DEBATT. Hur starkt vi än känner för de människor på flykt som lyckas ta sig till vårt land, kan vi inte av emotionella skäl tillåta oss att bara kasta överbord allt vad sunt förnuft och praktiska hänsyn heter. Kan vi inte hantera situationen, så blir resultatet inte bra och kan leda till svåra problem och mycket lidande för många människor. Det skriver Jens Jerndal vars text skapar ett eko från tidigare migrationsperioder i vår historia.
Text: Jens Jerndal | Rubriker och bilder är valda av NewsVoice | Bild ovan: 1920 New York, Ellis Island, hälsoinspektion av immigranter – Foto: Bettmann, Public Domain
Som en hög representant för den nuvarande rödgröna regeringen nyligen uttryckte det i en debatt, så handlar det om kapacitet och resurser – helt enkelt om vad vi kan hantera. Kan vi inte hantera situationen, så blir resultatet inte bra och kan leda till svåra problem och mycket lidande för många människor.
Motargumentet kan då förstås bli, att om vi avvisar flyktingar av brist på resurser och kapacitet att hantera situationen, ja då blir ännu fler människor lidande på ett ännu värre sätt.
Sådana rent teoretiska argument är svåra att bemöta, men om man vill vara det allra minsta realistisk, så måste man börja med att inse t.ex. att en ensam människa inte kan ensam hjälpa 60 miljoner människor på flykt. Så långt kan ingen säga emot. Och samma princip gäller om ett land.
Bild: Immigranter från Europa 1892 – Wikimedia Commons
Sverige kan inte ensamt ta hand om 60 miljoner nykomlingar. Inte om vi skall upprätthålla de mest mininala förutsättningar för alla att ens överleva, för att inte tala om en människovärdig tillvaro.
Den hypotetiska tanken att Sverige, med 10 miljoner invånare, plötsligt skulle kunna öppna sina gränser för samtliga 60 miljoner flyende människor i världen, faller alltså på sin egen orimlighet.
De som förordar öppna gränser kan då genmäla att detta är ett absurt argument, eftersom alla 60 miljonerna flyktingar i praktiken inte kommer till Sverige. Okay, men vi har konstaterat att vi inte kan ta hand om alla, och då kvarstår frågan: Hur många kan vi då ta emot?
Den frågan är inte så lätt att besvara, eftersom svaret beror på en rad olika omständigheter, bl.a. resursanvändning, kapacitetsutnyttjande och både personliga, sociala och politiska värderingar. Vidare beror den på gällande lagstiftning och system, och hur mycket, och hur snabbt vi är beredda att ändra dessa för att ge människor på flykt och andra invandrare större utrymme.
Var kapaciteten kommer att ta slut beror till sist på vilka krav vi ställer på vårt flyktingmottagande, och dels på vilka resurser vi väljer att mobilisera och hur mycket vi är villiga att ändra vårt samhälle, vår livsstil och våra värderingar. Vidare finns i detta ett ibland bortglömt men ofrånkomligt tidsperspektiv, eftersom mycket av det vi måste göra för att kunna erbjuda människor på flykt en värdig och meningsfull tillvaro i vårt land, tar sin tid att genomföra, även där vi på sikt kan mobilisera både resurser och kapacitet.
Bild: Tältläger i Högdalen, 2010-talet, Stockholm – Fotograf okänd
Det handlar inte om pengar. Det finns gott om möjligheter att skapa eller mobilisera de penningresurser som krävs, om vi bara förmår tänka i nya banor. Det handlar om reell brist på nödvändiga resurser. Det handlar om flaskhalsar i fråga om både materiella och mänskliga resurser.
Jag talar om:
- mottagarorganisationer,
- bostäder med uppvärmning,
- möjlighet till skolgång och utbildning,
- arbetsmöjligheter och
- sjukvård, och en
- fungerande integration med bl.a. tolkhjälp och effektiv svenskundervisning.
Svenska hem måste öppna sina dörrar
Vi har ju inget överflöd på något av allt detta i dagsläget, och även om vi har möjlighet att skärpa oss och vidta snabba åtgärder på alla dessa områden, så sker det inte på en kafferast, utan kommer att ta tid, i många fall flera år, i den mån det överhuvudtaget är möjligt med existerande förutsättningar.
Eller skall vi kanske skicka ut våra flyktingar att kampera ensamma i vildmarken utan bostäder och utan transportmöjligheter, långt från tillgång till livsnödvändigheter?
Bild: Nybyggare på 1800-talet i Amerika – Fotograf okänd
Teoretiskt skulle vi kunna tillåta att hur många som helst kommer hit och sover i skogen och fryser ihjäl i vinterkylan eller lever på fiskar, smådjur och rötter och bär – förutom på allmosor från varmhjärtade svenskar – eftersom Sverige trots allt har stor yta och är glest befolkat. Det skulle påminna om den laglösa nybyggartidens Vilda Västern i USA på 1800-talet.
Men om vi vill att de som kommer skall kunna leva på ett sätt som åtminstone närmar sig en människovärdig tillvaro och vara säkra på att överleva utan att hemfalla till laglöshet, ja då finns en rad begränsningar som vi måste ta hänsyn till, antingen vi vill eller ej.
Människor som kommer hit utan chans till en människovärdig och meningsfull samhällstillhörighet och därmed döms till utanförskap och extrem fattigdom, kan knappast förväntas spela efter våra regler, vilket kan innebära enorma påfrestningar på vårt samhälle med oförutsägbara konsekvenser på sikt.
Inte nödvändigtvis så att alla dessa påfrestningar gör enbart skada – en del kan mycket väl medföra överraskande fördelar om vi är flexibla nog att vara öppna för dem – men mycket allvarliga problem blir under sådana omständigheter ofrånkomliga.
Genom att bara öppna slussarna utan kontroll för alla som vill komma, riskerar vi att till slut inte längre kunna hjälpa någon, samtidigt som vi riskerar vår egen säkerhet och vårt eget samhällsbygge, det som vi är så stolta över, och som är orsaken till att så många vill komma just till oss.
Det är alltså i och för sig logiskt och förståeligt att den röd-gröna regeringen funnit sig tvingad att införa en gränskontroll av inresande. Men hur går de tillväga? De kräver ID för att släppa in människor på flykt. Vad betyder det? Jo, att de verkliga flyktingarna, de som har störst anledning och rätt att söka asyl, t.ex. de som flytt hals över huvud från sönderbombade hem, inte har en chans att ens komma in i Sverige, och mycket mindre att få asyl här. Hur skulle de kunna ha med sig giltiga ID? Och vem bestämmer vad som menas med giltiga ID?
Resultatet av denna flyktingpolitik blir då den rakt motsatta mot den vi säger oss vilja tillämpa.
Jag anser att vi skall noggrant registrera alla asylsökande som kommer till Sverige utan ID, och ge dem unika ID-handlingar med samma krav på biometrisk identifikation – fingeravtryck, ögon etc. – som numera krävs för alla svenska pass. Även helt oavsett ett tänkbart terroristhot, är det knappast försvarligt att släppa in okända personer utan kontroll i vårt land, inte minst med tanke på den extrema personkontroll vi sedan länge utövar över alla svenskfödda medborgare.
Sedan behöver vi också bli medvetna om att en akut konflikt föreligger mellan å ena sidan vår nu gällande lagstiftning med all sin byråkrati och sin hårda beskattning, och å andra sidan möjligheten att snabbt bereda arbete och existensminimum åt flyktingar.
Bild: Män i Amerika under 1800-talet söker fruar – “Wifes wanted” – Fotograf okänd
Vill vi kunna ta emot så många flyktingar som möjligt och snabbt inlemma dem i det svenska samfundet, då blir vi tvungna att med omedelbar verkan skrota en rad av våra regelsystem – åtminstone tillfälligt – och t.ex. tillåta lägre standard på bostäder, samt anställningar till lägre löner och på andra villkor än de fackavtalade.
Det har påpekats att det i Sverige finns tiotusentals lediga fritidsbostäder, sommarstugor, hyresrum etc. som skulle kunna ställas till förfogande för flyktingarna. Detta stöter dock på åtminstone två kinkiga problem. I den mån ägarna spontant och frivilligt ställer dessa fritidsbostäder eller “andra hem” till förfogande för flyktingarna, så långt är allt väl – till dess att bostäderna vandaliseras eller bränns ner. Då uppstår en otrevlig fråga om ansvar och ekonomisk ersättning. Vem skall betala ägaren för skadan? Och vad händer då med människorna som bodde där?
Att ta till tvångsrekrytering eller expropiation av fritidshem eller andra tomma bostäder till flyktingar skulle utgöra ett ganska brutalt intrång i svenska medborgares frihet och rättigheter. Dels blir det svårt att försvara inför svenska folket, och dels kräver det sannolikt särskild lagstiftning av Riksdagen för att kunna genomföras. Alltså inte speciellt realistiskt, som jag ser det.
En positiv aspekt på invandringen är att det i Sverige finns en mängd behov som sedan länge inte kunnat tillgodoses, eftersom det med rådande skatte- och regelsystem blivit för dyrt. Men behovet har inte försvunnit för det. Och att det inte kunnat tillfredsställas har i hög grad bidragit till att svenska folket idag är så utbränt och “kört i väggen” som är fallet.
Det handlar om personliga service-jobb. där det finns massor av arbetsmöjligheter. Tack vare migrationen får vi nu en möjlighet att tillfredsställa åtminstone en del av dessa behov, avlasta våra stressiga vardagar och samtidigt bereda en möjlighet till både försörjning och integration av de asylsökande, som säkert blir överlyckliga över en sådan möjlighet.
Bild: Demonstration på 1:a maj 1934, demonstrationer i Malmö 1934, Amiralsgatan – Svenska välfärden byggs upp – “Bygg hälsobostäder åt alla!” – Foto: Otto Ohm
Allt vi behöver göra är att befria anställningar av personer med flyktingstatus från alla regler beträffande kollektivavtal, arbetsgivaravgifter och skatter, och sedan uppmuntra svenskarna att anlita dem till allt möjligt som kan förbättra tillvaron för bägge parter.
Givetvis mot skälig ersättning, men utan skatter och byråkratiskt krångel. På så vis skulle en mängd nya jobb skapas i en handvändning. Ett slags lagliga “svartjobb” med andra ord, enligt samma princip som ligger bakom RUT-avdragen. De som utför dessa jobb skall vi självfallet inte behandla som slavar, utan i stället som solidariskt bidragande familjemedlemmar. På så vis kan de nya arbetstagarna integreras mycket snabbare, och både flyktingar och svenskar gynnas på flera plan samtidigt. Helt enkelt en win/win-situation i enlighet med det nya paradigmets anda.
Ett av de bästa sätten att ekonomiskt integrera invandrare av alla slag är genom att de etablerar småföretag inom olika servicebranscher. Men då behöver vi också göra det mycket lättare och billigare för dem som kommer hit att starta egna verksamheter och anställa folk, än det är idag.
Sammanfattningsvis bör vi alltså:
- Släppa in alla verkliga asylsökande efter screening och minutiös registrering med av oss själva nyutfärdade biometriska ID:s, och hjälpa dem till bostad, arbete och integrering inklusive svenskundervisning, från dag 1.
- Uppmuntra kyrkor, föreningar, företag och privatpersoner att erbjuda boendemöjlighet åt flyktingar med eller utan ekonomisk ersättning.
- Inköpa tillräckligt många monteringsfärdiga modulhus av enklaste modell – en populär svensk exportartikel – och montera dem i lämpliga områden.
- Om så erfordras, rekvirera lämpliga tomma byggnader som inte används, att användas som tillfälliga bostäder åt asylsökande.
- Omgående genomdriva nödlagstiftning som undanröjer alla onödiga byråkratiska och socialpolitiska hinder dels för snabbt uppförande av nödbostäder, och dels för privatanställning av asylsökande till en minimilön motsvarande en basinkomst, och utan arbetsgivaravgifter och skatter av något slag.
- Snabbutbilda svensklärare och tolkar med kunskaper i asylsökarnas språk, och omedelbart börja lära de nyanlända svenska.
- Tydligt kräva av alla asylsökare som villkor för att beviljas asyl och uppehålls- tillstånd, att de i väsentliga avseenden accepterar och anpassar sig till svensk lag och svensk kultur. De skall inte ha rätt att etablera ett litet Syrien eller Afghanistan eller Irak i en förort i Sverige. Om de vill bo i Sverige skall de integreras i det svenska samhället. Det gäller också beträffande religionsrelaterade kulturella seder som inte är acceptabla i Sverige, t.ex. “hedersmord” och barnäktenskap, men även sådant som heltäckande s.k. burkas på kvinnor, antingen det redan täcks av svensk lagstiftning eller ej. Är de inte beredda till det, då får de söka sig till ett land där deras beteende accepteras av befolkningen. Och på den grunden skall de kunna utvisas. Ett problem kan då bli vart de skall ta vägen, om de inte längre har något hemland som är skyldigt att ta emot dem.
- Vi vill gärna ta emot flyktingar, men bara om de, som det heter, “tar seden dit de kommer”, dvs. vill smälta in i det svenska samhället, och accepterar och tillämpar svenska seder. Religionsfrihet på vars och ens kultplats är en sak vi aldrig kan förneka någon, och i sina egna hem får de naturligtvis göra vad de vill inom ramen för gällande lag, men det innebär inte att de skall kunna påtvinga oss andra eller hela samhället sina seder och bruk utanför sina privata utrymmen, antingen dessa anses vara religiöst betingade eller ej.
Text: Jens Jerndal