NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Förra året prickades 72 svenska advokater. Två uteslöts efter att ha dömts för brott och får inte längre driva mål i domstol under advokattitel. Två återkallade själva sina advokattitlar, enligt Sydsvenskan, 2005.
Speciellt i processer mellan sjuka och Försäkringskassan uppger många att deras advokat inte företrätt dem utan stått på Försäkringskassans sida.
Om advokaten, domaren åklagaren och generaldirektören för Försäkringskassan är med i samma ”klubb” eller intresseförening, spelar det någon roll?
Vad är din uppfattning? Kan vi lita på advokater? Vem företräder de egentligen och var har de sina lojaliteter?
Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.
Foto: Crestock.com
KAPITEL 20
Måndagen den 24 Oktober 2011
”De två personer som suttit häktade som misstänkta för Värmladsmorden, släpptes sent igår kväll. Åklagaren menar att det inte längre finns misstankar mot personerna som motiverar en fortsatt häktning”, började nyhetsankaret morgonens nyhetssändning och vände sig sedan mot sin gäst.
”Välkommen chefsåklagare Bo Hjort”, fortsatte han utan att tappa tempo. ”Vad är det som gjort att de båda männen inte längre är misstänkta för Värmlandsmorden?”
”Jag vill betona att männen fortfarande är misstänkta och kvarstår i utredningen, men vi anser att bevisningen inte är tillräckligt stark för fortsatt häktning”, började åklagaren. ”Vi är övertygade att de på något sätt är inblandade, även om de förmodligen inte är de som utfört själva dådet.”
”Ska vi tolka det som så, att de som frisläppta rent av skulle kunna vara en tillgång för den fortsatta utredningen?”
”Som jag sa finns de fortfarande kvar i utredningen, men att det inte längre finns skäl att de hålls häktade”, svarade åklagaren.
Det var ju egentligen inget svar på frågan, men nyhetsankaret nöjde sig med svaret, då han förstod att han inte skulle kunna få något bättre just nu.
”Är det så att ni i nuläget har någon annan misstänkt, som gjort att läget har förändrats? Det känns i alla fall som en rimlig tanke”, frågade nyhetsankaret.
”Ja, det är väl en rimlig tanke, men jag kan av naturliga skäl inte gå in på detta. Vi är fortfarande övertygade om att det finns ett samband mellan de två morden i Värmland. Vi är också lika övertygade om att kopplingen mellan förövare och offren är offrens yrkesutövning.”
”Ingen annan misstänkt alltså”, tänkte Karin
”Något som inte har diskuterats i media är på vilket sätt de båda morden har upptäckts. Vid ingendera av de båda morden, är det polisen som har upptäckt offren, så vitt jag förstår. Kan du berätta lite om hur de båda morden upptäcktes?”
Åklagarens första tanke var att undvika frågan. Han anade att nyhetsankaret hade information om detta och drog slutsatsen att antingen fick han själv säga som det var, eller så skulle nyhetsredaktionen gör det. Pest eller kolera således. Han bestämde sig för att det var bättre att han själv berättade som det var.
”Båda morden har rapporterats in av allmänheten”, började han, ”och det är inget konstigt med det. Vi har inte haft någon anledning att leta efter en saknad person i just Värmland. Det märkliga är, att det mesta tyder på att det är samma person i båda fallen som rapporterat in morden till polisen i Karlstad. Frågan som alla nu ställer sig är givetvis hur säkra vi är på detta och vad som ligger till grund för denna tanke. Vi jobbar ju som bekant mycket efter gamla erfarenheter. När det gäller anmälan av ett mord så sker det nästan alltid via telefon, ofta via 112. I dessa båda fall har anmälan kommit via e-post, visserligen från två olika adresser, men de är nästan identiskt formulerade. Detta är i högsta grad avvikande från det normala. Av detta drar vi slutsatsen att anmälningarna har gjorts av samma person, alternativt samma personer.”
Nyhetsankaret, som hade Sveriges gamla skjutjärnsjournalister som förebilder, kom blixtsnabbt med nästa fråga.
”Misstänker ni att det är mördaren själv som gjort anmälan och vad skulle i så fall syftet vara med detta? Det ligger i så fall snubblande nära att uppfatta detta som en direkt utmaning gentemot polisen. Känner ni er utmanade?”
”Jag kan mycket väl tänka mig att någon inom organisationen har känt så, men vi får fortsätta att jobba förutsättningslöst, utan att blanda in personliga känslor”, svarade åklagaren. Han hade redan förutsett nästa fråga och sa därför. ”Nästa fråga borde rimligtvis vara om vi i nuläget vet vem som gjort anmälan. Det vet vi inte, men vi har hopp om att kunna lösa den gåtan någon av de kommande dagarna.”
”Fasen”, tänkte Bo Hjort. ”Det där sista skulle jag inte ha sagt. Det kommer ju att tolkas som en utfästelse och så får jag det nedstoppat i halsen om några dagar. Inte bra”, men det sa han givetvis inte.
”Tack, chefsåklagare Bo Hjort”, sa nyhetsankaret och bytte ämne till krisen i Syrien.
***
”Han gjorde väl i alla fall inte bort sig den här gången – ja så när som det där sista. Vi har ju för fasen ingen aning om vem som anmält brotten”, sa intendent Nyman och slog av tv-apparaten på sitt tjänsterum.
Han hade varit igång sedan kl 5 i morse och nu satt han i ett informellt möte med sin kollega Conny Östergren. De båda poliserna var bekymrade. Det hade nämligen visat sig att de båda tidigare misstänkta hade alibi som täckte upp nästan hela den tid, som brotten skulle ha ägt rum. Det var inget vattentätt alibi, utan bestod i en mängd delar vilka sammantaget bildade någon form av totalbild som överlappade varandra och var till de misstänktas fördel. Man hade tidigare under förhören inte kunnat slå in någon kil i dessa alibin och då var det svårt att tvärsäkert hävda deras skuld. Nyman hade dock varit säker på att han skulle kunna slå hål på denna kedja av alibin och till slut hade han lyckats.
Nu hade läget plötsligt förändrats på ett oförutsett vis. Plötsligt hade de båda misstänkta i det närmaste vattentäta alibin.
Hur kunde det komma sig? Anledningen till att deras verkliga alibin inte kommit fram tidigare, var att de inte ville tala om var de varit, samt vad de gjort där. Inför tanken att bli fast i en mordutredning erkände de till slut ett annat brott, nämligen bilstöld. De hade stulit en lyxbil i Sverige och sedan kört den till Moskva. Stämplarna i deras pass, som polisen först inte fått tag i visade klart att de hade kört in i Ryska Federationen via Finland och sedan rest hem till Arlanda med SAS.
Det var tveklöst så att männen kände offret, och då menade Nyman tjänstemannen Mårten Sjöberg. De hade också påvisbar konflikt med offret, men sedan började det krångla till sig. Inom förundersökningen var man numer helt övertygad om, att de båda morden i Värmland hade ett klart samband och mer än så. Man var också övertygad om att det var samma förövare. Man pratade gärna i termen förövare, då man inte visste om det var en eller flera gärningsmän. Det var mer logiskt att tro att det var fler inblandade, än det motsatta, så därför uttryckte man sig i denna obestämda form. Det som chefsåklagare Bo Hjort nyss berättat i tv, det vill säga att brotten otvivelaktigt, hade anmälts av samma person, förstärkte övertygelsen att de båda morden hängde samman.
Det fanns ytterligare en anledning till att männen inte längre var häktade och det var inte att deras alibi syntes vara helt till de misstänktas fördel. Den verkliga orsaken var en helt annan. Polisen hade nämligen inte funnit någon koppling till landsortsadvokaten, som mördats i Arvikatrakten och eftersom man var helt övertygad om att det var samma förövare i båda fallen, blev läget onekligen aningen komplicerat.
”Vi har hur man än ser på det kört fast, eller vad säger du Östergren?” Nyman suckade uppgivet. ”Att gå igenom länsstyrelsens olika register är ingen lätt sak, men det går. Men hur i helsike kan man få reda på vilka personer som kan ha varit okontanta med en brännvinsadvokat från landet och som till på köpet verkar ha mycket mer än rent mjöl i påsen?”
”Jag har tillsammans med Ulla Blad grottat lite i advokat Mastbergs så kallade mjölpåse och hittat både mjölbaggar och annan ohyra, vilket onekligen leder tankarna tillbaka till det första scenariot. Du kommer väl ihåg allt snack om den organiserade brottsligheten, som våra vänner journalisterna spekulerade vilt om efter det första mordet.” Östergren gjorde en så lång konstpaus att Nyman kände sig manad att med en gest med högerhanden uppmana kollegan att fortsätta.
”Om vi rent hypotetiskt skulle tänka i de banorna, att någon som blivit rejält förbannad på tjänstemannen ville ha någon form av hämnd…”
”Fortsätt”, sa Nyman, som tyckte att Östergren i sådana här lägen, kunde bli mer än lovligt långsam.
”Jo, jag menar”, fortsatte han, ”att det inte är speciellt många som har förmågan att, när allting ställs på sin spets, utföra ett mord. Vad gör han då?”
”Ja, antingen skiter han i det hela, eller så ser han till att någon annan gör det på hans beställning”, sa Nyman.
”Ungefär så tänkte jag”, sa Östergren och fortsatte. ”Det är heller inte så troligt att han då gått in till närmaste granne och bett om en liten tjänst. Men om denna person redan sedan gammalt hade kontakter med den organiserade brottsligheten, kanske en gammal skuld kunde regleras. En skuld kan ju som du vet också bestå av tjänster och gentjänster.”
”Jag fattar vart du vill komma – tror jag”, sa Nyman. ”Den som hypotetiskt sett, fick uppdraget med att ta hand om tjänstemannen Sjöberg, kanske kan återfinnas i advokatens förorenade mjölpåse. I så fall kan han ju ha passat på att se om sitt eget hus och fixat advokaten samtidigt, ja, om de i sin tur hade något otalt med varandra förståss. De kanske hade något oreglerat sinsemellan, eller ännu värre, om advokaten var uppdragsgivaren till mordet på Sjöberg. I så fall måste man säga att denna person, hur skrupelfri han än kan vara, ändå har ganska fullt i stallet. Om han tänkt på detta vis, har han onekligen ställt till det för oss. Jag har då i alla fall inte har hört om något liknande. Har du det?”
”Nej det har jag inte och det komplicerar ju det hela en aning. Då har vi inte så mycket erfarenheter att falla tillbaka på, på gott och ont. Det här är vad jag verkligen kallar ett spaningsmord. En förövare som tänker oortodoxt. Det kräver i så fall att de som ska lösa detta också tänker i liknande banor.”
”Kaffe”, sa Nyman, som kände att en paus var av nöden, för att tankarna skulle ges möjlighet att sortera sig någorlunda.
De båda kollegorna gick under tystnad till kaffeautomaten. Väl framme upptäckte de att automaten var sönderplockad, eller disintegrerad, som Östergren skulle ha uttryckt saken. Service stod det på en liten skylt som hängde framför beställningsknapparna. – En leende servicetekniker dök knästående upp bakom automaten och tröstade med att om de bara gav sig till tåls i 20 minuter, så skulle de få ett alldeles utsökt kaffe.
”Åt helvete med kaffet”, sa en smått irriterad intendent och sneglade på läskautomaten. ”Jag bjuder på en Cola”.
”Tackar så mycket”, sa Östergren. ”Cola ska ju innehålla koffein har jag hört, – fast du. Varför inte ta en Red Bull i stället, de ska vara jävligt uppiggade. Innehåller visst ett ämne som heter taurin och utvinns enligt elaka rykten ur tjurpiss.”
”Menar du att jag ska köpa tjurpiss för två kronor och sedan betala 28 spänn i sponsorspengar till Formel 1 och tjugotalet andra dödsföraktande sporter? Ska du ha någon Cola eller?”
”Cola blir bra”, sa Östergren med ett leende.
Efter att två burkar rasslat ner i automaten, gick de två kollegorna, sörplande på Coca Cola, under tystnad, tillbaka till Nymans arbetsrum.
”Nu har jag tänkt till lite”, sa Nyman. ”Din hypotes är fasen inte så dum. Tänk om vi har letat efter vår trådände på fel ställe. Det känns i alla fall ganska uppenbart så här efter en liten paus. När du och Ulla grottade i Mastbergs som du påstår, tvivelaktiga leverne, hittade ni då något som indikerar att han skulle ha jobbat tillsammans med folk från organiserad brottslighet?”
”Ja, det gjorde vi verkligen. Å andra sidan kanske det inte är så konstigt. Det brukar ju vara många advokaters kärnverksamhet att vara försvarare åt dylikt klientel. Vad jag skulle vilja göra, är en ekonomisk revision av hans verksamhet och göra jämförelser mellan han klientfiler och hans debiteringar.”
”Vad skulle det tjäna till menar du?”
”Jag kan tänka mig att vi då med största sannolikhet skulle hitta skillnader mellan utfört arbete och rimlig debitering. I det fallet skulle ju såväl överdebitering som underdebitering utgöra misstanke om brott?”
”Nu får du allt vara lite tydligare. Det där sista måste du nog förklara”, sa Nyman. ”Jag är inte säker på att jag förstod det där med varför över- och underdebitering skulle kunna ge oss några ledtrådar.”
”Jag tänker så här”, sa Östergren. ”Om vi hittar ett antal överdebiteringar, så är ju detta grogrund för missnöje hos klienten gentemot advokaten. Inte ens den största brottsling brukar vilja betala för mycket för något. Kriminella kan ju som bekant vara riktigt kinkiga på den punkten. Skulle klienten vara en skrupellös brottsling, kan det ju röra sig om grogrund för hållhakar och utpressning. Å andra sidan, – det motsatta, vilket jag tycker är värre. Underdebitering, eller ingen debitering alls. I så fall leder onekligen mina tankar till att betalningen för advokatens tjänster har skett via tjänster och gentjänster. Båda oegentligheterna om debitering, gör ju otvivelaktligen att advokaten kunnat skaffa sig fiender eller beroenden av den mindre lämpliga sorten och som mycket väl skulle tänkas vara mördare och hans egen baneman. Att samtidigt undanröja beställaren av ett mord är kanske ingen dum ide. Döda personer vittnar inte. I alla fall inte verbalt.”
”Hittade Ulla och du något som rent hypotetiskt skulle kunna ge näring åt ett sådant resonemang?” frågade Nyman.