattar inte varför det är så kontroversiellt att engagera sig i hur våra minsta har det. Det finns massor av andra grupper jag skulle kunna visa engagemang för, t ex homosexuella eller invandrare, och det skulle bara vara fint och bra, men det är absolut tabu att säga att barnen i vårt land inte har det bra. Ändå så får vi ständiga rapporter om hur den psykiska ohälsan bland unga stadigt växer. Men att koppla samman det med att vi sedan länge satt nästan alla Sveriges barn på dagis från mycket tidig ålder får folk att gå i taket. Ändå så kan man se att de uppåtgående kurvorna av ungas psykiska ohälsa väldigt väl överensstämmer med kurvorna över dagisutbyggnaden. Varför denna absoluta ovilja att undersöka ett så flagrant samband?

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here