OPINION. I massmedia skildras de rödgrönas minoritetsställning i riksdagen som ”Stefan Löfvens mardröm”. Detta bidrar till att i onödan skapa en känsla av oro och panik i landet. Ty det läge som nu har uppstått inte är unik i svensk politik.
Text: Hedi Bel Habib
När Stefan Löfven vill bilda en S-ledd regering i samtal med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och över blockgränserna i första hand med Folkpartiet och Centerpartiet är detta i linje med Sveriges politiska historia, som tydligt visar att det snarare har varit regel än undantag att Sverige haft minoritetsregeringar. Valresultat 2014 återspeglar därför den situation som Sverige med några få undantag haft under mycket lång tid.
När vi tillbakablickar kan vi konstatera att Sverige har haft minoritetsregeringar ända sedan enkammarriksdagens införande 1971, med undantag för de borgerliga trepartiregeringarna under Thorbjörn Fälldin 1976–78 och 1979–81 samt den borgerliga fyrpartiregeringen under Fredrik Reinfeldt 2006–10. Övriga regeringar, såväl socialdemokratiska som borgerliga, har de facto haft riksdagsminoritet.
- 1971–1973. Socialdemokraterna. Minoritetsregering.
- 1973–1976. Socialdemokraterna. Minoritetsregering.
- 1976–1978. Moderaterna, Folkpartiet och Centern. Majoritetsregering.
- 1978–1979. Folkpartiet. Minoritetsregering.
- 1979–1981. Moderaterna, Folkpartiet och Centern. Majoritetsregering.
- 1981–1982. Centern och Folkpartiet. Minoritetsregering.
- 1982–1991. Socialdemokraterna. Minoritetsregeringar.
- 1991–1994. Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna. Minoritetsregering.
- 1994–2006. Socialdemokraterna. Minoritetsregeringar.
- 2006–2010. Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Majoritetsregering.
- 2010–2014. Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Minoritetsregering.
Sverigedemokraternas vågmästarställning behöver heller inte vara något problem. Ytterlighetspartier brukar få inflytande i riksdagen endast när de stora partierna ger dem denna möjlighet. Med sina egna mandat kommer de inte långt i de frågor där de har extrema politiska ståndpunkter. Ny demokrati var representerat i Sveriges riksdag 1991–1994, då det fick ställning som vågmästare för den borgerliga regeringen.
Ny Demokrati var ett högerpopulistiskt politiskt parti vars huvudsakliga profilfrågor var kraftigt bantad offentlig sektor samt en mer restriktiv flyktingpolitik. Partiet krävde kraftigt minskad invandring och med tiden övergick retoriken i främlingsfientliga övertoner och välfärdsnationalism som påminner om SD:s ideologi.
Trots Ny demokratis vågmästarroll kunde blocköverskridande reformer åstadkommas. Efter förhandlingar mellan Bildts regering och socialdemokraterna genomfördes reformer angående flytande kronkurs, ränteavdrag, skatt på kapitalinkomster, AP-fonderna, sjuk- och arbetsskadeförsäkring, privatiseringar, förslag om vårdnadsbidrag, karensdag vid sjukdom, höjd pensionsålder, minskade bostadssubventioner och höjda skatter på bensin och tobak.
Mot denna historiska bakgrund är de rödgrönas situation idag snarare regel än undantag för det svenska parlamentariska läget. En S-ledd minoritetsregering kan därför söka stöd bland partier i parlamentet som själva inte sitter med i regeringen, eller stödja sig på olika oppositionspartier i olika frågor, den sägs då stödja sig på hoppande majoritet.
Stödet kan också komma mer regelbundet från ett visst oppositionsparti, då kallas detta parti ofta stödparti.
När det gäller budgetpolitiken – och därmed den ekonomiska politiken – har Sverige idag en beslutsordning som gör att en minoritetsregering inte behöver ha några avgörande svårigheter i riksdagen för att få genom sin budget
Mot bakgrund av Sveriges politiska historia är Stefan Löfvens situation inte alls lika unik som massmedia hävdar. Skulle det uppstå kaos när Löfven försöker bilda sin regering är detta en återspegling av ovilja till samarbete och ta ansvar för landet snarare än själva minoritetsställningen för de rödgröna!
Text: Hedi Bel Habib