Kristendomens dubbla skuldbeläggande genomsyrar västerländskt tänkande och samhällspolitik

Vår kultur kretsar mycket kring tillvarons dubbla sidor. Vi talar om dubbelliv, dubbelnatur, dubbelbindning, dubbelt budskap, dubbel utsatthet, korstryck, klyvning av personlighet i två delar etc. Omvänt talar vi i mer positiva termer om parbildning , tvåsamhet etc. Det har gått så långt att vi till och med använder dubbeltecken för att markera val. I våra liv kryssar vi för, kryssar vi över och upphöjer till två.

Text: Ingela Bel Habib, fil doktor i psykologi och forskare (belhabib2[at]gmail.com) | Foto: Nathalie Bel Habib

Denna fokusering på det dubbla har ytterst sina rötter i händelseförloppet kring Jesu korsfästelse, vars symboliska innebörd utgör själva grunden i det kristna budskapet. Händelsen har sin upprinnelse i ett angiveri av vår ledare. Under Jesus sista måltid med sina lärljungar i Getsemane förråder vi honom via Judas genom att ange honom för övermakten. I sitt försoningsoffer, i själva korsfästelsen ger oss Jesus sedan fullständig förlåtelse och sonar vår skuld. Genom att ge sitt liv för våra synder visar Jesus sin absoluta kärlek till människorna.

Den symboliska innebörden i denna handling är att befria oss en gång för alla från synd och skuld. Men betydelsen är tvetydig. Att sona våra synder genom att dö för vår skull innebär att lägga ytterligare en skuld till den första, ett dubbelt skuldbeläggande. Detta skapar smärtsamma och ambivalenta dubbelbindningar till profeten. Jesus skuldbefriande handling skapar därigenom samtidigt skuld, en andra skuld.

Samtidigt sonar Jesus sin egen skuld via korsfästelsen. Denna skuld består också av en dubbel oförrätt. Den ena oförrätten är den som begås mot lärljungarna när en av dem pekas ut som angivare och förrädare av Jesus under den sista måltiden. När Jesus säger ” En av er kommer att förråda mig” frågar lärljungarna även Judas: “Inte är det väl jag?” ( Matt.26:21-22), varpå Jesus svarar Judas ” Gör snart vad du tänker göra” ( Joh.13:27).

Det handlar här om rollgivande och rolltagande, om en komplicerad och subtil symbolisk interaktionism som provocerar fram ett beteende, ett förräderi, hos en av disciplerna. Jesus kunde även förutsäga Petrus förnekande: “Just denna natt, innan tuppen har galt två gånger, skall du tre gånger förneka mig” ( Markus 14:27-31). Detta kan ses som ett ytterligare exempel på rollgivande från Jesus sida.

Jesus har sedan efter gripandet möjlighet att vända på händelseförloppet och återvända till sin djupt troende och hängivna skara genom att ta tillbaka påståendet att han är guds son. Han håller emellertid fast vid det som han tidigare hävdat och undergräver därmed alla möjligheter att släppas fri.

På översteprästen Kaifas fråga till Jesus:

“Jag besvär dig vid den levande gudens namn att säga oss om du är Messias, Guds son”,

svarar Jesus:

“Du sade det. Men jag säger er: efter detta ska ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.”

(Matteus 26:64).

Bild: Kaifa och Jesus från biofilmen: “Passion of the Christ”, Icon Productions

Han döms därmed för hädelse, något som var belagt med dödsstraff. Därmed lämnar han sina lärljungar i djup sorg, förtvivlan och förvirring, berövad sin älskade ledare. I detta består den andra oförrätten. I försoningsoffret till människorna straffar Jesus sig själv samtidigt som han sonar sin skuld till oss .I samma handling sonar också Jesus vår synd mot honom, vårt förräderi, samtidigt som vi bestraffas med ytterligare ett skuldbeläggande genom Jesus plågsamma död på korset.

Jesu korsfästelse har alltså en dubbel innebörd. Den både sonar och bestraffar den som direkt(Jesus) och de som indirekt ( lärljungarna) utsätts för den. Dubbelheten genomsyrar såväl hela händelseförloppet som dess inneboende mening. Det dubbla kommer till uttryck i såväl additiv bemärkelse ( två gånger samma företeelse) som i motsatt betydelse ( två motsatta sidor av samma sak).

Detta tanke- och handlingssätt från den tidiga kristendomen har sedan skapat ett mönster för beteende och tänkande i det kollektivt omedvetna i den västerländska kulturen med livs-, samhälls- och litterära teman som byggs upp och spinner kring tillvarons dubbla sidor och komplicerade korsbindningar. Den tidiga kristendomens dubbeltematik präglar alltså än idag vårt moderna tänkande och kan urskiljas inom de flesta samhällsområden.

Ett vanligt förekommande tema och uttryck för dubbelhet i additiv bemärkelse i samhällslivet är synsättet ” blame the victim”. Enligt detta synsätt är det offret själv som bär skulden till sin situation. En redan utsatt situation blir ännu svårare och än mer utsatt genom att hela ansvaret läggs på den drabbade.

Det handlar här om en utsatthet som genom ett skuldbeläggande blir till en dubbel utsatthet. Exemplen på detta i samhällslivet är otaliga. Det kan röra sig om brottsoffer, vars förövare inte får ett rättmätigt straff eller frikänns helt. Behandlingen av personer som utsatts för våldtäkt inom polis, rättsväsende och domstol är särkilt tydlig i detta fall. Den implicita eller explicita meningen i domar och lagtext är att offret har sig själv att skylla och är medansvarig för handlingen så länge det inte kan bevisas att hon eller han befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd.

När det gäller svensk ekonomisk politik och dess förhållningssätt till sina medborgare genomsyras också denna av ett ” blame the victim” synsätt. De som inte finns i det direkta och avlönade arbetslivet kan idag inte ta del av samhällets allmänna skattesänkningar. Dessa grupper och personer, som ofta redan befinner sig i en utsatt socioekonomisk situation, utsätts därigenom för dubbel ekonomisk stress.

Genom ett skattesystem som inte gäller lika för alla skapas ett “blame the victim”- system med dubbel utsatthet som följd för vissa grupper. Samma resonemang kan föras på det socialpolitiska området där sjuka personer kan tvingas till utförsäkring utan någon reell möjlighet att klara sin ekonomiska situation på egen hand.

Ett annat exempel på dubbelhet i additiv bemärkelse inom den ekonomiska politiken är dubbelbeskattning i alla dess former. Medborgarna uppmuntras till att arbeta, bli självförsörjande och tjäna pengar i största allmänhet. Samtidigt beskärs deras ansträngningar med ekonomiska restriktioner på olika områden. Det kan handla om dubbelbeskattning av företagare, löntagare, aktieägare mm.

Den allra tydligaste formen av dubbelbeskattning som drabbar samtliga grupper i samhället är beskattningen av pensionen. En redan intjänad pensionsavgift beskattas ytterligare en gång inom ramen för ett skattepensionssystem som skulle kunna ses som en dubbel bestraffning ur ett strikt ekonomiskt inkomstperspektiv.

Det dubbla skuldbeläggandet, med rötter i den tidiga kristendomen, kan alltså skönjas inom de flesta samhälls- och livsområden. En varsam civilisationskritisk analys skulle kunna bidraga till ett medvetandegörande om dess funktionssätt och orättvisa effekter och hämmande utveckling för samhället och dess medborgare. Utvecklingen av ett stabilare och mer hållbart samhälle förutsätter därför en analys av” skuldbeläggandets arkeologi” i analogi med Michel Foucaults framställning i sin bok Vetandets arkeologi.

Text: Ingela Bel Habib, fil doktor i psykologi och forskare

Relaterat

• NewsVoice: Jim Caviezel nära döden när han träffades av blixten under inspelningen av ”Passion of the Christ”