DEBATT & ANALYS. Under Kirchnerfamiljens tid vid makten har Argentinas befolkning fått vänja sig vid att aggressioner från regeringshåll är vardagsmat. Man har ostraffat inte bara angripit verbalt, utan också raskt avlägsnat åklagare och domare som dristat sig alltför nära presidentens ekonomiska revir.
Text: Elisabeth Avendaño, Buenos Aires, Argentina | Läs fler artiklar av Avendaño | Bild: Christina Fernández de Kirchner och hennes make firar valsegern 2007 – Foto: Presidencia de la Nación Argentina
Regeringen Kirchner har alltid hittat olika fiender att angripa. De må så vara journalister, bönder, företagare, domare eller utländska regeringar, som England eller Obamas USA.
Man har förföljt och tillåtit den mest aggressiva delen av “Mödrarna från Plaza de Mayo” att i bästa nazi-stil göra en öppen smutskastning med uppsatta affischer med foton på journalister som inte applåderat regeringen, eller uppmuntrat att de samlats utanför Tribunales-domstolen och bespottat domare eller åklagare som vägrat gå i regeringens ledband.
Veckan före presidentvalet i Argentina den 22 oktober bröt brand ut i det flygplan, som enligt vittnen använts av Nestor Kirchner och hans medarbetare för att transportera dollar i väskor och sportbagar ut ur landet, som ett led i presidentfamiljens penningtvätt. Planet var tydligen tomt och skulle flygas från Buenos Aires till Rio Gallegos i Santa Cruz.Det totalförstördes av elden, skriver Lavoz i artikeln: “Se despistó y se incendió un avión privado que usaba Lázaro Báez”.
Det märkliga är egentligen att befolkningen under så lång tid utan större protester accepterat detta pseudodemokratiska styre, där först Nestor Kirchner och sedan Cristina Fernandez de Kirchner utövat ett veritabelt envåldsstyre, där inga beslut ifrågasätts och eftersom Kirchners parti “Frente para La Victoria” haft majoritet i kongressen och eftersom Cristina dessutom vann förra valet med en överväldigande majoritet, hela 54 %, då hennes makes plötsliga död gav henne en plötslig boom i popularitet, förmodligen mest som en följd av medkänsla inför hennes änkestatus, eftersom hennes stöd hos väljarna redan då hade sjunkit betänkligt.
Med dessa 54% som fana har Cristina och hennes trogna rättfärdigat att hon under de senaste fyra åren utan att blinka infört en mängd impopulära och enormt ifrågasatta lagar, utan att någon debatt ansetts behövas. Order har getts och lagar har bara genomförts.
De mest ifrågasatta besluten har varit avlägsnandet av obehagliga domare och åklagare med snart sagt vilka medel som helst. Mordet på åklagare Alberto Nisman, som anklagade Cristina för att förhandla med Iran om dess oskuld i attackerna mot Israels ambassad i Buenos Aires och mot den judiska föreningen, där 86 personer miste livet, mot att åter låta Iran ta del i Argentinas kärnvapenprogram, har fortfarande regeringen som den mest misstänkte. De åklagare som ansett att Nismans åtal var värt att forska vidare i kopplades raskt bort från fallet och för närvarande verkar undersökningarna helt paralyserade.
Alla slumrande åtal är bara en av anledningarna till regeringens desperation om regeringsmakten nu skulle hamna i “fel” händer.
Familjen Kirchners minst sagt misstänkta rikedomar och deras tomma lyxhotell i Patagonien, som anses fungera enbart som bas för penningtvätt, är andra fall där avsatta domare och åklagare kan få möjligheter att återuppta sina undersökningar om det blir regeringsbyte. Hur totalt skamlösa Kirchners varit visar hur de kämpat för att få just dessa åtal flyttade från domstolen i Buenos Aires till provinsen Santa Cruz, där Nestor Kirchners systerdotter är domare – och delägare i hotellrörelsen – och raskt skulle kunna få åtalet att försvinna i någon låda. Det är vad man hittills gjort med alla åtal som närmat sig presidentfamiljen eller dess närstående.
Allt detta har med säkerhet bidragit till de för regeringen nu oväntat katastrofala valresultaten. Dessutom var Cristinas omedgörlighet med säkerhet en avgörande faktor, utan att lyssna på råd, ens av sina närmaste, valde Cristina själv, utan att darra på hand, sina kandidater nämligen Guvernören Daniel Scioli, en fd racerbåtsförare som misslyckats totalt med att förbättra situationen för innevånarna i provinsen Buenos Aires, där vägnätet stadigt försämrats, översvämningarna avlöser varandra utan att man ens försöker slutföra de utlovade projekten med nya vägar, kanaler el fördämningar, där lärarna ideligen strejkar och där narkotikan både tillverkas och sprids och “narkotikamorden” bara ökar.
Till en stor del kan kanske Daniel Sciolis misslyckanden i provinsen skyllas på Cristina Fernandez själv. Både hon och hennes make före henne “straffade” gärna Scioli genom att hålla inne med de tillgångar, bla exporttullarna på den famösa sojan, som han som guvernör för den provins som bidrog med de största skördarna, enligt lagen har rätt till. Detta skapade förstås enorma konflikter med bla de årligen återkommande lärarstrejkerna inom provinsen.
Lärarna ville hänga med inflationen i löneutvecklingen och Scioli blev tvungen att använda provinsens tillgångar till att betala de statsanställdas löner, allt medan regeringen förnekade omfattningen på inflationen genom att manipulera det hittills högt respekterade INDEC, det officiella institutet för statistik. För att lyckas med det tvingades man att avskeda de ordinarie anställda, som vägrade förvrida data och ersätta dem med “militanta kirchnerister”, fanatiska regeringstrogna, som inte har något emot att “förvandla” de verkliga siffrorna till en för regeringen mer behaglig statistik.
Denna falska statistik gjorde att Cristina nyligen fick motta ett pris av FOA i Italien, för hur fantastiskt bra hennes regering lyckats lösa problemen med fattigdom och arbetslöshet, där Argentinas officiella statistik visar siffror som är klart bättre än Tysklands. Bara 5% fattiga, medan privata undersökningar visar att siffrorna ligger närmare 30%.
“Om Presidenten säger det, så är givetvis dessa siffror korrekta”.
Det svarade kabinettssekreterare Anibal Fernandez den perplexa grupp av journalister som han varje morgon håller ett anförande för – och avfärdar alla obehagliga frågor som nonsens – när de ville veta hur det kom sig att FOA gett Cristina ett pris för att ha bekämpat fattigdomen så framgångsrikt, när misären och arbetslösheten i själva verket ökat katastrofalt.
Man behöver inte vara visionär för att se hur kåkstäderna växer och fattigdomen bara ökar i Argentina, speciellt i Buenos Aires utkanter och i provinserna i norr och hur antalet ideellt drivna bespisningsplatser för arbetslösa och hemlösa växer i Buenos Aires, men dels hade FOA:s dignitärer förmodligen inte besökt någon argentinsk kåkstad och dels tror de logiskt nog att de officiella siffrorna är med verkligheten överensstämmande.
Man kan ljuga för många under en tid, men även om alla lögner och falsk statistik inte når ut till de minst bemedlade röstarna, eftersom deras – av regeringen gratis utdelade TV-apparater, bara kan ta in de officiella TV-kanalerna, så lider de ju själva av bristen på asfalterade vägar, av de upprepade översvämningarna, av de nyinvigda men ofta inte bemannade sjukhusen, av bristen på rinnande, rent vatten och på fungerande kloaker.
Det är inte nödvändigt att kunna ta del av oppositionens kritik på TV, om man själv lever i slummen eller i områden där narkotikan sätter sina spår av våld, rån och mord, eller försöker komma in i nyinvigda sjukhus som aldrig öppnats av brist på personal.
Den arroganta och nedsättande ton som alla inom regeringen tagit för vana att använda, tom presidenten själv i sina ofta upprepade monologer i TV, har med säkerhet också bidragit till att så många tröttnat på att lyssna och längtar efter en politik och ett samhälle med mindre aggressioner.
Daniel Scioli har gjort vad han har kunnat för att minska på trycket och försöker låta positiv, men varje försök att avlägsna sig från den “kristinistiska vägen” har omedelbart orsakat repressalier och en tid i “kylan”. Det faktum att Scioli tyst tolererat alla förödmjukelser från både Nestor och Cristina har nog inte stärkt hans position i folkets syn, men det lyckades i alla fall få honom att nå sitt mål, att utses som Kirchner-familjens efterträdare till tronen.
Men tyvärr (för Scioli) valde Cristina ytterst impopulära kompanjoner till valet. Cristinas närmaste man Carlos Zannini, som anses vara drivkraften bakom de mest impopulära lagarna som vicepresident och kabinettssekreteraren Anibal Fernandez som kandidat till att efterträda Scioli som guvernör i provinsen Buenos Aires.
Det är egentligen häpnadsväckande att någon över huvud taget vill rösta på en person som under sin tid som inrikesminister tillät att landets gränser gjordes lätta att forcera för narkotikasmuggling, som tillät att importen av efedrin fick växa hundrafallt för att tillgodose behovet av denna råvara i de “narkotikakök” som vuxit upp i Buenos Aires förstäder som svampar ur jorden de senaste åren och som förvandlat Argentina till en stor fabrikant, användare och exportör av narkotika. Detta förnekar Anibal förstås envist, men trots alla anklagelser fortsätter narkotikahandeln att breda ut sig, med regeringens goda minne.
Alla dessa lögner, alla personattacker och den arroganta och stöddiga ton som regeringspartiet infört som sitt emblem, har sedan länge tröttat befolkningen. Kanske förlorade Scioli möjligheten att vinna i första valomgången mer pga alla dessa lögner, på grund av sin tid som ineffektiv guvernör, eftersom man kunde hoppas att han skulle kunna frigöra sig från rollen som lydig underhuggare till Cristina om han väl blev President.
Men in i det sista har han fortsatt att sjunga Cristinas lov, och även om han vågat sig på att lova “förbättringar” i Kirchners projekt, bla bättre relationer till utländska makter – och Världsbanken – har han ändå lovat att fortsätta på den inslagna vägen och att ha Cristinas närmaste som vice och hennes lydige och ofta oförskämda språkrör Anibal som kandidat till guvernör i provinsen Buenos Aires, var nog ett klart felval av den enväldiga Cristina.
Regeringen har velat framställa Mauricio Macri som en lat rikemansson som bara skulle gynna de rika. Ändå har Macri visat sig vara en oerhört effektiv förvaltare och någon som får saker och ting gjorda, utan att göra mycket väsen av sig och utan att besvara de otaliga verbala attacker som Kirchners trogna, plus den officiella pressen och TV, oavbrutet utsatt honom för.
Man attackerade tom befolkningen i Buenos Aires för att 2 gånger ha valt honom till borgmästare och en tredje gång valt hans närmaste man till efterträdare, ett bevis på att civilingenjören Macri faktiskt lyckats göra livet bättre för huvudstadens innevånare.
Innan han blev borgmästare var Mauricio Macri president i fotbollsklubben La Boca, och där lyckades han inte bara föra Boca till segrare i ligan, utan lyckades också få bukt med klubbens dåliga ekonomi och få slut på den huligankultur som rådde i de gamla hamnkvarteren där fotbollsstadion ligger. Han införde även fortsatt skolgång och bekväma bostäder för de unga hoppfulla som söker sig till Boca får att försöka ta upp Maradonas eller Messis mantlar.
När Macri blev borgmästare drog Kirchner bort polisen från många viktiga platser i staden, som de tidigare bevakat. Dessutom anses den federala polisen i allmänhet vara oerhört korrupt och alltid beredd att kräva och ta emot mutor. Den lyder direkt under Kirchnerregeringen. Macris svar blev att skapa en helt ny poliskår, med bättre utbildning och högre löner – La Policia Metropolitana.
Metrobus, en speciell bussfil som avsevärt förkortar den dagliga restiden för Buenos Aires arbetande klass, och upprensning och försköning av parker och gågatorna i centrum är andra, mer synliga förbättringar som Macri lyckats genomföra i huvudstaden.
Han har också flyttat Stadens regeringsbyggnad från centrum till den tidigare förbisedda förorten Parque Patricios i södra Buenos Aires, vilket inneburit ett stort “lyft” för denna stadsdel, som nu plötsligt blivit “på modet” och som fått nytt liv.
Byggnaden har uppförts av ritats av engelska arkitektfirman Foster & Partners som uppfört andra emblematiska byggnader som tex Parlamentsbyggnaden i det enade Tyskland och rådhuset i London, är ljus och luftig och anses “grön” och miljövänlig.
Bara detta är en stor en skillnad i vision jämfört med Cristina Kirchners, som gärna attackerar allt utländskt, utom Gucchi-väskorna och allt som kommer från Kuba, Venezuela, Iran eller Kina, praktiskt taget de enda länder man valt att ha “vänliga relationer” till.
Till Macris mer dolda insatser hör det enorma tunnelarbete som utförts för att floden Maldonado, vars lopp går under Buenos Aires, och som tidigare konstant orsakade enorma översvämningar i kvarteren Nunez, numera kan avlastas snabbt så att åtminstone de delarna av staden inte längre översvämmas. Mer effektiv sophämtning och sortering hör även till de nya mått och steg som ingenjör Macri infört.
Mycket har antytts om Cristinas psykiska hälsa. Hennes brist på empati har varit speciellt iögonenfallande när någon katastrof drabbat landet eller delar av befolkningen, då hon väljer att försvinna. Ingen glömmer den svåra tågolyckan på stationen Once i Buenos Aires 2012, där 51 personer dödades och över 700 skadades allvarligt. Cristina valde att förbli osynlig under tre dagar och när hon äntligen visade sig offentligt hittade hon inte något bättre att säga än att hon förstod de anhörigas sorg. Hon hade ju själv mist sin make.
Hennes transportminister briljerade inte bättre, utan framhöll att om olyckan skett en söndag, hade det blivit mycket färre dödsfall. Dessutom antydde han att passagerarna hade ovanan att försöka komma av först då olyckan skedde under värsta morgonrusningen och om de inte trängt ihop sig i de främre vagnarna, som var de som krossades när bromsarna inte fungerade, hade inte heller så många dött. En klen tröst för dem som just mist någon son eller dotter, make eller hustru, på väg till arbetet.
Scioli visade en liknande attityd när staden Lujan översvämmades för några månader sedan. Utmattad efter en stressfylld kampanj för att bli kårad som presidentkandidat, flög han till Italien mitt under värsta översvämningen för att vila upp sig med sin hustru. Detta orsakade en så pass stor skandal i landet att guvernören såg sig tvingad att flyga tillbaka, när vattenmassorna inte drog sig tillbaka och många innevånare i Lujan vägrade att lämna sina översvämmade hus, utan övernattade på taken för att förhindra att deras hem skulle härjas av tjuvar.
Tågolyckan ansågs ha orsakats av total brist på underhåll på vagnarna, som egentligen inte var i åkbart skick. Från verkstäderna vågade sig arbetare fram och anklagade ledningen för att tillåta att undermåliga vagnar med allvarliga fel bara “målades över”, medan firman Cirigliano, som mot miljonbelopp i subsidier av staten inte använde miljonerna till att underhålla varken spår eller vagnar. Det ryktades tom att miljonerna delades mellan bröderna Cirigliano och paret Kirchner. Något som ingen åklagare ännu vågat fördjupa sig i, men två transportministrar är åtalade för att ha tagit emot mutor.
En av dem erkände omedelbart att han tagit emot mutor av de företag han skulle ha kontrollerat och fick därför ett nedsatt straff till ett och ett halvt års fängelse, en alltför kort tid för att domen ska behöva avtjänas. Den andre pekade på en av Cristinas närmaste män, Julio de Vido, men anklagelserna stannade där. Inom regeringen fruktar nog många att alla de åtal, som hittills avstyrts av hotade eller köpta åklagare och domare, och att mycket annat som varit dolt av det politiska maskineriet, kan komma fram i ljuset vid ett eventuellt regimskifte.
Hellre stora invigningar än att reparera infrastrukturen
Inte heller vid de senaste översvämningarna visade sig Cristina eller gjorde några kommentarer. Det är mycket möjligt att hon i båda fallen innerst inne vet att hon som president är den som ytterst bär ansvaret för att statens pengar ska användas där de behövs och inte slösas bort mutor eller på faraoniska jättebyggen, som hennes senaste verk, Buenos Aires vackra Centrala Postbyggnad har för mer än 300 miljoner renoverats och invigts som “Centro Cultural Nestor Kirchner” med ursäkten att hennes framlidne makes hade anknytning till Postverket, genom att hans far hade varit anställd vid posten.
Attityder som dessa eviga invigningar av nya och dyrbara renoveringar av gamla monument, generösa bidrag av olika slag, till arbetslösa, till blivande mödrar from 3:e månaden, höjda löner till kongressledamöterna och deras veritabla armé av rådgivare, och till tusentals nyanställda i staten, plus presidentens och många guvernörers mani att flyga hit och dit i flygplan eller helikoptrar är något som innevånarna vant sig vid, men som inte borde accepteras. Det värsta exemplet är väl ändå när Cristina låter flyga ner sina morgontidningar från Buenos Aires till sin privata bostad i Calafate i provinsen Santa Cruz i Tango 01, i presidentens officiella flygplan.
Man kan fortsätta att räkna upp självsvåldiga beteenden av någon som vant sig vid att ha hela makten, att tillsätta och avsätta domare, att aldrig sammankalla sitt kabinett till möten, att aldrig ge presskonferenser utan bara tala till sina anhängare från en balkong i regeringsbyggnaden, där bara utvalda följeslagare får trängas och sjunga och applådera nedanför, men det är helt klart att det inte är någon vanlig demokrati som råder i Argentina.
Många var väl rädda att alla bidrag och all propaganda till de fattiga eller arbetslösa skulle göra ett regeringsskifte omöjligt. Men det märkliga är att många unga som väljer att arbeta för att själva spara ihop till en bil eller en bostad, retar sig på att andra som är unga och friska och som mycket väl kunnat arbeta, väljer att göra regeringspropaganda och då får “bidrag” eller tom gratis hus utan att behöva göra mera än gå på politiska möten och applådera.
Det är alltför mycket missbrukande av alla bidrag, politiker gynnar släktingar eller vänner, som ofta inte alls behöver någon hjälp. Det verkade som om Argentina obevekligt var på väg in i något som mer liknar en diktatur som Venezuela eller Kuba, där privata initiativ är praktiskt taget omöjliga. Allt ska kontrolleras av staten, med en ökande fattigdom och varubrist som resultat, och förstås ingen åsikts – eller tryckfrihet.
Att valet i första omgången inte blev vad Cristina väntat, visar hennes minst sagt märkliga handlande under valnatten. Trots att hon fått resultaten i sin hand redan kl 21, vägrade hon att låta dem bli officiella förrän det började twittras om skandal vid midnatt och justitieministern hastigt fick gå ut i TV och försöka förklara att man inte velat ge “osäkra” resultat och därför dröjt med att låta dem bli kända. Både opposition och regeringspartiet fick lita på sporadiska och inofficiella uppgifter, trots att nära 50% av rösterna redan räknats.
När resultaten äntligen började komma upp på skärmarna kvart över tolv, blinkade nog många till. Det ville sig nämligen inte bättre än att Mauricio Macri just då låg i ledningen, med fler röster än Scioli! Vi var nog många som inte vågat tro på ett möjligt regimskifte, på ett annat och mer normalt Argentina. En opinionsundersökning kort före valet visade nämligen att bara 15% av dem som tänkte rösta på Mauricio Macri, trodde att han hade någon reell möjlighet att vinna över Kirchners kandidat.
Elektronisk röstning kan eliminera valfusket
Till historien hör också att oppositionen kämpat för att man skulle genomföra elektronisk röstning, något som ger snabba resultat och gör det svårt att valfuska. Det hade fungerat fint i vid senaste borgmästarvalet i Buenos Aires och även använts vid guvernörsvalet i provinsen Mendoza, men trots skandalerna vid valet i Tucuman där valurnor brändes eller försvann, röster köptes och såldes.
Att personer som avlidit för länge sedan fanns med i röstlängden och faktiskt röstade, att tusentals “väljare” skeppades över floden från grannlandet Paraguay och fick falska argentinska identitetshandlingar, för att mot en ringa penning och löfte om olika bidrag från regeringshåll om de röstade som de blev tillsagda, trots att röstresultaten direkt förfalskades vid flera bord, trots att allt detta avslöjades och trots de stora demonstrationerna i Tucuman med krav på omval och trots stora rubriker i hela landet, vägrar regeringen Kirchner envist att introducera elektronisk röstning.
Men dessa skandaler och folkets indignation var säkert en av anledningarna till att oppositionen nu organiserat sig, över en miljon “fiskaler”, personer som kontrollerar både att alla röstblanketter finns på plats i röstrummen, att valsedlarna sedan räknas korrekt och att “presidenten” för varje “ bord” verkligen skickar iväg telegrammet med rätt antal röster för varje parti.
Om valet inte haft alla dessa väktare är det möjligt att resultatet blivit ett annat. Efter den 22 november 2015 då valet står mellan Mauricio Macri och Daniel Scioli, får vi veta om Argentina verkligen går en ny framtid till mötes.
Text: Elisabeth Avendaño, Buenos Aires, Argentina | Läs fler artiklar av Avendaño
Relaterat
- The Guardian (27 okt 2015): Argentina’s stunning win for democracy
- The Telegraph: Argentina elections: Shock as Mauricio Macri forces Daniel Scioli into second round