Jan Lindholm (MP) om evidensbaserad politik: “Finns det någon evidens på att det är möjligt i en levande demokrati?”

När jag läser slutrepliken från Nätverket för evidensbaserad policy (NEP) i debatten om evidensbaserad politik så får jag kluvna känslor. Nätverket är väldigt tydliga med att de skiljer på mål och medel och därför i logikens namn även på värderingar och fakta. Det låter bra och väldigt miljöpartistiskt, det är så vi bygger våra politiska ställningstaganden.

Text: Jan Lindholm, riksdagsledamot för miljöpartiet | Foto: MP pressfoto | Läs mer om evidensbaserad politik i NewsVoice

Nätverket ägnar sig inte åt att ”föreskriva” (deras eget ordval) politiska värderingar och inte heller åt att ställa upp politiska mål. För mig är det naturligt eftersom gruppen, så vitt jag kunnat läsa mig till, inte gör anspråk på att utgöra ett politiskt parti. Gruppen skriver att deras intresse helt ligger på den politiska beslutsprocessen efter det att, som jag tolkar dem, väljarna har sagt sitt och målen för politiken därmed har fastlagts.

NEP:s intresse är enligt deras egen utsaga frågan om vilka medel som bör användas för att realisera de politiska målen på effektivast möjliga sätt. Så här långt har jag personligen inga problem med hur gruppen resonerar. Miljöpartiet är ju det parti som så långt möjligt försöker basera sina politiska lösningar på fakta och erfarenhet.

När det gäller politik är emellertid just begreppet evidens ganska svårtolkat. Därför börjar mina tveeggade känslor till gruppens resonemang vakna när vi kommer till formuleringen:

”För att svara på den frågan (vilka medel som är effektivast) måste vi ha tillgång till god evidens”.

Av detta drar gruppen slutsatsen att politiken i möjligaste mån ska vara evidensbaserad. (min fetmarkering)

Så långt kommen börjar mina tankar cirkla kring om denna grupp har väldigt liten eller kanske inte ens någon kunskap om hur politik i praktiken fungerar. Jag börjar tro att ordet evidens för denna grupp kanske är viktigare än fakta och kunskap.

Gruppen skriver nämligen att dom inte är ute efter att ersätta politikerna med experter, dom vill alltså inte införa teknokrati eller någon form av politisk ingenjörskonst. Det gruppen trycker på är att politikernas beslut skall grundas på fakta och evidens eftersom besluten annars kan bli ineffektiva.

Eftersom jag känner sympati för syftet så vill jag försöka beskriva varför jag anser att den modell för framtagande av politiska verktyg vi tillämpar idag i Sverige lever upp till den första delen även om den andra är mer tveksam. Jag hopas på så vis kunna få läsaren att se skillnad på fakta och evidens.

När politiska mål har lagts fast så tillsätter regeringen, ofta på riksdagens uppdrag, en utredning. Den kan vara sammansatt på olika sätt och arbeta snabbt eller under en längre tid beroende på hur svårt uppdraget anses vara. Utredningen eller utredaren kallar sedan till sig alla de så kallade experter och parter som kan tänkas vara berörda. Ibland läggs uppdrag ut på universitet, ibland bjuder man in utländska föredraganden till seminarier för att öka kunskapen bland de berörda.

När utredningen är klar lämnas den till regeringen, förhoppningsvis med förslag på metoder för att nå de uppsatta målen. Till utredningen finns ofta bilagt avvikande meningar från olika grupper, det kan vara forskare och/eller intressegrupper som till viss del eller stora delar har en avvikande uppfattning från utredningens slutsatser.

Ibland väljer regeringen att sända utredningens förslag på remiss. Då har alla som anser sig berörda eller anser sig ha kunskap att tillföra en möjlighet att lämna in synpunkter. När detta är klart så sker, en så kallat opartisk sammanställning på tjänstemannanivå av alla inkomna synpunkter. Om allt har gått rätt till så är det först därefter som politiken kommer in i bilden. Politiskt tillsatta tjänstepersoner hjälper politikerna att utifrån materialet forma ett förslag till politiskt beslut, det som skall bli en proposition.

Ibland går även denna handling på remiss till vissa utvalda beroende på hur säker regeringen känner sig på att dom lyckats få ihop ett bra beslutsunderlag eller inte. Slutligen sänds förslaget till proposition till lagrådet för granskning. Den granskningen är i första hand en rent formell juridisk granskning men innehåller även ofta en bedömning av det underlag som legat till grund för förslaget.

Om man som exempel tar förslaget om Attefallhuset så var lagrådet i det fallet väldigt tydlig med att den skrivelse som förslaget byggde på inte var tillräcklig för att kunna fungera som beslutsunderlag. Man påpekade även att den remisstid som användes, jul och nyårshelgen var mycket olämplig med tanke på omfattningen och bristerna i underlaget.

Förslaget sågades därför av lagrådet på beredningstekniska grunder och inte i första hand på juridiska.

Detta blev naturligtvis lite långt, men jag vill med det som grund ställa frågan, vilken kunskap är det som förbises med ett sådant arbetssätt?

Jag vill påstå att om bara politiken ger det svenska utredningsväsendet tillräckligt med tid så kommer beslutsunderlagen att vara av mycket hög kvalitet.

Trots det saknas troligen evidens i många delar och varför gör det då det?

Här tror jag att gruppen missar själva den politiska dimensionen i genomförandet av åtgärder för att nå målen. Den mekaniska synen på åtgärder som jag uppfattar att gruppen har tror jag beror på att man glömmer bort att det handlar om människor. Gruppen tycks visserligen anse att det inte finns någon generell metod som är perfekt för att nå måluppfyllelse. Däremot är det svårt att inte tolka gruppen så att den ändå anser att det finns en ”bästa” metod för varje problem vilket i ett mycket extremt stuprörstänkande delvis kan vara sant.

Men politiken ser ju inte ut på det viset i en demokrati. Jag förstår därför de som tolkar gruppen som att den föreslår något som inte är förenligt med demokrati. Gruppen själv värjer sig mot denna tolkning vilket är förståeligt. Men den som hävdar sig veta vilken den bästa metoden är och att det också är den ända tillåtna ligger väldigt nära gränsen till att vara antidemokrat.

Orsaken till att jag har svårt för gruppens krav på evidens utöver kunskap är att jag har svårt att se att det är möjligt att upprepa politik. Evidens bygger ju på att fakta bevisas genom upprepning. Gruppen tar som exempel utvärderingar av biståndsprojekt. Jag är inte på något vis motståndare till att utvärdera, tvärt om, men jag tror inte att man kan dra så stora växlar på det som varit i ett projekt att det som evidens kan få styra ett nytt projekt.

Den globala kontexten är i ständig förändring, de berörda befolkningarna förändras i många dimensioner, ny teknik tillkommer ständigt, klimatet är i förändring bara för att ta några parametrar som gör att jag inte tror det är möjligt att fånga upp fakta på ett sätt som gör att man egentligen kan tala om att evidens uppstår. I de fall det går att uppnå evidens så handlar det troligen om studier i mycket smala stuprör som exempelvis formerna för ekonomisk redovisning, utfall av viss bevattningsteknik, specifika undervisningsformer osv. Frågan måste då emellertid ställas om denna evidens är möjlig att tillämpa i nya omgivningar.

Politik är extremt komplext. Den rakaste vägen mot målet är inte alltid den möjliga vägen. Alla skall med, är ett populärt slagord i politiken, och det synliggör ett av politikens stora problem. Just detta att en så stor del av väljarna måste ha en tämligen uthållig tro på vägen för att den inte skall byta riktning allt för ofta. NEP:s problem blir därför att deras ”bästa vägval” måste vinna väljarnas förtroende i en så stor utsträckning att vägen inte bryts före målgång.

Min sista fråga blir därför, finns det någon evidens på att det är möjligt i en levande demokrati?

Jag tycker att detta är en viktig debatt och jag kan inte låta bli en liten kommentar även till den sista delen i slutrepliken. Ifrågasättandet är kunskapens livsnerv och forskningens motor. Ny kunskap förutsätter att gamla sanningar får ifrågasättas även om det inte alltid måste betyda att gammal kunskap blir onödig. Forskningen är därför alltid noga med att redovisa osäkerheter i sina slutsatser.

I den allmänna debatten glöms ofta detta bort. Därför uppstår ibland sådana tvister som den om graden av oenigheten kring kunskapsläget i sådana här debatter. För min del är den oenigheten inte ett problem utan jag ser den som en förutsättning för fortsatt kunskapsutveckling.

Det är sedan upp till domstolar och politiker, beroende på fall, att avgöra när den av EU utvecklade försiktighetsprincipen skall tillämpas när osäkerheter i kunskapsläget gör vetenskapliga slutsatser tveksamma. Kanske är detta ett sidospår i denna debatt, men det kan fungera som ännu ett exempel på situationer där det vetenskapligt bästa kan behöva överprövas med andra än rent vetenskapliga bedömningar om man skall kunna hävda att vi har en levande demokrati.

Kunskapsbaserad politik är en självklarhet i ett modernt samhälle, men vetenskapen måste även ha förståelse för att politik måste ta en del till synes irrationell hänsyn.

Den politiska visionen har mig veterligen aldrig överlevt enbart på rationalitet, politik är även känsla och man kan kanske till och med tala om placeboeffekter av politiska uppfinningar.

Jag känner till exempel där svåra globala politiska knutar inte har lösts över logiska förhandlingsbord utan runt ett piano i baren under pausen. Om det är bra eller dåligt kan nog avgöras först när det blivit historia.

OBS! denna text är inte ett försök att framföra en partiståndpunkt utan texten är min högst personliga kommentar till den aktuella slutrepliken från NEP.

Text: Jan Lindholm, riksdagsledamot för miljöpartiet

Relaterat

• 2015-06-10: Evidensbaserad politik? – VoF-professorn Sven Ove Hansson kanaliseras av 18 debattörer på DN och SvD
• 2015-06-10: Bern om evidensbaserad politik: ”När egna värderingar definieras som kunskap”