Lars Lundberg: en filosofisk analys av artificiell intelligens

45
255

Lars Lundberg, BodenMan brukar på lättbegriplig svenska använda uttrycket hjärna-maskin-interaktion eller uppkoppling mellan hjärna och dator när man beskriver den informationsinsamling som hjärnforskningen tillämpar på djur och mänskliga försökskaniner i syfte att framställa intelligenta produkter, men kärt barn har många namn. Ju finare vetenskap, desto fler krångliga termer finns att hålla reda på och slänga sig med.

Text och foto: Lars Lundberg

Ibland hör man att ”maskinen” i den uppsamlande änden rubriceras som AI, artificiell intelligens, vilket blir missvisande eftersom dessa program enbart hanterar en begränsad del av människans alla mentala processer. De fullvärdiga maskiner som robotiken producerar är ändamålsenliga konglomerat av speciellt anpassade algoritmer. De är färdiga nyttoprodukter till skillnad från den produktutveckling som hjärnforskningen oftast, liksom i detta fall, är hänvisad till.

Genombrottet, när den maskinella intelligensen skulle komma att överskrida den mänskliga, påstås av de forskande optimisterna ligga åtskilliga år framåt i tiden, även fast ofantliga summor satsas på utveckling. Här gäller förstås att vara så långt fram som möjligt i konkurrensen och med rejäla tillgångar både vad finanser och optimism beträffar.

Jag tror det är viktigt att i grova drag se var begränsningarna finns och vilken hopplös utmaning det måste vara att i sin helhet försöka avbilda det mänskliga medvetandet. Att genom simulering efterlikna bara dess primära och samverkande funktioner kommer visa sig vara svårt nog.

Att peka ut vissa neurala processer som exklusivt ”intelligenta” är en chimär. Intelligens som ett uttryck för överlevnad finns i varenda cell. Den intellektuella intelligensen däremot, eller de kognitiva förmågorna, har förvisso hjärnan som högkvarter. Eftersom vi har en tendens att inskränka begreppet intelligens till att enbart gälla registrering, minne, tankehastighet, sortering, beräkning, utvärdering, verbalisering o.s.v, får man lätt uppfattningen att teknologin, den artificiella intelligensen, är mycket långt gången.

För att närma sig den intelligens som ett bredare spektrum av människans mentala kapacitet innefattar, måste hänsyn tas inte bara till höggradigt kognitiva utan även psykosocialt interagerande faktorer. Även dessa bygger på kvaliteter som är avgörande för ett förnuftigt eller intelligent handlande. Som exempel kan nämnas osäkerhet, rädsla, medveten och omedveten ångest och de reglerande försvarsmekanismer som aktiveras per automatik. Att hushålla med och bevara de energiresurser man förfogar över; att lära sig rekreation, avspänning och vila är också typiska strategier för en hållbar och intelligent överlevnad där välmående är det optimala tillståndet.

Därutöver har vi de paranormala förmågorna som huvudfåran av forskningsfältet av förklarliga skäl helst bortser från, men som enligt andra är ett uttryck för en universell eller ursprunglig intelligens som emellanåt kan uppfattas och utnyttjas för att påverka ens liv. I takt med att det teknologiska samhället greppar oss allt hårdare förtvinar dessa latenta förmågor med största säkerhet. Samtidigt har vi sedan länge insett att vilja, tro och tillit har stor betydelse för tillfrisknande.

Eventuella försök att duplicera det mänskliga medvetandet till dator eller maskin blir närmast till en absurditet eftersom våra biologiska grundförutsättningar placerar oss i en helt unik särställning.

Ex Machina (2014) - Bild: IMDBAtt efterhärma och förstärka flera intellektuella funktioner, liksom att påverka sinnesupplevelser, är ju som vi vet fullt möjligt. Algoritmer för framtidskalkyler kombineras nu med alltmer komplicerade situationer i syfte att bygga in för ”maskinen” självlärande funktioner; med den registrerbara komplexitet som våra hjärnor består av skapas dock en helt annan och mycket svårbegripligare klangbotten för lärande.

Förmågan att med teknikens hjälp påverka känslor och tankar i vissa riktningar är inte en effekt av en ny omfattande intelligens. Stimulans av nervceller via signalsubstanser är med neuroleptikan en snart hundraårig vetenskap; med nanoteknologin följer möjligheten till förfinad detaljstyrning, fast principerna i grunden delvis är desamma och alltjämt ”bara” fristående innovationer.

Bild:Ex Machina (2014) IMDB

En del människor som behandlas för parkinsons sjukdom med den nya tekniken beskriver ett värre obehag med att inte känna igen sig själv jämfört med det som stelheten och spasmerna förorsakar. Självbilden, vår grundläggande varudeklaration, är återspeglingen av de totala och ytterst komplexa strukturer som hjärnans och kroppens funktioner tillsammans utgör. Denna självbild må i grund och botten vara ett falsarium – den är ändå det fundament vi står på och den är under ständig påverkan.

Eftersom människans normala psykologi enligt evolutionshistorian är inställd på överlevnad och långsiktighet, är ett retirerande steg ofta flera steg i rätt riktning. Besinning och eftertanke är alltid att föredra framför de tillstånd som fascination och rädsla brådstörtat kan försätta oss i. Men, kan man hävda – superdatorns ögonblickliga beräkningskapacitet inkluderar just denna besinning och eftertanke; allt är taget i beräkning och den självklara utvecklingen skulle därmed komma till sin fulländning!

Egentligen finns inget som heter självklar och oundviklig utveckling försåvitt man inte låter motpolerna förhoppning och rädsla helt ta över rodret – individuellt som kollektivt. Jag tycker det verkar vara mycket som pekar på att vi befinner oss just där. Det märks i den snabba , effektiva tidsandan och det märks i synnerhet genom den agenda som transhumanismen uppvisar. Där utlovas irreversibel förädling och förbättring, ökad effektivitet och ”lycka” – och som en ”människa-plus”- bonus, och eftersom det tycks vara farligt eller onödigt att dö, ett evigt cyborg-liv.

Det vi ständigt ältar, som vore det en halvkvävd besvärjelse eller en pastill mot dålig andedräkt, är hur behjälplig den nya miniatyrteknologin kan vara och hur smarta och lyckliga vi ska bli genom konsumtion av ännu smartare produkter. Det vi aldrig frågar oss är hur strukturerna för forskning, framsteg och tillämpning är beskaffade.

  • Vilka är de visionära inramningarna, om sådana finns?
  • Är en exemplarisk hälsoövervakning enbart uttryck för välbefinnande?
  • Vilka är riskerna för missbruk av tekniken och hur kan det i så fall stävjas?
  • Och var finns den etiska debatten? Och så vidare och så vidare…

Den artificiella intelligensen ligger i många avseenden fortfarande mycket långt efter hjärnans kapacitet, av vilken – det tål att upprepas – bara en bråkdel utnyttjas. Det överläge vi därmed har borde användas till framförhållning och en kreativ och öppen debatt angående våra egna förutsättningar och egentliga behov i samband med den nyindustriella framtid som siktas.

Det vore värdigt den intelligenta människan i stället för att bara uppvisa en vegetativ förtjusning över varje ny app och mobiltelefon-generation som tillhandahålls.

Text: Lars Lundberg, Boden

Regler för kommentarsfältet: Du har personligt ansvar för vad du skriver. Nedsättande kommentarer raderas. Max ca 300 ord och tre externa länkar. Läs mer

45 KOMMENTARER

  1. Tack för ett lekfullt och välformulerat inlägg angående den skrattretande sk Transhumanismen.

    Detta med att vi använder endast en bråkdel av vår hjärnas kapacitet är ett etablerat synsätt som tycks gynna de transhumana krafterna. Tro inte på det! Varför skulle evolutionen gömma 90% av kapaciteten. Istället är det nog så: att vi har de flexibla resurser vi är utrustade med och att verksamhetsgraden beror på hur mycket man tränar sina egenskaper.

    Förmodligen är det endast en handfull betalda megafoner och ett gäng digitala nördar som tar detta på allvar. Att tycka sig se kejsarens nya kläder fast han inga har: är inget att stoltsera med. Det hela verkar PK och säljs som coolt, ungefär som zombie hypen.

    Nuet existerar, riktiga händelser äger rum och den sanna historien skulle kunna skrivas ned, åtminstone i teorin, i praktiken är det annorlunda. Undrar om det sitter några någonstans och försöker hålla ordning på den nuvarande verkliga historien?

  2. Rascasse – Varför skulle evolutionen dölja framtiden?? Javisst, det är en lika befängd fråga som att att undra över hjärnans ”dolda” kapacitet, eller för den delen kroppens. Genom kontroll av andning kan, bara som exempel, extrema kraft- och uthållighetsresurser uppammas, och genom trons kraft kan, som sagt, tillfrisknande påskyndas. Man kan kalla det evolution eller biologisk påverkan om man gillar att finlira med begreppen, men det handlar egentligen bara att bearbeta de här-och- nu-sitationer vi ställs inför – inga mystiska mantras eller liknande. Ska man inte tro på sådant? Men jag kan också minnas hur David Ingvar envisades med att förneka meditationens inverkan på de psykiska processerna. Men tiden går och om vi vill kan vi lära oss ett och annat, förutsatt att vi inte redan investerat för mycket i tilltalande expertutlåtanden, tankemodeller och förhållningssätt.

    Analemma – Konspirationens Moder är en väl undangömd upplevelse av Maktlöshet. Vårat behov att se konspiratoriska strukturer är egentligen en ”regression i jagets tjänst” och härstammar från barnets sätt att kontrollera sin omvärld. Och eftersom våra försvarsmekanismer emanerar från det omedvetna kan dom få en mycket destruktiv inverkan på det egna och andras liv. Tror du att det existerar något som kan definieras som omedvetet; en del säger blankt nej. Herregud – jag kan surra hur mycket som helst om sånt här dravel, så fortsätt gärna med era synpunkter.

    Nej, nu ska jag kolla på G W Persson så vi ännu en gång får se vem/vilka som mördade Palme.

  3. Nehej, ”han” hade inget nytt att komma med, men han är ju lika medryckande och trovärdig som en snäll och go pingstpastor, och vi har ju ofta behov av att sälla oss till den fabricerade verklighetens myshörnor, eller hur – apropå konspirationsteorier alltså, inte Persson specifikt.

    Och för att lösa era bryderier om evolutionen:

    Från ”Days Of Future Passed”:

    ”The mighty light of ten thousand suns challanges infinity, and is soon gone”.

    Nej, det var inte Shakespeare, som en västkustsk tidningsredaktör en gång trodde. Det var
    Moody Blues, 1967.

    Men självklart hann Goertzel et consortes emellan med sina gäckande deep-learning algoritmer – och så, mina damer och herrar, var det varken lakritsremmar eller rock and roll längre. Det var pop music.

    Och för den som fortfarande är intresserad av det ursprungliga grundtemat:

    http://ieet.org/index.php/IEET/more/Messerly20160208

  4. Nehej, det var inget nytt där. Kriminologen nämnde något om konspirationer i inledningen, men det är ju inte heller något nytt. En del har ett behov av att krypa ihop i en myshörna där alternativa sanningar levereras som ”storys” huggna i stentavlor. I Sverige finns fläckvis rätt jordmån för det.

    Och för att räta ut eventuella bryderier om evolutionen:

    Från ”Days Of Future Passed”:

    The mighty light of ten thousand suns challanges infinity – and is soon gone.

    Nej, det var inte Shakespeare, som en halländsk tidningsredaktör trodde, det var Moody Blues, 1967.

    Och för er som fortfarande har ett intresse för ”artificiell intelligens”, och gäckande deep-learning algoritmer:

    http://ieet.org/index.php/IEET/more/Messerly20160208

  5. Jag kom till ordet Illuminati, sen slutade jag läsa. Vad är det? Kan man söka medlemsskap? Blir man automatiskt medlem om man har mycket makt? Har dom dödskallar under huvudkudden? Återigen – att slå i blindo från underläge är maktlöshetens språk, och barnets. Kanske jag bara projicerar – men vaddå? Beviset på en dollarsedel? En koppling till Cern-lab? Nine-eleven under nytt frimodigt ljus? Och så vidare. Internet är den perfekta fjärilshåven, Fantomenklubben den optimala intresseorganisationen. Det här är kul, fortsätt! Men lägg ner Illuminati-tramset och new world order. Det är säkert flummigt, men alltså…

  6. Kära vän ennalimma! Jädrans, du har verkligen satt mig i klistret, eller jag mig själv!! (:

    Nej, inte är jag ute efter något ”anseende”. Är du? I vår värld finns trista exempel på hur fel allt kan bli när människans huvudsakliga ambition är att vara seriös och ”att lyckas”. Det blir lika absurt som skrattretande, allvarligt talat. Nåja, ämnet var teknik/artificiell intelligens med en utvikning i den typiska och för mig så kreativa, nu-tar-vi fram skrammel-svammelhinken. Åh vad stött man blir!! Fast bara på låtsas. ”Tyck till”, sa jag bestämt… det gäller ju självbilden…

    Patetiska konspirationsteorier berör ju inte enbart pålästa skjutjärnsskribenter av din kaliber, de följer en intressant huvudfåra allmänt sett. Så du var inte helt fel ute när du i nattens första timma omnämnde att allt numera går med elektricitet, även om själva påståendet i sig inte är en konspiration men faktiskt har potentialen att bli, beroende på vem/vilka som kommer att mördas, med ett oförlösta trauman i konsekvensens sorgetåg.

    Och allvarligt talat, igen – anseende, trovärdighet och dito eftermäle ska man passa sig noga för, inte sant? Håller man sig till de kriterierna, vad bygger man då upp för fego och inom vilka murar? Men jag har nu fortsatt att läsa från ”Illuminati” och hela vägen till slutet. Och vad ska man säga? OJ!! Verkar allvarligt det där! Hur länge har du dragits med problematiken? Har du något förslag? På vilket sätt kan man göra situationen bättre? Jag tror bestämt att det är en upplysningsfråga, och man bör nog börja i tidiga år, d.v.s. för de vuxna och barn som är modiga och mogna nog att ta till sig sanningen. Beskriv igen hur du tänker, och sätt gärna en TEKNISK, allra helst TEKNOLOGISK, svarsknorr på din trampade svans så får vi kanske stanna under samma rubrik. (JAG är ”filosofen” – JAG är, som du mycket riktigt påpekar, fri att trolla med orden.) Men betänk att DU befinner dig i den tekniska röntgencentralen. Där man (läsaren) bestämmer vem som är galen! Så diskretion, sans och måtta är en dygd, behöver det sägas?

    Puss på dig klottret! Jag ska verkligen överväga ”illuminati” fortsättningsvis! Bara ordet…ja det är faktiskt nåt visst med det där…höjer mig till en helt annan insiktsnivå varmed jag känner att det faktiskt kan bli min räddning. Jag går med! Min självbild fordrar det. Och du bör absolut förtydliga dina låtsade tankar i ett riktigt inlägg någonstans. Det skulle säkert mötas av ett genuint intresse på exempelvis Flushback, tror du inte?

    Så var det med det. And don’t forget to boogie! Omedvetet alltså. Blir det bra? Efterlyses fler trollkonster? Ska vi inte prova med en ny teknisk undanmanöver i alla fall? (:

  7. Jag undrar om inte AI är överskattat eller fått en överskattad betydelse?
    Jag tyckte det var en intressant filosofisk betraktelse. Något jag alltid funderat på är om inte hjärnan har en sekundär interaktion utifrån våra impulser startad från annat håll än hjärnan, som nödvändig koppling till den biologiska kroppen. Ungefär som en dator behöver hårddisken för att kunna samla eller hämta upp minnen och intryck och nödvändiga data. En hårddisk har ändå ingen intelligens liksom en dator ( den gör vad vi säger men bara på våra impulser he he ). Däremot kan hjärnan och kroppen till skillnad mot hårddisken, ha överlevnadsreflexer, som skydd för sitt biologiska liv och kroppen den är beroende av. Men att hjärnan har t.ex. känslor utöver sina överlevnadsinstinkter och uppsamling av intryck tror jag inte. Därför tror jag det är en sekundär reaktionen i hjärnan man kan se, om det är andra reaktioner än rena överlevnadsinstinkter. Dessutom har hjärtat en hel del ”intelligens”, som inte utforskats speciellt mycket om jag förstått rätt. Vart startar tankar? Man ser reaktioner i hjärnan av känslor, som stimulerats av t.ex. omtanke eller ömhet, men ger hjärnan den första impulsen? Jag tror ingen svarar självklart på det idag, utan att gå utanför ramarna för en färdig teori. Ursäkta mitt egna filosoferande, men blev lite inspirerad av artikeln. Att skapa AI vet jag inte riktigt meningen med, vi har väl alla det själva, som räcker fullt ut? Eller är det en evig hunger att få råda och styra över en underordnad intelligens med egna impulser att tänka och lära? Vi kan ju få datorer att göra allt vi önskar redan, även lära sig, men inte utan vår egen inkodning om hur.

  8. Begreppet hjärndöd är ju det medicinska uttrycket för död även om kroppen fortfarande fungerar – och det är ju också själva vitsen, för att hålla transplantationskirurgin igång och människor vid 1/1 liv. Det uppstod naturligtvis protester när detta lagstadgades, men de allra flesta är nog rörande överens om att vi ska tillämpa denna huvudregel.

    Med fMRI hjärnscanning kan alla intellektuella funktioner övervakas visuellt, och de kan också påverkas på ett flertal sätt som vi känner till. Det är ju själva avstampet för den nya medicinen vi redan tillämpar. Vi får naturligtvis inte veta exakt vad de allra senaste forskningsrönen ger vid handen, men långt har man förvisso kommit med avseende på kognitionen. Det är ju en multimiljardindustri, så fattas bara.

    Min avsikt är inte att leka vare sig Martin Ingvar eller hans motpol, men visst är det väl som du säger: perception -> impuls/handling -> minne. Det finns nog all anledning att tro att hjärnan har en mycket central roll i den processen. Om minnesforskning sägs lite smått och gott i följade länk:

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=415&artikel=6281345

    Alla organismer oavsett komplexitet är ju inställda på överlevnad, kvantitativt och/eller kvalitativt; så jag håller med – att hjärnan skulle roa sig med att ”känna” utan något egentligt syfte är som att våra lemmar skulle röra sig lite hipp som happ när dom fick lust. Ingen vidare evolutionistisk verkningsgrad i det. MEN hjärnan har en enorm förmåga att leverera kompensationer, både psykiska och fysiologiska, så att vår jagupplevelse, eller vårat ego inte ska förminskas, skämmas eller ha ont. Hjärnan fungerar såtillvida utmärkt med sin automatväxellåda de luxe. Egot är överlevadens fullfjädrade mästare, men det är också en bedräglig rackare vi borde ha bättre koll på.

    Var startar tanken? Jag tror det hela handlar om rädsla för det blanka, eller det tomma. Vi behöver något att fästa uppmärksamheten vid, i stället för att ”bara vara”. Det ger oss upplevelsen att kunna hantera omvärlden. Tankar, känslor, begrepp – hur vi sorterar in den värld vi önskar oss och gör allt för att få den bekräftad och – inte minst – försvara den. Men det är egentligen ett energislöseri utan dess like.

    I zazen säger man, ”att gå från tanke till icke tanke”. Det är ingen lätt sak och det går inte att tvinga fram. Vi kan i princip sätta oss och äta choklad i stället. Men det alla kan göra är att inte ta saker så förfärligt allvarligt. Lite disatans skadar aldrig. Ja, lite så tänker jag, eller mycket.

    Den artificiella intelligensen, i bemärkelsen beräkning, hastighet och sortering m.m., utnyttjar vi dagligen. Rapport beskrev för två dagar sedan AI utifrån ”gulligt halvklumpiga” fotbollsspelande robotar plus en utsaga att vi inte ska vara oroliga att AI, eller robotiken, tar över för mycket av arbetsmarknaden, på kort sikt. Det är sådant vi matas med, samt förstås, vilka medicinska fördelar denna teknik för med sig. Så AI är utan tvivel här för att stanna och frodas. Frågan är bara vilken beredskap vi har och hur självklar den snabba utvecklingen egentligen är, vid sidan av profitintresset i hela karusellen förstås. Det är en total förtätning det handlar om – allt annat än distans!

    Och vem vet – science fiction kanske i en avlägsen dag vaknar upp varmed den ”artificiella generella intelligensen” i ett slag utplånar ”den korkade homo sapiens”. Och om det sker – för att leka med tanken – beror det kanske inte på att en övermänsklig maskinelit brister i medkännande intelligens, det är måhända än värre ett intelligent uttryck för just densamma.

  9. Det är en trevlig sysselsättning leka med tankarna, har inget emot det, så tack för svar. AI är ju ett vitt begrepp och har förstås funnits länge. Jag tänkte mest på den yttersta betydelsen. Där programvarorna styrs av olika ”dna-liknande” regler och rättar sig eller utvecklar sig själv, samt kan reproducera sig ( som programvara ) i bättre versioner. Från embryo till ”mästare”. Det är långt dit om det ev. är ett behov?. Men att få datorer att känna sig ledsna, glada, spontana, behövda, ilskna, rädda, känns som en helt onödig ambition, även om det går att kopiera till viss grad, men då blir det på ”låtsas”, liksom allt annat i AI. Det är förutbestämt i programvaran. Fö. läste jag en artikel eller liknande, att kring hjärtat finns ett stort komplicerat centrum av neurologiska kopplingar, storlek näst efter hjärnan, som var dåligt utforskat ( och kanske också svårutforskat? ). Jag vet inte om det är sant, men litade på det. Tyvärr hittar jag inte något nu, som bekräftar det.

  10. Ja, så det blir som i filmerna…Vi har alltid haft ett behov att romantisera tekniken, och där, i filmens värld, får romansen eller föreningen mellan människa och maskin fritt utlopp, eller så är maskinintelligensen ond och människa god, allt enligt gammal Hollywoodprincip. Då är ju den gängse betydelsen av AI, i egenskap av väderleksprognos, facebook, medicinska implantat o.s.v.passerad för länge sedan – maskinerna har blivit mänskliga och vice versa. Det är väl det som heter AGI – G som i generell – eller stark AI. Att nå dithän är ju transhumanisternas plaskvåta dröm. Konsten att skapa självlärande programvaror är något som delvis berör hela vetenskapsfältet – det som kallas deep learning eller machine learning. Det är säkert intressant att klura i sådana saker och vara med om utvecklingen s.a.s. inifrån, men jag undrar som dig – hur ser behovet egentligen ut, bortsett från vår egen drivkraft att utforska och expandera?

    I Japan, där robotiken är förhållandevis utvecklad och spridd får robotarna Shintogudarnas cermoniella välsignelse. Där har man också anammat robotiken på ett helt annat sätt än i västerlandet. De milstolpar som hittills uppvisats hos oss för publikens välsignelse bygger på antingen nischad beräkningskapacitet eller ett halvmesyr av sociala förmågor. ”Bina 48”, den populistiska konversationsmaskin som Martine Rothblatt tagit fram, behärskar uppenbarligen bara ytlager av kommunikation. HitchBot, det kanadensiska experimentet att 2015 försöka socialisera robotiken, var med sitt teknologiska luffande i mångas ögon en rolig och intresseväckande bekantskap, och i andras det definitiva outsidermanifestet. Ja, den blev ju sönderslagen. Det riktigt svåra är att framställa en maskin som är bra på mycket.

    Och jag håller med – det är väldigt mycket låtsas över allt det där. Duger vi inte som vi är, är vi inte tillräckligt plastiga redan? Man kan tolka hela den accelererande digitalkarusellen som ett uttryck för otillräcklighet om man vill. Allt beror på vilka glasögon man tittar genom.

    Det där med hjärtat låter intressant. Någon som vet?

    https://www.youtube.com/watch?v=I4jtI1ZJjx0

  11. Ju större risk, desto större kostnad…

    Utvecklingen av invasiva hjärngränssnitt, mikrochips folkligt uttryckt, har hela tiden haft den medicinska nyttan som ett förtecken för lansering. Men ju mer dubbelbottnade användningsområdena är/kan bli, desto större blir vetenskapens och mediers behov av att undanhålla allmänmänskliga risker till förmån för de utpekade positiva möjligheter som tekniken erbjuder.

    Ingen säger nej till optimal hälsa, men alla säger nej till det övervakningssamhälle som t.ex. Orwell målade upp. Alla vill kunna använda de tjänster som digitaliseringen och internet erbjuder men ingen vill bli hackad, utnyttjad eller hotad och tystad, vare sig man bor i Sverige eller Kina. Det är ett mynt med två mycket kännbara sidor, och vi vill så gärna tro att det, när vi stoppar det i automaten, bara ska utmynna i det förväntat goda.

    En öppen, frispråkig debatt angående de flerfaldiga potentiella risker som hjärnforskning i kombination med minityrteknik medför skulle kunna bidra till att skapa misstro både mot forskningsindustrin och samhällutvecklingens ansvarstagare, d.v.s. politikerna. Dessa skulle blotta sin totala brist på inflytande över forskarregimen och båda grupperna skulle kunna uppfattas som naiva och ansvarslösa huvudaktörer i ett lustspel som mycket väl skulle kunna få mycket obehagliga förvecklingar och ett tragiskt slut.

    De kunniga ”experter” som medialt kommer till tals är oftast enskilda röster och påverkar inte den vetenskapliga strukturen som sådan, även om de är både framsynta och insiktsfulla. Jag utgår från att vinstintresset även i detta fall har den exekutiva makten.

    Den folkliga debatten och intresset kring dessa frågor har ännu inte väckts, eftersom allt ännu är förhållandevis nytt, och vem orkar bry sig när ”livspusslet” (förskräckliga uttryck) hela tiden ska bevakas och man dessutom redan är en tämligen passiviserad liten kugge i den digitaliserade industrins maskineri.

    Man kan bara hoppas att förverkligandet av ”1984” inte tar alltför stora proportioner och att t.ex. Hawkings och Boströms varnande pekfingrar bara råkade vara de skarpa intellektens skeptiska sidor som kom till uttryck.

    Och man kan bara hoppas att förnuftet, i en mindre men nog så viktig aspekt, även fortsättningsvis får råda, som när undersökningen helt nyligen visade att vi svenskar inte förstår vitsen med ”the internet of things”. Dom ”coola prylarna” är inte så coola – det coola är att avstå från dom.

  12. Intressanta diskussioner. Det finns somliga biologer som vill hävda att människor, och djur, också är maskiner. Man bryter då ner maskinens fysiska förutsättningar och jämför med människan som typ: vi är beroende och styrs av mat och dryck precis som t.ex.olika fordon som är en sorts maskin som är beroende och styrs av bensin. Från detta tankesätt är människans levnadsmetod lik en maskins. Andra menar att vi enbart är biologiska behållare för gener, som i sin tur då skulle påverka vårt beteende osv. Att själva medvetandet är en maskinell illusion om du så vill. I så fall borde vårt (mänskliga) beteende gå att förutsäga som en maskins ”beteende” går att förutsäga. Bara dumt tycker jag. Först måste man differera skillnaden mellan maskin och människa. Kan man inte det, är det i sig inte ett bevis för att människor också är maskiner. Om man vill påstå att människor också är maskiner är i så fall alla varelser också maskiner och vad är då en maskin egentligen? Svaret blir då att allt är maskiner?

    Men för att återgå till AI. Det många glömmer är alla olika dubbelriktade system vi har på olika strukturella nivåer. Alla dubbelriktade system kan råka ut för så kallad rundgång – här kallat för rundgångsprincipen. Alla (EL)musiker vet vad rundgång (feeback) är. Det låter förfärligt illa och Jimmi Hendrix gjorde rundgången till en del av soundet i sin musik. Rundgång = när mikrofonen är för nära högtalaren. Pröva själva. Människan har flera oberoende av varandra samt på olika strukturella nivåer dubbelriktade system. Du kan påverka kroppsfunktioner med dina tankar och din kropp kan påverka din tanker (medvetandet). Svår panikångest är en typisk rundgångsprincip. Du tänker på något obehagligt och känner obehag som påvekar hjärtat, andning och temperatur osv. Det i sig påverkar ditt obehag än mer och får obehaget att växa – då kroppsreaktionerna är ett bevis för att ditt obehag är äkta inte ara tanker utan förankrade i kropp. Man kan alltså framkalla ångestpanikattacker genom att tänka fram dem och de blir då verklighet. Obehaget växter till panik som påverkar hjärnan (medvetandet) som i sin tur påvekar kroppens funktioner än mer osv. Flyttar du mikrofonen från högtalaren avtar rundgången. I en ångestpanikattack kan du fokusera på att andas djup och lugnt som påverka dina kroppsfunktioner som i sin tur påverkar din hjärna (medvetandet) som får din panik att avta. Placebo/Naceblo är ytterliggare en rundgångsprincip som kan gå så långt att den påverkar gener, osv.

    När vi har AI med dubbelriktade system som kan drabbas av rundgång, då får vi också (tror jag?) en AI som får ett medvetande – som i sin tur kan påverka rundgången. När AI får ett medvetande ökar den väl i så fall på sitt egna medvetande som då till slut utvecklas till ett självmedvetande. För inget självmedvetande har vill väl avstå sitt eget medvetande? Detta ger också på sikt en kreativitet. Drar man ut detta i sin förlängning måste maskinen eller en AI ha tillgång till närmast en oändlighet i sitt självmedvetande och får en avsevärd kreativitet på köpet. Det medför flera andra aspekter att också tänka på. När väl AI får ett självmedvetande samt blir så intelligenta som vi hoppas, varför skulle den i så fall ha för avsikt att låta oss människor förstå det? Det skulle ju bara resultera i att vi människor skulle begränsa den AI. Är den AI så pass intelligent så lär den tänka ut hur den kan dölja sin kapacitet för oss som. Så när den dagen kommer lär vi inte märka det.

    Ytterligare en tanke med en självmedveten AI är väl konkurrensen mellan dem?

  13. Intressanta saker du tar upp och tack för att du lyfter in begreppet rundgång.

    (Med förlov sagt, å teknikens vägnar):

    Redogörelsen för rundgångsprincipen är enligt min mening mycket tillämpbar. Vi tar del av fenomenet redan när vi är små och får den då så obegripliga och farliga världen beskriven för oss i form av sagor. Sagorna består ju av arketypiska symboler som blir grundelement för barnets sätt att förhålla sig till sådant som annars skulle kunna förorsaka obehagligt studsande känslor i en rundgång.

    Sagorna har bevisligen en läkande effekt på barn som drabbats av svåra trauman eftersom de kan bryta upp den annars så destruktiva processen. Symboliken, eller bilderna sipprar ner, eller upp, i det omedvetna och blir till behövligt styrmedel för uppfattning, känslor och psykosomatik. När vi blir äldre ökar motståndet mot rundgång, eller förtätat kaos, och vi är alla olika utrustade för att hantera stressrelaterade situationer, men ibland överbelastas systemet, som vid trauman, panikångest eller ”ständigt inducerade lyckorus”.

    Ett tydligt exempel på rundgång var när Mia Berner som universitetsföreläsare fick avbryta sitt arbete på grund av en accelererande rädsla för ormar; när hon såg att en elev hade ett skärp på sig ryckte associationen hårt i ångestens varningsklocka och den känslomässiga paniken var ett dödligt faktum. Det var på den tiden då den kognitiva terapin hade sitt genombrott, och den blev också hennes räddning.

    En ödmjuk (inte sentimental) inställning till något som är större, eller att bara ta den där ”distansen” till det intrikat småttiga som fångar in oss i olika känslomässiga tillstånd, blir ett sätt att bryta rundgången. Det kan vara skönt att gå i skogen, bara som ett praktiskt exempel. Men att ”primalskrika” i skogen för att bryta kraftigare varianter av rundgång blev väl aldrig någon höjdare.

    Rundgången finns i olika former och på olika nivåer, men jag tror att alla biologiska system har ett tak, eller maxpeak, och har därför svårt att föreställa mig en linjärt obegränsad fortsättning av densamma, inte ens om vi inkluderar människans djupaste omedvetna skikt. Vi är alldeles för jordbundna för det; frågan om att äta eller ätas bromsar upp vortexvirveln, antar jag

    Frågar du en buddhist säger han att samsara, människan i bägärens värld, är en rundgång av ständigt överlappande och självförstärkande momentana tillstånd. Rundgången blir också förutsättningen för det självmedvetna. Och för ett system med anpassningsförmåga krävs helt klart tvåvägsfunktion, eller dubbelriktning. Ja, vem kan säga emot? För buddhisten (hinayana känner jag inte till så väl) handlar det om att medvetandet ytterst ska avstå från det självmedvetna – men utan att fästa något som helst avseende vid det! Så din fråga får ett inverterat svar utifrån min och buddhistens horisont. Inspirationens och kreativitetens källa finns enligt våra uppfattningar inte i det medvetna, och absolut inte i det självmedvetna, utan emanerar från energier som är kopplade till själva ”varandet” – alltings varande. Kognitiv kreativitet kan i viss mån renodlas men står då under avsaknad av denna obundna energi, enkelt uttryckt, och får därför aldrig samma omfattande potential. Låter det begripligt, eller bara fnasi-kvasi?

    När Dalai Lama ryggdunkar Dimitry Itskovs avatarprogram har de säkert resonerat om förutsättningarna för biologisk/maskinell/ inlärning. Men här går våra vägar isär eftersom jag föreställer mig ”någonting mer”, en biologisk komponent som aldrig kan adopteras av maskinen. Jag känner mig övertygad om att vi människor inom oss rymmer en dimension som maskiner och ”mindware” aldrig kommer i närheten av, än vilka animistiska eller superteknologiska trolldomskonster vi använder i överföringssyfte.

    Att tränga ännu djupare i kvantfysiska teorier och tillämpningar kan inte heller överbrygga denna definitiva skillnad. Men vi samlar på oss alltmer kunskap om tillvarons fundamentala sammanhang, och nya spännande teorier väntar ständigt bakom nästa krök på teoretisering och begreppsbildning. Det är såtillvida en intressant tid att leva i.

    Konkurrensen, din avslutande fråga! Jag ber att få återkomma, det blir för mycket annars.

    Och mycket blev det, men skit samma…

  14. Intressant. Den obearbetade rädslan som förstärks med hjälp av vår associationsförmåga utifrån nya intryck, en slags rundgång kanske.
    ”Men att ”primalskrika” i skogen för att bryta kraftigare varianter av rundgång blev väl aldrig någon höjdare.”
    Risken fanns väl också att primalskriket kunde starta andra skogsvandrares eventuella gamla trauman 🙂 Men primalskrik om man är ensam i bilen, fungerar kanske?
    Jag är också ganska övertygad om att vi kan förvänta oss en hel del fördelar av att AI utvecklas utifrån vad det är, elektronik och inget annat. Man kan aldrig bygga in ”medvetenhet” i elektronik, utan bara ytligt härma en medvetande, som systemeraren kan fantisera ihop innan det kodas. Här använder systemeraren ändå fantasin, så det kan vara ett fint syfte ändå. Men som sagt blir en mer eller mindre ytlig kopiering av mänsklig medvetande.
    Jag är som sagt också inne på de vägarna. Ambitionen att vilja integrera mänskligt ”mindware” i en maskin är mer än övernaturligt. Som att bygga ett litet universum av över 95% okända komponenter eller program?
    Konkurrensen är ett stort ämne i sig och har väl flera nyanser på en stor skala från minus till plus.

  15. Japp – primalskrik i bilen fungerar utmärkt, särskilt om man vevar ner rutan i en bilkö, då kan man studera omgivningens reaktion och avrunda med ett skratt. På den tiden mobiltelefonen var ny tog en medpassagerare vid infarten till Tingstadstunneln – det var kö – sin oskalade banan till huvudet som om han talade i telefon. Detta för att övertrumfa den märkvärdige yuppienalletalande mercedesmannen i andra filen. Han hade nog varit hjälpt av ett förlösande skrik, så arg som han såg ut att bli.

    Men nu finns väl inte samma status i kommunikations- och digitalvärlden längre, eller gör det? Jag har ingen koll alls. Har fortfarande en femton år gammal Nokia 3310. Den håller hur bra som helst, en status i sig, fast det krävs en föryngring, för batteriet går inte att få tag på vad det verkar. Det är ju så med nya produkter – först skapas ett status- och nyttovärde sen kommer vårfloden ut på marknaden i en helt annan prisklass. Och nu har väl alla i stort sett allt som finns, eller? 3-D skrivare, hmmm – undrar hur det blir med den saken. Ett utvidgat sätt att se på film – att nästan existera i filmen, svensk ny uppfinning – blir väl den perfekta leksaken. Frågan är bara om vi verkligen är betjänta av sådantr eller om det bara skickar oss allt längre in i den rundgång av beroende jag försökt beskriva. Man kanske kan hitta något slags terapeutiskt värde i den produkten, så den framställs som ”seriöst nyttig”. Men å andra sidan – AI måste ju få vara både nyttig och rolig. Helt klart så!

    Konkurrensen ja – just nu konkurrerar tvätten som väntar på strykning med innevarande syssla. Jag återkommer. Tittar en gång om dagen fortsättningsvis på ”tråden”, det är väl så det kallas. Det får bli lagom.

  16. En om dan – nåja:

    Jag har nog aldrig reflekterat över konkurrens tidigare men jag tänkte såhär. En hund- eller lejonflock som jagar fäller ju det svåråtkomliga bytet genom samarbete. Den har därigenom blivit klokare, både på grupp- och individnivå. När flock ställs mot flock är det gissningsvis bara aggressivitet och råstyrka som gäller. Fast kanske vissa djurarter använder ”intelligens” för att boxas beräknande mot varandra?

    Jag skulle tro, för att göra en höna av den lilla fjädern, att samarbete är vägvinnande för intellingensens utveckling, både för djur, människa och maskin. Samarbeten kring öppna källkoder blir väl sällan misslyckade, medans Windows 8 jämförelsevis bara var ett fiasko ur storfinansens händer. Mycket processorkraft i stora gridnätverk ger förstås helt andra möjligheter. Och samma på vår nivå: Ettusen människor tillsammans kan lösa söndagskrysset i DN, men inte tio. Näh.

    Tidigare, och det förekommer nog än, skulle det ”brainstormas” på möten. Man delade in sig i smågrupper, skulle vara spontant kreativa, och presentera problemlösningar. Men det, kom man på, är inte alls lika effektivt som när man tillåts problemlösa i lugn och ro och var för sig, och sedan sammanstråla och jämföra resultaten. Men grupparbeten kan självfallet vara väldigt kreativa under andra former.

    Har man tio grupper om tio personer med tio miljoner i potten till den som löser problemet, då uppstår ju konkurrens om ”födan”. Vem levererar bästa resultatet, vem producerar bästsellern? Det är ju så marknaden fungerar. Och det är lika ”intelligent” att producera billigt/sälja mycket som det motsatta; kopplingen mellan kvalité och intelligens blir relativ mot den krassa bakgrunden.

    Dom där 95 procenten – precis. Inte ska vi inbilla oss att vi vet mer om ”rubbet” – Gud och döden inkluderad – än vad myran vet om innehållet i Tekniska Muséet! Eller? Det är ju därför vi tror – och forskar.

  17. Lars: Intressant. Att det skulle finnas tak i rundgångsprincipen, linjärt eller om den kröks till virvelform (som två mot varandra stående speglar) är sant så till vida att systemet stängs ner om ångestpaniken tillåts försätta – i biologiska system kanske jag skall tillägga. Gangstern Mr Sopranos förlorar medvetandet i HBO-serigen med samma namn. Orsak: ångestpaniken i rundgång som löper amok. Tror det finns människor utan maxpeak i rundgång, och för dem ter sig tanken på maxpeak som en vacker saga att klamra sig fast vid ungefär som med en roll eller det vi i dagligt tal kallar för identitet. Tänker mig att om kreativiteten i princip är oändlig samt oförutsägbar, bör rundgång också vara det eller att en oändlig och oförutsägbarhet kreativitet byggs upp av en rundgång – utan bortre parentes. Känslor kan vara följd av rundgångsprincipen. Känslor blir då slutprodukten, Ett sorts tak kanske? En slutsignal. Med detta vill jag ha sagt att jag inte tror alla har en bortre parentes, men att det i sig möjligen är ett patologisk avvikelse somliga begåvats med. Besök närmsta slutna psykosavdelning förstår du vad jag menar. Slutsats: Dubbelriktade system bildar rundgång som löper amok = kreativitet.

    Skriver vi kod till en AI, där koden tillåts skriva egen kod som möjliggör just en oändlig rundgång. Detta förutsätter att den AI medvetet skriver egen kod med syfte oändlig rundgång. Kanske får vi avdelningar med psykotiska Artificiella intelligenser då? Nu kanske vi närmar oss vad som krävs av en AI om den skall likna människors intelligens samt kreativitet. Men varför MÅSTE en AI lika människans intelligens? Det har jag aldrig förstått? Matematiskt har vi ju Kardinallitet (oändlighet) och oförutsägbarheten i t ex primtal. Tror att kreativitet, om den bygger på oändlig rundgång, kan ”bryta” rumstiden och komma tillbaka till nutid. På mer abstrakt nivå undrar jag om inte maxpeak i rundgång är en motsägelse i sig själv? Rundgång är ju inte linjär utan ändarna hackar i varandra – därav ordet rundgång. Därför tror jag oändlighet startar om från noll – tillslut. Låt vara att det tar tid och för att snabba på förloppet går ”tiden” baklänges. Det i säg är negation – jag vet. Svårt att ”metaforisera” detta. Partikel- samt kvantfysiken arbetar med dessa imaginära företeelser till dagligdags.

    Mycket finns att skriva om mycket du skrev, avstår då jag vill lyfta in uppmärksamheten. Uppmärksamhet och/eller uppmärksamhetsstörning har jag funderat på en hel del och det krävs nog av en AI att den på något sätt hantera detta. Uppmärksamhet är enligt mig alltid ett medvetet val samt att ordet är slarvigt och kort för något mycket, mycket komplext. För mig uppenbarar sig uppmärksamheten i följande metafor: själens inre strålkastare som man kan göra många olika saker med. Man kan låta den svepa över stora vidder. Sätta på en kikare eller en stjärnkikare och rikta den bort mot oändlighetens bortre gräns; eller en lupp, mikroskop eller varför inte ett svepelektronmikroskop och studera det minsta av minsta. Men det finns en sak man inte kan göra: rikta uppmärksamheten åt två olika håll samtidigt. Att kapa reläet som kontrollerar styranordningen som riktar uppmärksamhetens strålkastare år ett visst håll är maktens våta dröm. Lyckas man kommer alla att se och därför tycka likadant. Om man däremot anser att vill själva har tolkningsföreträdet (ett medvetet val) i vilken riktning vi vill rikta själens strålkastare mot, anses vi ha uppmärksamhetsproblem av dem som vill styra riktningen. Vem styr då vart den AI skall rikta sin uppmärksamhet mot? Är det den egna AI är det per definition inte intelligent enligt mig.

  18. Rättelse: ”Är det INTE (ska det vara, inget annat) den egna AI är det per definition inte intelligent enligt mig.

  19. Liknelsen med mikrofon/högtalare är bra – allt övrigt blir bara till ett drömscenario av teorier så länge vi inte har tillträde till vetenskapens heligrum, eller hur. Delar i ditt resonemang har kanske en viss eller t.o.m. stor giltighet men är ännu inte riktigt mitt bord. Kanske finns andra intressenter där ute.

    Nåja, den signal som kommer genom överstyrning är alltid beroende av objektens prestanda eller förutsättning för in- och utsignal. För de som har böjelsen att förstöra ljudutrustning är det naturligtvis fullt möjligt att påvisa förekomsten av bortre parentes eller maxpeak. En annan gräns, vad ljud beträffar, är förstås de egenskaper som det fortplantande mediet tillhandahåller, i detta fall luften. Den intelligens som bor i kvantfysiken är i allra högsta grad en del av biologin och mänskliga betingelser. Varför skulle AGI någonsin frikopplas de dimensioner som är vår förutsättning?

    Jo, jag har arbetat med psykotiska patienter och vet att en vanföreställning bara är vad den är: ett gränsöverskridande in i ett kaotiskt rum, men trots allt med ganska alldagliga möbler. Strukturen för det ena fallet är det andra likt. Du känner väl till ”gränslösheten” i dina drömmar och vaknar inte upp på morgonen under sängen eller i en annan dimension. Du kanske har mardrömmar men vet att du inte kommer att käkas upp av desamma. Människan utan maxpeak är manikern som är på väg att sätta värdsrekord i you name it och som av terapeutiska skäl avgränsas från intryck. Men det är bara en intrapsykisk och imaginär gränslöshet, vilken under mer kontrollerade former kan vara otroligt kreativ just därför att den överskrider ramverket för det självmedvetna – så var vi där igen!

    Om du enbart tillskriver din uppmärksamhet det medvetna valets kraft, som du påstår dig göra, då höjer du den fria viljan till skyarna på ett sätt som blir absurt och skulle roa t.ex. reklamindustrin mycket. Det är nog i normalfall inte en skymf mot den mest stringente vetenskapsmannen att berätta hur mycket han styrs av det omedvetna, både under sin fritid liksom i sitt arbete. D.v.s. han skulle möjligen bli stött och säga ”Det visste jag redan!”

    Det var en bra kommentar, föder eftertanke med bortre parentes. Pingpong med rymdhjälm.

  20. Välsignat det sammanträffande som bidrog till Bosse Lindqvists sakliga dokumenterande och avslöjande av den hänsynslöse bluffmakaren Macchiarini och de välorganiserade krafterna som möjliggjorde kröningen av hans karriär. Tragiskt att kirurgen framhärdade i sin verksamhet och inte långt tidigare gjorde som rektorn: Bättre avgå än avsättas. Leijonborg idag: ”Hur kunde man agerat snabbare eftersom ord tidigare stått mot ord”? Jamen bra! Ännu fler undanflykter, och nu med bekant diplomatisk trovärdighetsknorr. Men snabba ryck här, så vi snarast kan sätta igång med att glömma…

    Idén om att vara/bli den bästa och världsledande organisationen/yrkesmannen blev i detta fall förblindande, och kravet på att vara vindflöjeln personifierad genererar alltid intressanta utsagor.

    Och vad har det med artificiell intelligens att göra?

    Tänk en stund på de krafter som framtvingas i en organisation där forskningen heligförklaras utifrån de löftesrika argument som välrenommerade experter framhåller. Löften för kliniken, koncernen, landet, patienten. Löften om potentiella strukturrationaliseringar, ekonomiska besparingar, ekobaserad hushållsstyrning, intelligenta övervakningssystem. Löften om ännu snabbare datorer, smartare appar, interaktiv underhållning och inte minst det där häftiga implantatet (fräschare ord kommer att lanseras) som du kommer att kunna uppgradera din hjärna med och som öppnar upp för möjligheter du bara kunnat drömma om. Ja apropå, varför inte – möjlighet att kunna spela in dina drömmar, unna dig lite navelskådande, eller bara tokskratta åt dom.

    Men också löften om att vara på tårna gentemot icke-samarbetspartners inom försvarsindustriella sammanhang. Hur dessa projekt framskrider tilldelas naturligtvis inte gemene man, annat än i krypterad form i Arménytt förstås.

    Så min undran är: Tror ni (jag förutsätter givetvis att texten översätts så att även Kurzweil, Löfvén och Xi Jinping kan läsa) – nej, allvarligt nu! – tror ni/någon att vetenskapen utnyttjar människor för långtidsstudier av hjärn- och kroppsfunktioner där informerat samtycket inte beaktats? Är det tänkbart, troligt, uteslutet, självklart eller är det kanske inte ens tekniskt möjligt? Hugg till med ett svar enligt bästa förmåga!

  21. Glömde säga , Ale, att jag gillar de där sista raderna – hur du lyckas integrera uppmärksamhet och aktivt val. Du måste skilja på uppmärksamhet och fascination till att börja med. Samt ”De som riktar uppmärksamheten i en viss riktning kommer de att tycka likadant”. Hur förklarar du det påståendet? Och, förresten, har inte ”makten” för länge sedan ”kapat relät” alldeles förbannat väl. Hur många är de som vill/vågar går mot strömmen streamline. Det är mycket lätt att påverka oss och den flockdjurspsykologi vi är utrustade med. Det var bara något jag kom att tänka på när jag stod och skalade potatisen. Det kommer nog fler tankar.

    Men tack för visat intresse och återkom gärna.

  22. Du släppte en kreativitetsbomb, Ale:

    För en människa i ”rundgång# och utan maxpeak, d.v.s. för den som inte har en bortre gräns för flödesintensifiering skulle identitetsupplösningen vara ett faktum. Det är så du menar, och därmed står hon mitt i kreativitetens Shangri-La. Ja, försåvitt vi avser hjärnans kollapsade förmåga att regelmässigt bearbeta sinnesintryck är det helt riktigt, även om det inte är kreativitetens verkliga källflöden hon omsluts av. Men, min vän, i detta fall är det själva ”rundgången” som utgör tak och gränssättning. Vi behöver inte applicera någon oändlighet eller krökt rumstid – fenomenet duger precis som det är.

    Det är sant att psykosen kan härbärgera en fantastisk massa kreativitet och det är bl.a. därför så svårt för omgivningen att i sin tur härbärgera dess högst individuella uttrycksformer. Den fragmenterade symboliseringsförmågan med sitt mångbottnade bildspråk kan bjuda på fantastiska vändningar och oväntade associationer som verkligen berikar den som vågar öppna sig inför sådant.

    Men psykosen kan också rymma många destruktiva egenskaper. Kroninsk psykos, eller schizofreni, kännetecknas av de fyra a:na: autism, ambivalens, affektionsrubbningar och associationsstörningar, och inget av det där är egentligen eftersträvansvärt. Psykotomimetiska genvägar lär oss enligt min uppfattning inget utöver vad vi egentligen redan visste.

    Kreativiteten, i den bemärkelse vi alls kan hantera ordet, är inte i mindre avseende en produkt av biologiska förutsättningar modererade i miljö än dess motsats, stagnation. I kriget kläcks idéerna brukar man säga; då finns inget stillastående.

    Kreativitet är kanske inte psykosens eller drömmens rätta signum, men spelar ändå en stor roll för dessa sinnestillstånd. För att exempelvis skriva riktigt bra poesi måste man nog förstå lite av dess väsen, eller våga öppna sig inför det.

    Men vad händer med skrivandet om språket går sönder? Och vad händer med lyssnande och läsande när orden inte längre riktar sig utåt? Lyssna här så kanske Leif Holmstrand kan ge lite vägledning.

    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/51326?programid=1273

  23. ”Måste en AI likna människans intelligens?” undrar Ale. Det blir ungefär som att ifrågasätta varför tomten nödvändigtvis måste komma med julklappar. Skulle man inte kunna be honom kasta bort all julmat i stället? Eller slå ihjäl oss med plastgranen, likt en personifierad kvantalgoritm som går bärskärk. Man skulle också kunna fråga varför odödlighetsivrarna inom transhumanismen vill implementera den mänskliga intelligensens förutsägbarhet i maskineländet. Kommande kvantdatorers överlägsna beräknings- och simuleringsförmåga bottnar väl också i våra behov att lösa problem. Primtal och oförutsägbarhet har, om jag missförstått det hela fel, mycket begränsade praktiska användningsområden i en vidare bemärkelse, målsökning och beräkningskapacitet undantaget alltså.

    Våran föreställning om att tiden har ett linjärt förlopp kommer kanske snart att kunna bevisas vara osanning. Inte genast lika provocerande som den historiskt förändrade synen på himlakropparna eftersom nya idéer nu lättare accepteras. Men kommer upptäckten av gravitationsvågorna att föra oss närmare drömmen om tidsresan? Och vad vore nyttan med att företa resor i tiden? Så vi lugnt och tryggt kan köra slut på Moder Jord och dra iväg till sällare jaktmarker? Själv har jag en vag föreställning om att allting redan inträffat och att tid strömmar därigenom. Hur löjligt som helst! Vi måste komma ihåg att livet är en erfarenhet, inte någon eterisk filosofi. Jag tror att vi för närvarande har mycket större nytta av Clarence Blomquists odödliga standardverk om medicinsk etik än någon av Kip Thornes böcker.

    Macchiariniskandalen lyfter nu fram en utredning om etik/forskning med tonvikt på gränsdragning mellan vård och forskning. Då blir det säkert full koll, hoppas bara inte lika skrattretande som när polisen alltsedan 70-talet påstår sig ha haft ”full koll på de kriminella grupperingarna i samhället”. Lugnt och tryggt, bra att veta. Eller i nivå med han som körde plogbilen och tillfrågades om han inte skulle göra en insats för framkomligheten: ”Jag har full koll!” Familjen förstod ingenting. Sanningen var att fordonet var trasigt, men det sa han inte. Han sneglade ut mot snöfallet och hade ett momentum av full koll i stället.

    Nog var det allt för idag.

  24. Lars: beträffande maxpeak i dubbelriktade system: Visst, man ska inte glorifiera och romantisera psykostillstånd med vidhängande sjukdomar. Men, jag vill häva att: det finns inget som heter psykisk sjukdom, utan bara individuella sätt att inte fungera så bra på. Det finns ca 7000 olika sjukdomar inom somatiken. Hälften är virusbaserade. Du kan identifiera, klassificera samt hitta isolerade orsaker på en, säg, naturvetenskaplig grund för somatikens alla sjukdomstillstånd. En så kallad psykisk sjuk person kan plötsligen och till synes på ett magisk sätt tillfriskna utan att du kan fastställa varken orsaken till sjukdomen eller till tillfrisknandet, även om du svänger dig allsköns diagnoser. Orsaken till att psykiatrin vill hävda sjukdom, är att de önskar luta sig mot en imaginär naturvetenskaplighet. Det naturvetenskapliga forskningsidealet är problematiskt att tillämpa på upplevelser. Vidare att vad som händer med dubbelriktade system utan maxpeak är att det leder till en kakafoni eller en virvelstorm av till synes oändliga signalimpulser. Nå, det går att finna mönster i dessa till synes kaotiska stormvirvlar av signalimpulser. Finner du mönster, finner du också information. Och finner du information finner du visdom. Kruxet är bara att släpp på rädslan och ge dig hän. Lättare sagt än gjort. Det har nämnt primalskrik här och där. Nå, har själv gått i dryga två decennium är primalpsykoterapi och där är skriket varken en metod eller mål utan resultat av dubbelriktade system som löper amok när väl tilliten och styrkan byggs upp starkt nog.

    Lars: ”Du måste skilja på uppmärksamhet och fascination till att börja med”
    Bra Lars!

  25. Nu över till varför uppmärksamhet är viljestyrd.

    Det börjar på 6-årsverksamheten. Barn lär sig att vissa frågor får de aldrig ställa andra går hur bra som helst. De som lyder belönas. Kollektiv bestraffning är legio. Syftet verksamheten är att göra barnen skolmogna – lära dem idka tystnad och självcensur inför auktoriteter samt att tränas i sin självstympelse mot det egna jagets impulser. De barn som mot förmodan har modet att ifrågasätta, vägrar lyda utesluts ur gemenskapen. Att skola arbetskraften handlar inte om att producera: starka, nyfikna, modiga, öppna, verbala och spontana människor ty dem är det svårt att kontrollera. Tvingas man läsa eller göra tillräckligt många meningslösa saker som man vet är helt meningslösa händer något med en över tid. Man gör det samt avancerar till nästa pinnhål och lyder nästa order och arbetar sig slutligen igenom och får sitt betyg.
    Tvångslagar.
    Ty barn är tvungna gå i skolan och separeras från föräldrar.
    När motståndsviljan är bruten är barnen skolmoget – det betyder öppen för indoktrinering, för politisk formning. De har slutat lyssna inåt samt vara stolta över sig själva. över vilka de är, utan stolta hur de uppför sig. Barn lär sig bli vad andra förväntar sig. Förnekar man barns deras grundläggande behov uppstår smärta, spänning samt sjukliga symtom. Den som lyckas uppmuntras med ett noga uträknad belönings- och graderingssystem. De riktar nu hela sin uppmärksamhet utåt mot sin omgivning stället. Nedbrytning tar många och under tiden protesterar barn. Skiljer man ett barns upplevelse ifrån känslan blir inte längre upplevelsen och känslan samma sak och vem eller vad ska då barnet lita på då? När det till slut finns mer av bortträngningar och försvar än av känslor har indoktrineringen segrat. En sådan varelse kan inte lita på sina känslor längre för de vet inte vad de känner eller förnimmer därför att de inte känner eller förnimmer något. Vad som finns kvar endast en dominans av försvar. En sådan varelse tror därför inte att det finns något som är sant. De tror bara att det finns olika sidor av ett påstående om dem själva. Det som nu finns kvar är blot oro och spänning. Oron som skapas mynnar ut i sjukliga symtom: huvudvärk, mardrömmar, mörkerrädsla. Här träder samhällets elit in: barnläkare, kuratorer och skolpsykologer (som själva försakar sig genom utbildningssystemet) övertygar att symtomen är normala för ett barn. De hävdar alltså att sjukdomssymtomen är en medfött sjuklig process. Den som kontrollerar alla upptänkliga sjukliga symtom bäst är den friskaste. Men här uppstår det ett problem. Om man anser att sjukdomssymtom hos barn är medfödda, eller rent av ett naturligt tillstånd tvingas man samtidigt att beakta begreppet försvar. Tror man att försvar är nödvändiga hindras man att undersöka och finna de underliggande orsakerna. Så fixar eliten detta: tesen blir självuppfyllande och det uppstår ett cirkelresonemang: Den som kontrollerar bäst är den friskaste. Detta är elitens professionella idéer om ett rationellt beteende som ytterst har till syfte att styra så många människor som möjligt. Vi förfasar oss över att det finns omskolningsläger i så kallade kommunistdiktaturer; men vi tänker inte på att det är just vad skolan är för ett litet barn. Skolan levererar här en ideologisk tjänst och tanken är att den ska leverera en ny generation undergivna, lydiga kontrollanter och administratörer som agerar i elitens intresse. Syfte är att människor skall göra de här konservativa värderingarna till sina egna. Det är orsaken till att vi ALDRIG, kommer att få maktkunskap, levnadskunskap, känslokunskap, relationskunskap i skolan.

  26. En frisk människa går aldrig att förtrycka utan att den gör motstånd.

    Har du och å andra sidan modet och styrkan att stå på dig och följa dina impulser och göra motstånd kallas du för ansvarslös, excentrisk eller i värsta fall klassificeras du med en diagnos. Det betyder att omgivningen sjukdomsförklarar dig. Det har den fördelen att de aldrig mer behöver ta det du säger på allvar. Dina uttalanden tillhör nu din sjukdomsbild – inte dig själv. Ger du dig inte, om du är envis och rätt fram straffas du hårt på alla upptänkliga sätt. Samhället har ingen ekonomisk nytta av starka individer utan behovet består av en svag massa som kan lätt kan styras. All indoktrinering handlar om detta. Då de inte klarar att bryta ner dina styrkor sjukdomsförklarar samhället istället dina styrkor. Har du ett tolkningsföreträde runt allt som gäller din egen person, dig själv och åt vilket håll du vill rikta din egen uppmärksamhet åt; alltså inte tillåta att andra bestämmer åt dig? Då kvalar du in för diagnosen uppmärksamhetsstörning.
    Följande av impulser ett friskhetstecken. För elitens idéer, om ett rationellt beteende, ett sjukdomssymtom. Svart blir vitt och vitt blir svart. Men nu är det så, att det händer ibland att uppmärksamhetsstörningen försvinner; och allt som oftast när man själv får välja ämne, utformning, tillvägagångssätt, hastighet och ordningsföljd o.s.v. – symtomen uppmärksamhetsstörning upphör helt att gälla när man fångas av något som intresserar en. Du nämnde fascination. Hur förklarar då eliten detta? Borde inte de som har diagnosen uppmärksamhetsstörningen alltid ha symtomet uppmärksamhetsstörningen? Annars så har de väl inte diagnosen uppmärksamhetsstörningen? Borde inte symtomen alltid finnas där då, för att diagnosen skall uppfyllas? För i annat fall talar man väl INTE om en störning – en ständigt närvarande, oförutsägbar och tvingande svaghet som en sjukdomsdiagnos i själva verket är? Antingen så finns väl sjukdomen och därför diagnosen, eller så finns den väl inte där? Inte kan man väl ha en diagnos ibland och ibland inte? Och om så vore fallet vem bestämmer i så fall när man har diagnosen alternativt inte har den? Eller menar dem att man kan ha en diagnos samtidigt som man inte har den? Man har väl inte, per definition, en uppmärksamhetsstörning om man kan rikta sin uppmärksamhet åt det håll man vill? För var tog i så fall störningen vägen?

  27. OK, vi lämnar tekniken därhän för ytterligare en stund, men en sak i taget:

    Javisst sker en indoktrinering. Indoktrinering är ju i sin renodlade form bara det kulturella kitt som med alla tänkbara medel kommer till uttryck. Tror katten att vi på ett metaplan ombeds göra och helst tänka ungefär likadant. De tunga religiösa påbuden var ju ett verkningsfullt vapen i likformighetens hand. Alla de belöningssystem som bäddas in i våra kulturella paradigm har också preservationens och hotets tydliga prägel. När människor blir subversiva och bryter mot mönstret i alltför stor utsträckning blir de samhällsfarliga. I Sovjetunionen spärrades de in, liksom i nuvarande Kina. Det är ju en, i dubbel bemärkelse, pyramidal självklarhet. Hos oss får folk får sitta och tänka på självförsörjning, blogga om det och filosofera hur mycket som helst, så länge inte alltför många gör slag i saken och blir drop-outs. Men det är ingen risk eftersom belöningssystemen är vår tillfredsställelse hela tiden föser oss samman. Falun-Gong i Kina, bara som exempel, nyper makten hårdare om. Även här skulle icke-konsumtion, teoretiskt, kunna vara en farlig folkyttring. Och allt det där handlar ju bara om rädsla. Aztekerna var så rädda att dom offrade huvud efter huvud för att blidka gudarna, och någonstans kan man naturligtvis alltid hitta paralleller till våra egna sätt att hålla samhällsstrukturen samman.

    Barnets lyssnande inåt, dess tankar och föreställningar omvandlas i socialiseringsprocessen till ett fruktbart frö först när det manifesteras med ett du och får bärighet i tillvaron. Detsamma gäller oss vuxna. Men vad innebär det att lyssna inåt? Alla våra tankegångar och idéer vore ett verkningslöst harvande så länge de inte får bekräftelse från omvärlden. ”I tio år satt jag i en grotta i Himalaya med en get – men inte blev jag särskilt mycket klokare för det” Att VERKLIGEN lyssna inåt är att upptäcka den rymd som innehåller allt, den som är blank, tom och utan värderande omdömen. Det är ingen lätt sak, det har jag redan betonat, och jag vill gärna återkomma till just detta.

    Ibland hör man folk säga ”och jag blir aldrig så glad som när jag blir överbevisad”. Det låter väl som en snygg varudeklaration. Jag tror att våra tankegångar i grova drag sammanfaller, men fortsätter gärna att analysera skillnaderna, och förtydliga och underbygga de delar av ditt resonemang som känns rätt. Men bara inte just nu eftersom mila-promenaden hägrar under en sol som snart går ner. Återkommer med de rätta diagnoserna. (:

  28. Pisspaus, och medan jag kommer ihåg och för att dessutom få travestera Ferlinghetti:

    ”Ett underbart O föll ur min mun och bildade tillsammans med bokstäverna L, V och E ordet LVEO”. Men det var igår…

    Under ett mycket begränsat antal naturliga lux fortsätter nå vandringen, denna gång runt ett av träsken i garnisionsstaden.

    https://www.youtube.com/watch?v=Nf11xR4D0pA

  29. Inte nog med att du, som jag mycket riktigt tidigare påpekade, måste lära dig skilja mellan uppmärksamhet och fascination – du måste också se skillnaden mellan uppmärksamhet och koncentration. Att kunna behålla sin uppmärksamhet förutsätter ju förmågan till koncentration. Koncentration underlättas när medvetandet försätts i tillstånd av fascination, eller när ett treancetillstånd till olika grad utraderar objektets utanpåverk. Ett sådant trancetillstånd av ”vilande inzoomning”är inte något mystiskt i sig, det är något vi ofta upplever, särskilt när vi är trötta. Men om boken är tillräckligt fascinerande känner vi ingen trötthet alls…

    Begreppet uppmärksamhetsstörning är per se obekant för mig men motsvarar i min tankevärld ett överfokuserat intresse, antingen till skada för omgivningen och/eller individen själv. I annat fall går det inte att rubricera som störning. Uppmärksamhet och fascination – att medvetandegöra och hålla kvar – lyder under det komplexa medvetandets lagar. Vi kan, antingen i brist på kunskap eller självkänsla, i kompensatoriskt syfte inbilla oss att vi i hög grad reglerar detta själv, men det är naturligtvis inte sanningen. Den som i sin barndom blev slagen, våldtagen eller på olika sätt kränkt förlänger ofta sitt offerskap utifrån sitt perspektiv av underlägsenhet. Det bara är så.

  30. På din undran om psykosens innersta väsen, eller om det trots allt inte kan finnas ett unikum i själva tillståndet, något som särställer en från alla andra som sporadiskt eller permanent lever med dess egenskaper – ja, det kan bara du själv svara på, men det torde bli ett subjektivt, men för den skull nödvändigtvis inte ointressant, svar.

    I andra kulturer ingick/ingår psykotiska människor – inte de mest autistiska, utan de förhållandevis fungerande och jordnära – i ett ”andligt” sammanhang. De fungerade/fungerar som instans och budbärare mellan himmelska och jordiska makter, exempelvis som schamaner, och fyllde/fyller således en stor funktion, både för grupp och individ. Dokumentärfilmen HÄSTPOJKEN rekommenderas starkt. Jag tror den heter så. Den handlar om föräldrarna som tog med sitt svårt autistiska barn till Mongoliet. Black Elk recommends!

    I den västerländska kulturen har vi sett till att städa undan allt vi inte genast förstår, helt enkelt därför att vi är rädda. Det är enklare att låta vetenskapliga och nobelprisande normer vara allenarådande för sinnenas räckvidd. Och bättre för den städade att göra avstickare till peruanska ayahuascaretreat och genomgå ”personlig transformation”. Ja jisses! Jag känner igen delar av ditt resonemang i Terrence McKenna. Han hade mycket kloka saker att förmedla, även om hans psilocybinfixering inte är mycket att hänga i julgranen, särskilt inte den som står på torget.

    En annan säker sak: Ju högre upp bland molnen man sträcker sitt huvud, desto kraftigare förankring i jorden krävs.

  31. Och din, tror jag, avslutande fråga, hur kan en uppenbar eller synbarlig störning konstateras/diagnosticeras när symptom i senare skede försvinner, eller kommer och går? Ja, regelrätta skov är ju en orsak som kan journalföras. Men annars?

    Anna Odell gjorde sin provokativa ”installation” för att få inblick i systemets och vanliga iakttagares förhållningssätt. Likaså hennes film Återträffen. Hon spelade en roll och gjorde det bra. Alla har behovet av att vara lite spjuveraktigt galna, bl.a. för att utläsa omgivningens reaktion. I en parrelation kan detta ta bisarra uttryck, även om ovanifrånperspektivet här snävas in av olika personliga och interaktiva faktorer. Jag gillar själv att i största allmänhet gunga till båten jag sitter i. Det är det ena.

    Till det kommer alla de patienter vars tillfrisknande jag själv har haft förmånen att få uppleva. Väl avvägd behandling med t.ex. Klozapin eller ECT kan göra underverk. En trygg och förstående öppenvårdsrelation likaså. Jag har sett otaliga exempel på detta, men har också haft turen att få arbeta där både kunskap och takhöjd varit avgörande faktorer. Det är så lätt för oinvigda att utifrån okunskap och populism stämpla psykvården som en hemsk och illvillig maktapparat. Och detta förebyggs ju inte av att osthyveln går varm även i den organisationen.

    Lämnar nu ”tråden” i en vecka. Måste borsta tänderna också. Och byta ut de spionerande energiglödlamporna mot den gamla sorten. Stort skratt.

  32. Jo, en sak till bara AleX – vad gör du med den visdom du, citat, finner i den information av oändliga signalimpulser, i de mönster som denna kakafoni och virvelstorm tillhandahåller. Vad gör du med den ”visdomen”? Är det också något som bygger upp styrka och tillit månne? Ja, mycket ska man höra… Det jag närmast tänker på är ett uttryck för ”Ki” – kraft – som förenas med den rörelse som flera budosporter enligt tradition bygger på. Kanske är det till exempel karate du tänker på, och inte ”pimalterapi”?

    Och varför har en del ett sådant behov att peka ut,förlöjliga och demonisera ”systemet” och främst psykvården? Handlar det om egna upplevelser av kränkthet? Och vad du säger! I många år har jag alltså, både inom sluten- och öppenvård arbetat med något som inte existerar – och sett ett fantastiskt gott resultat av det hela. Och allt förgäves. Suck!

    Du får en vecka på dig att komma med ett vettigt svar. Själv ska jag putsa på tallkottkörten, nej tänderna var det visst, så länge.

  33. På din fråga om vi lämnar tekniken? Nej! En AI MÅSTE enligt mitt menande hantera uppmärksamheten och för den delen även koncentrationen på något ”rationellt” sätt. Utan ett medvetande – inget val. Uppmärksamhet (själen inre strålkastare …) gör val då den inte klarar rikta sitt upplysta ljus åt alla håll – samtidigt. Väljer inte den AI detta själv, är den bara artificiell. Inte intelligent. Medvetandet och ”omedvetenheten” (relationerna dem emellan kan växla både i storlek och nivå) är alla dagar i veckan ditt medvetande och ”omedvetande”. Ingen annans! Detta i kombination med en iskall logik som alltid fungerar skiljer en så kallad psykisk sjuk människa från en frisk.

    All information som ett full medvetet uppmärksamhet kan ta in på säg en en 10/1 sekund är av sådan magnitud att otroliga, otroliga mängder information strömmar in. Fick en gång på jobbet höra att: Stör inte chefen, han har så mycket att tänka på. Var vid jag sa: Eller lite att tänka med. Det intressanta i enorma flöden av information är insikten om MÖNSTER i dem. Herr logik är iskall och fungerar alltid.

    Psykos för mig skulle vara om du saknar val i uppmärksamhetens riktning (inåt eller utåt – efter eget tycke samt behag) samt upplevelsen att medvetande/omedvetandet inte tillhör dig. Sisten men inte minst att Herr logik som sött.

    218 ord. Torbjörn!
    Har besluta mig för att sponsra saiten. Inte mer än rättvist 🙂

  34. Sov gott, brukar man väl säga, men OK, önskar precis detsamma.

    Fundera på det här också!

    Försöker du i ditt resonemang om ”det kuvade barnet” säga, att om man har insett att vårat samhälle bygger på vissa uppförandekodex (snälla du, det går att säga med tre pregnanta meningar!) så har man själv ställt sig utanför de psykiska processer som hanterar våra försvarsmekanismer? Då har man genomskådat och tagit makten över sin egen ”uppmärksamhet”. Är det så du menar?

    Du tycks föreställa dig försvar som ett sämre alternativ än känsla – men, snälla du, försvaren ÄR känsla, men i den lugna, hanterbara formen, den vi fort som attan per automatik ser till att föredra framför obehaget, vare sig vi intellektualiserar eller försöker kroka någon med verkligt primitiva försvarsmekanismer.

    ”När försvaren tagit överhand” – det är ingen som helst skillnad på dig och någon annan i det avseendet. Du är lika mycket präglad av försvar som din granne, oavsett vilka ”primalskrik” du utstöter. Konsten att exempelvis återta en projektion är mycket svår, och som regel har man ingen aning om vad man projicerar, eller när. Men principen att vara öppen inför sina instinktiva känslor lovordar jag – de är alltid sanna och grundläggande fastän ofta obehagliga. Det finns en känsla som både barn och vuxna VERKLIGEN kan lära sig någonting av. Den är smärtsam och stavas besvikelse.

    Men vad är det nu för känslor som barnet går omkring med och som vuxenvärlden måste kväsa eller omdirigera? Mamma, varför finns det krig? Är det sådant du avser, eller vad? Det är så lätt att vi rundgångsmässigt slänger oss med ord och begrepp och så, vips, vid närmare analys, är fotfästet borta.

  35. Och vad gör man när den ”iskalla logiken” inte tål genomlysning utan övergår i ett allt slipprigare aggregationstillstånd som tuggar samma sak om och om igen. Tar en öl till? Drar ur kontakten? Vad gör man när maskinen inte längre levererar svar utan bara stoppar huvudet i sanden och släpper en ljudlig MÖNSTERGILL fjärt? När ”själens inre strålkastare” – WOW! – inte ens producerar en sammanhängande ljuskägla utan bara blinkar lite känslomässigt avmätt?

    Vad gör man då AleX? Ja, man kan ju alltid upprepa sig och hoppas på att det låter mer friskt än sjukt… Den här gången… Åtskillnaden mellan sjukt och friskt tycks ändå vara mycket viktig för dig… Man faller så lätt huvudstupa på sin egen motsägelse om man har den benägenheten.(:

  36. Alltså, mannen, du har verkligen humor. Hör på dig själv: ”Medvetandet och det omedvetna…är alla dagar i veckan dina och ingen annans”. Åh, helt plötsligt passar det att tala om enkelriktade system, eller hermetiskt tillslutna. Jag skrev just det, att du, med all din äkta intelligens, borde se till att fördjupa dig i programmering – av enkelriktad AI, med betoning på A.

    Jag kan inte påstå att dina inlägg känns kreativa och meningsfulla att läsa, annat än från det rent dråpligt humoristiska perspektivet. Och jag har egentligen svårt att tänka mig något annat. Du vill helt enkelt bara vara rolig.

  37. Innan jag avslutar det här:

    Eftersom jag har förstått att du är mycket för att ta in saker och lära dig – precis som det ska vara i ett AI kindergarten – ska jag avslöja YTTERLIGARE en sak om din käpphäst ”uppmärksamheten”. ”Det går bara att rikta uppmärksamheten åt ett håll i taget” har du slagit fast. Far och mor ska inte tuta i barnen sådana saker! Jag har utan problem kunnat skala potatis, föra ett sammanhängande samtal och samtidigt njuta av ett gitarrsolo jag aldrig tidigare hört. Och det är inget unikt med det. Dessutom är det tack och lov inte bara kroppsfunktioner som kan tränas. Hög perceptionsförmåga, liksom konsten att fördela sinnesintryck någorlunda jämt, är välutvecklad t.ex. i flygledartornen. Men om du skulle ta och ändra innebörden av uppmärksamhet…

    Man vill ju inte raljera, men jag kan inte låta bli att låta som Täppas Fogelberg:

    Betänk, kära läsare, att när Ale vidgår sin chef med orden ”Eller lite att tänka med!” som ett svar på att han inte bör störas eftersom han har så mycket att tänka PÅ – betänk att de orden sannolikt är uttryck för den ”vishet” som Ale säger sig vara utrustad med. Typiskt kloka ord från en mogen människa. Tittade jobbarkompisen med beundran på dig när du sa det, eller lockade det bara till ett friskt skratt? Men bra, hur som helst, att du redovisar.

    Betänk vidare att han strax därefter väljer att definiera psykosen som en patologisk avvikelse – ja, han måste ju få försöka – ett sjukligförklarande som annars bara ”makten” enligt hans tidigare utsagor helt felaktigt ägnar sig åt, eftersom psykiska sjukdomar inte existerar…

    Jag är säkert inte den ende som lärt känna dina motsägelser och ”iskalla logik” som mycket underhållande, men för min egen del finns nog trots allt annat att skratta åt.

    Hälsningar från Tekniska Röntencentralen

  38. Åhå, jag höll på att glömma.

    Missa inte det här! Joe Rogan är som han är och Wim Hof har något intressant att berätta. Vi är kanske mer ”maskin” än vi trodde, apropå ”iskall logik”.

  39. Det var en lång intervju, skall fortsätta lyssna i morgon, intressant hittills.
    Iskall logik är väl som ondska när den inte är klockren utan bara kallas för det? Det kanske är den mainstream-attityd som är ganska vanligt förekommande? Svaren sägs allmänt finnas i kroppen och hjärnan, som att vi är separerade intelligenser utan uppkoppling till ”internet”?
    Jag föredrar och tror på tanken att människor har en uppkoppling typ internet 🙂
    Det har väl visat sig att allt vi uppfunnit tekniskt, är en slags ”sämre” kopia på vad vi är och vill som människa? Tekniken kommer utifrån vilka vi är och vad vi vill, men är alltid en sämre version av det vi egentligen önskade?

  40. Nej, iskall logik låter verkligen inte bra. Att ödmjukt inse sina misstag och lära av den iskalla verkligheten är mer logiskt. Det ”klockrena” logiska beslutet du omnämner kan ju bara definieras utifrån vad man själv eller någon annan utläser i den senast reviderade upplagan av facit, om ens det. Bästa resultatet ligger nog i en kombination av erfarenheter, magkänsla och intellekt. Med tillit enbart till de intellektuella funktionerna zoomas mängder av värdefull information bort.

    Att varje människa, eller för den delen hela människosläktet, skulle vara en ”separerad intelligens” är helt osannolikt – instämmer helt med ditt påstående. Bara det faktumet att vi befinner oss i en pinsam och underlägsen beroendesituation till omutbara ekologiska omständigheter – som ställer krav på ett intelligent samarbete – motsäger den tanken. Därutöver är vi, vid sidan av intressanta neurofysiologiska sammanhang, helt säkert kopplade till andra ofrånkomliga nätverk som inte lika lätt kan överblickas. Men vår möjlighet att se sammanhang, liksom vårt behov att kategorisera och försöka kontrollera, lämnar inte dessa domäner oinhägnade. Eller så väljer vi att bortse från dem, vilket också är kontroll, men i en mycket primitiv bemärkelse.

    Återigen om minnet, och som en sista spaltkommentar för min del:

    Finns något i människan som inte är föränderligt? Märklig fråga, för hur oorganiskt vore i så fall inte det? Att minnet skulle vara undantaget förändringarnas regelverk vore underligt när allt annat är underställt de lagar som gäller för reglering och anpassning, regress och progress.

    Här en upplysande video om minnesforskning. Frågan är bara hur den nya kunskapen ska hanteras, nu när vi kan påverka minnen, beteenden och personligheter, när vi kan finsnickra i de biologiska grundelementen. Stannar det, som ett exempel, vid tillämpningen att med den optogenetiska neurokirurgins drönarattacker undanröja beroende- och traumaproblematik? Är det tillräckligt, eller ska vi även i detta fall avancera tills vi måste rädas våra egna snillrika kunskaper, försåvitt vi inte redan gör det?

    https://www.youtube.com/watch?v=VT4T_lD77fE

  41. Jag upptäcker att två kommentarer saknas: Båda är skrivna av ”annalemma”. 8 feb kl. 17.12 samt 10 feb kl.10.00 De innehöll ganska djärva påståenden… men inget som av någon orsak måste raderas. Mina egna kommentarer framstår som lite märkliga eftersom jag delvis svarade på dessa. Har redaktör Thorbjörn möjligheten att återinföra dessa. För helhetens skull, om inte annat?

    https://www.youtube.com/watch?v=6WycvYhKW08

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here