Bakom larmen om hotande mänsklig uppvärmning av Jorden ligger FN:s klimatpanel IPCC – eller snarare dess sammanfattande synteser för beslutsfattare och media. Dessa synteser bygger enligt IPCC på vetenskapliga rapporter från tusentals forskare världen runt. Men synteserna skrivs inte av forskare. De skrivs av funktionärer utsedda av panelen. Denna består i sin tur av funktionärer utsedda av FN:s medlemsländer.
Få FN-länder bedriver kvalificerad egen klimatforskning. Få har egen kvalificerad kompetens inom området. Panelen bedriver ingen egen klimatforskning.
Den sätts samman med mera hänsyn till jämn geografisk, etnisk, ekonomisk, politisk och könsmässig fördelning än till vetenskaplig kompetens.
Panelen skall inte förutsättningslöst studera klimatets växlingar och orsaker. Den utgår från och skall visa att mänsklig verksamhet påverkar Jordens klimat.
Därför börjar IPCC varje ny klimatrapport med en sammanfattande syntes redan innan bakomliggande vetenskapliga rapporter är färdiga.
Dessa basrapporter uttalar stor osäkerhet om klimatets komplicerade processer och orsaker. Men IPCC har i tidigare synteser skärpt denna osäkerhet till 90 procent säkerhet för att mänsklig verksamhet hotar Jordens klimat.
I sin senaste syntes skärpte IPCC basrapporternas osäkerhet ytterligare till hela 95 procent säkerhet. Därefter anpassar IPCC basrapporterna till att i efterhand passa syntesen när de presenteras åren 2014-2015.
Denna bakvända arbetsordning skildrar fackjournalisten Tege Tornvall i sin bok ”Solen driver vårt klimat. Vetenskap, debatt & politik” (2013).
Den visar att klimatet ändras naturligt med Solen som drivande faktor. Det växlar sedan Jordens ungdom och lär fortsätta med det lika länge till.
Boken följer Jordens klimathistoria fram till i dag och visar hur atmosfärens halt av koldioxid sjunkit från 80-90 procent för fyra miljarder år sedan till dagens runt 0,04 procent (ca 400 ppm, miljondelar).
Den visar också att mer CO2 i atmosfären ökar Jordens växtlighet.
Text: Tege Tornvall