I tisdagens SvD har den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström och den svenska EU-handelsministern Ann Linde skrivit en debattartikel under rubriken “Därför behöver Sverige TTIP”. Artikeln är egentligen totalt ointressant, den är en traditionell uppräkning av alla gamla vanliga argument för fri handel, sannolikt skriven av någon sakkunnig inom regeringskansliet. Påståendet att landet behöver TTIP-avtalet tål dock att diskutera.
Text: Lars Bern, med bloggen Antropocene
Jag skall försöka ge en bredare bakgrund till detta avtal och dess motsvarighet TPP rörande handeln runt Stilla Havet.
Den utveckling vi bevittnar idag inom världspolitiken kan bäst beskrivas som en kamp mellan en ny global världsordning, som utgör en fortsättning på västvärldens tvåhundraåriga makthegemoni, som står mot en mer traditionell världsordning utgående från suveräna nationalstater. Att denna maktkamp fått en ökande betydelse beror på att de snabba demografiska förändringarna i världen är på väg att tippa över den ekonomiska dominansen från västvärlden till Asien.
En fortsättning av den gamla maktordningen som utgått från ett samspel mellan världens nationalstater skulle innebära att de snabbväxande folkrika områdena i Asien inom några decennier kommer att bli dominerande inom världsekonomin.
Västvärlden har under 1900-talet byggt upp en rad globalt verkande överstatliga institutioner såsom FN, WB, IMF, ICJ, EU m.fl. där man själv har försäkrat sig om ett dominerande inflytande. NATO som en gång etablerades för att skydda Västeuropa från kommunistisk expansionism, har tilldelats en ny roll. Militäralliansen som egentligen borde ha avvecklats efter kommunismens fall, har istället satsat på en aggressiv expansion för att ge väst en dominerande millitär roll. Alliansen med alla sina inre motsättningar är dock en betydligt bräckligare skapelse än man kan få intryck av när man lyssnar på amerikanska generaler som styr det hela.
Genom sitt ekonomiska försprång har västvärlden också kommit att bli säte för och största ägare i en lång rad stora globalt verksamma banker och företag, som idag har omsättningar som överträffar många nationalstaters BNP. Via dem har man haft ett dominerande inflytande på världsmarknaden. Den globala reservvalutan har tills nu varit den amerikanska dollarn.
Västvärlden har även skapat en rad förment ideella globala organisationer s.k. NGO för att styra och påverka folkopinionen i hela världen. Många av dessa NGO:s har via FN och andra institutioner getts legitimitet som ibland ger dem större inflytande i internationella sammanhang än demokratiskt styrda nationalstater. På så sätt har de i t.ex. miljöpolitiken fått ett högst diskutabelt odemokratiskt politiskt inflytande. Den största miljöorganisationen WWF är t.ex. inget annat än förklädd nykolonialism som etablerats med starkt stöd från gamla kolonialmakters kungahus. Många regeringar i de snabbväxande utvecklingsländerna har genomskådat detta och betraktar allt fler av de västliga NGO:erna som främmande agentverksamheter.
I strävan att konsolidera den angloamerikanska makthegemonin sker idag en massiv mobilisering av alla dessa maktinstrument i ett desperat försök att behålla en västlig dominans. Som motvikt har det vuxit fram ett samarbete mellan de ledande stora utvecklingsländerna genom det s.k. BRICS-samarbetet med Kina som primus motor. Kina är på väg att skapa nya ekonomiska institutioner som utmanar de av USA kontrollerade som Världsbanken, IMF och dollarns ställning som reservvaluta.
Efter Sovjetunionens kollaps var Ryssland under Jeltsin på väg att inlemmas i den västliga hegemonin och den nya världsordningen. Efter att Putin blivit rysk president har dock Ryssland valt den mer nationalistiska vägen och man har istället lierat sig med de stora utvecklingsländerna inom BRICS.
Ryssarnas val har varit det största bakslaget för strävan att rädda den västliga världsdominansen. Detta är den djupare förklaringen till att den styrande angloamerikanska oligarkin nu försöker destabilisera Ryssland för att få bort den nationalistiske Putin och hans omgivning från makten. Man använder på ett ytterst farligt sätt den aggressiva expansionen av NATO för att sätta press på Ryssland. Det osannolikt naiva svenska etablissemanget har övergivit vår historiskt ytterst framgångsrika alliansfria politik och börjat medverka i detta farliga spel som ett lydrike till USA. Därmed blir Sverige ett potentiellt mål för kärnvapenattacker i händelse av ett krig med Ryssland.
En central del i den västliga strategin är att försöka kontrollera och styra världens energimarknad för att på så sätt kunna lägga viss sordin på den globala ekonomiska tillväxten. Det är det bakomliggande motivet till att man underblåst grovt överdrivna larm om klimatpåverkan från användningen av fossil energi. Planen sedan FN-konferensen om miljö år 1992 har varit att kunna driva igenom ett klimatavtal som kraftigt skulle minska fossilanvändningen i de snabbväxande ekonomierna. Detta har av allt att döma misslyckats, klimatavtalet i Paris förra året innebar ingen sådan begränsning utan det stadfäste snarast den nationella friheten att använda den energi man fann motiverat.
Allt detta är bakgrunden till de mycket omfattande handelsavtal som man försöker driva igenom. När man tittar på avtalen är en mycket central del att stärka de globala bankernas och företagens ställning på bekostnad av nationell suveränitet och folkligt inflytande. Detta döljer de ansvariga politikerna bakom en slöja av hemlighetsmakeri och en massa traditionell retorik om frihandelns alla fördelar, som i SvD-artikeln.
Det är ingen tvekan om att en handel fri från tullar och andra konkurrensbegränsningar varit en starkt bidragande faktor bakom en fantastisk tillväxt och ekonomisk utveckling under andra halvan av 1900-talet. Den storskalighet som blivit möjlig på större fria marknader har varit starkt bidragande till en positiv produktivitetsutveckling. Denna insikt sitter i ryggmärgen på politiker, investerare och företagsledare.
Digitaliseringen och den tekniska utveckling som den ger upphov till innebär dock att fördelarna av fria jättemarknader inte längre är lika självskrivna. Tekniken har skapat förutsättningar för hög produktivitet även inom mer småskalig lokal produktion och den har även i snabb takt lett till en imaterialisering av produkter. Därmed minskar fördelarna av stora marknader för att kunna maximera företagens produktivitet.
Jag är övertygad om att hudskälet till att globalisterna nu driver TTIP och TPP- avtalen så hårt är att man har bråttom att konsolidera makten för att bättre kunna stå emot den obönhörliga demografiskt drivna tillväxten i de stora utvecklingsländerna.
I den maktkampen är globalisterna beredda att offra folkstyret för att inte tappa sitt eget inflytande. Vi har redan sett hur EU fått ett enormt demokratiskt underskott och hur folken i Europa reagerat mot detta genom att rösta på nationalistiska politiker istället för på globalisterna. Vi ser samma fenomen i hela västvärlden och t.o.m. kan USA komma att välja en ny president som likt Putin prioriterar det nationella framför det globala.
Jag tror varken EU, Sverige eller demokratin är betjänt av TTIP i dess nuvarande skepnad. Och framförallt måste globalisterna i politiken sluta att driva igenom den ena omvälvande politiken efter den andra utan stöd i folkopinionen. Om man fortsätter som nu kommer vi snart ha nationalistiska regimer i flertalet västländer och EU och NATO faller ihop som korthus.
Text: Lars Bern, med bloggen Antropocene