Elisabeth Avendaño rapporterar från Argentina, om hur landet befinner sig i ett post kaotiskt skick efter Kirchner-regeringen och hur rättvisa och lagen långsamt kommer i kapp de personer som satt i system att suga ut landets resurser för egna ändamål. Till och med ett kloster användes som mellanstation för pengatransporter.
Text: Elisabeth Avendaño | Bild: Christina Fernández de Kirchner och hennes make firar valsegern 2007 – Foto: Presidencia de la Nación Argentina
Klockan är halv fyra på morgonen i förorten General Rodriguez utanför Buenos Aires. Starka strålkastare skär genom mörker och dimma. En grå Meriva bromsar in utanför ett kloster och utan att stänga av motorn eller släcka strålkastarna, springer föraren mot de stängda grindarna och ringer på portklockan. Eftersom ingen öppnar, trots upprepade försök, öppnar han bilens baklucka och börjar kasta fullastade sportbagar över det höga staketet som är toppat av rullad taggtråd.
Det är en ganska öde gata, utan asfalt, utom just vid infarten till klostret och med gles bebyggelse. Men närmaste grannen, som just kommit hem från en leveransrunda av kycklingar, hör bilmotorn och misstänker att någon kanske vill stjäla de kycklingar som ännu finns kvar i hans skåpbil. Han går ut, ser någon kasta bagarna över staketet till nunneklostret. Personen klättrar över grinden och försvinner in i parken. Tre nunnor, varav en är 94 år och sängliggande och kycklingmannen fruktar för deras säkerhet.
Läs mer: Argentina gripped by mystery: the ex-minister, a convent and bundles of cash
Det händer så mycket i Buenos Aires i dessa dagar, grannen larmar polisen. En polisbil patrullerar precis i närheten och är där på mindre än tre minuter. Bagkastaren är redan på väg ut genom porten igen. Han grips men kan inte visa upp några identitetshandlingar eller förklara vad som finns i bagarna. Så han får handklovar och placeras under bevakning i polisbilen, som nu fått förstärkning av ytterligare en polisbil.
När polisen går in och genomsöker klostret, hittar de sportbagarna fulla med dollarsedlar i klosterköket. Gömd bakom ett skåp hittar de ett laddat automatvapen. “En så snäll och vänlig man, José Lopez”, berättar den nunna som vaknat. “Han besöker oss då och då och brukar alltid ha med sig något åt oss, en påse te eller kaffe, men idag verkade han väldigt exalterad”.
Justitieministerin underrättas. Det dyker upp mycket bagar med sedlar i Argentina på sistone. Centralbanken skickar omgående ett antal anställda och tre av bankens maskiner för sedelräkning till klostret, för att kunna få ett begrepp om totalsumman.
Tyvärr visar det sig att sedelräknarna inte fungerar. sedlarna är fuktiga och bagarna visar spår av att ha varit nedgrävda, en annan argentinsk specialitet som kommit i dagen den senaste tiden. Korruptionen inom staten har varit så enorm under det senaste decenniet att de olika aktörerna inte haft plats i sina garderober eller hemkassaskåp för att förvara pengarna, utan har fått ta till oväntade utrymmen som källare, som nedgrävda, förseglade plasttunnor eller helt enkelt väskor och bagar som grävts ned i trädgårdarna – och de har inte alltid fungerat tillfredsställande ur konserveringssynpunkt.
Banktjänstemännen får räkna sedlarna för hand och först sent på eftermiddagen vet man att det rör sig om nära 9 miljoner dollar, plus över 100,000 euro, mindre summor i yen och en valuta från Qatar. Dessutom ett antal värdefulla armbandsur, mest Rolex och Tommy Hilfiger, alla prydligt förvarade i sina askar. Och så då det laddade automatvapnet.
Argentinsk TV fick verkligen något att prata om sedan den här natten. Regeringen Macri får lite nytt andrum mitt i kritiken av den ekonomiska åtstramningen och avskedandet av de tusentals anhängare som Kirchner-regeringen placerade ut i ministerier och statsföretag de sista hektiska dagarna före regeringsskiftet, som de aldrig trott skulle bli verklighet.
De miljoner som familjen Macri har i utlandskonton och som ventilerats intensivt i medierna sedan Panama Papers avslöjade deras existens, kommer plötsligt lite i skymundan. Det är visserligen en avsevärd skillnad mellan en redan rik företagares deklarerade tillgångar i olika konton, och dessa miljoner dollar och euros i sedelbuntar, som tjänstemän och närstående till medlemmar i förra regeringen förskingrat ur statskassorna och desperat försöker tvätta eller gömma, men allting som kan användas för att ifrågasätta familjen Macris integritet, emottas förstås tacksamt.
En känd finansman förklarade i TV att man inte bara kan gå in på en bank i Schweiz med 50 miljoner dollar i en väska (eller två) och be att få öppna ett konto. Man måste “tvätta” och göra något med pengarna. Kirchner-regeringen och deras närmaste medhjälpare hade redan saturerat de internationella bankerna med sina miljoner i olika konton och fonder.
Dessutom hade de aldrig räknat med att förlora valet 2015 och trodde sig ha gott om tid att fortsätta att förskingra och placera ut statens medel, huvudsakligen genom överpris på olika vägarbeten som ofta betalades i förskott och som sällan utfördes, allt detta kom i dagen efter regeringsskiftet i december förra året.
För att tvätta ostört byggde man bla lyxiga bostäder och hotell där ingen bodde och hyrde hotellrum, hus och lägenheter till och av varandra, ofta med uppvärmda utepooler, bevattnade gräsmattor, höga staket eller murar och hundratals bevakningskameror – och ofta mitt ute i ödsligheten på Patagoniens vindpinade vidder.
Pressen och hoten mot domare och åklagare från tidigare regeringen har plötsligt försvunnit. Nu är det befolkningen som sätter press på rättvisan för att få veta sanningen. En våg av protester är även igång.
“Vi vill ha tillbaka våra pengar, våra skatter som skulle ha gått till vägar, sjukhus, skolor, kloaker, bostäde”.
Domarna känner nu den sociala pressen och de 100-tals åtal som sovit sin Törnrosasömn under Kirchner-regeringen, börjar plötsligt ventileras. Bättre sent än aldrig, även om stor del av det stulna försvunnit och bevismaterial raderats ut, men mycket finns ändå kvar och kommer i dagen. Domarna själva hotas av åtal för att de inte ha gjort vad de borde ha gjort tidigare.
När historien om Jose Lopez sportbagar i klostret kom ut i pressen började ett intensivt detektivarbete. Vad var hemligheten med detta kloster som tydligen inte tillhör katolska kyrkan utan drivs av en grupp “trogna”?
Grannarna berättar gärna hur det bara för två månader sedan sattes upp ett högt staket med taggtråd överst och bevakningskameror runt hela klosterområdet. Det pågick byggnadsarbeten inom området. Det byggdes en avskild byggnad med dussintalet rum för personer som vill dra sig tillbaka några dagar och meditera och det byggdes “kryptor” inne i kyrkan där biskopen och “La Madre Superiora” skulle begravas.
Efter Jose Lopez arrestering började polis med hundar som tränats att leta efter sedlar, genomsöka klostret. Vad hittade man? Tre “kryptor” istället för de två som rimligen behövts, en “felkalkyl” som biskopen själv uttryckte det, någon tid före sin död.
Men tydligen finns det lagar som förbjuder att döda kroppar placeras i kyrkor utan speciellt tillstånd och detta tillstånd fanns tydligen inte. Biskopen vilar idag på en privat kyrkogård i en av Buenos Aires förorter. Vatikanen gick raskt ut med förklaringen att klostret inte tillhör katolska kyrkan, utan är en “organisation av privata troende”, som leddes av den nu avlidne biskopen. Högt uppsatta politiker var enligt grannarna ofta sedda besökare som i bilar med mörka rutor försvann in genom klostrets grindar vid olika högtidligheter. Det tvistas fortfarande om kryptorna verkligen var avsedda som begravningsplatser, eller om sedlarna i sportbagarna var på väg dit.
Skandalerna i Argentina avlöser idag varandra i vad som mest liknar en dålig såpopera där verkligheten överträffar dikten. En länge eftersökt narkotikahandlare, misstänkt för mordet på tre “konkurrenter”, greps plötsligt i Paraguay. Han hade betalat 50,000 USD för att få sina fingeravtryck bortopererade. Han fruktar för sin säkerhet och vägrar att bli utlämnad till Argentina. Han har alltför nära kontakter med flera tjänstemän i tidigare regeringen.
Jose Lopez och Lazaro Baez, som var Nestor Kirchners förtroendemän, liksom övriga tidigare funktionärer, som efter hand faller inför rättvisans plötsliga attacker mot korruptionen, transporteras numera omgivna av en mur av poliser med sköldar och säkerhetsvakter i skottsäkra västar och med hjälmar varje gång de förflyttas mellan fängelse och domstolsförhör. De har mycket att berätta och man vill inte riskera något nytt Lee Harvey Osvald innan de berättat allt de vet tex varifrån kom alla miljonerna, vem betalade ut dem och hur?
Egentligen vet man det redan. De journalister och oppositionspolitiker som forskat i åratal och som funnit spår och sammanhang behandlades under Kirchner-regeringen som fabulerande sagoberättare, som hittade på alla anklagelser som de kom med för att gynna oppositionen. Nu rullas sanningen upp och som sagt, verkligheten liknar närmast ett dåligt filmmanus, alltför överdrivet.
En bank i Schweiz där Lazaro Baez fyra barn var kunder visade sig ha ett flertal konton med över 25 miljoner dollar innestående. Genom kontona hade 32 miljoner rentvättade och splitternya dollar återvänt till Argentina, där de bla använts till att köpa och bebygga hundratusentals tunnland mark i Patagonien och i andra argentinska provinser som Mendoza och Chaco i Uruguay. Nya egendomar kommer fram nästan dagligen, nu när plötsligt rättvisan tagit fart.
Argentinas innevånare är vana vid snabba kast i ekonomi och politik, men lever för närvarande i sin egen såpopera som överträffar det mesta. Man räknar ut vad dessa miljoner betyder i vägar och järnvägar som inte underhållits, skolor och sjukhus som inte byggts och andra som inte underhållits, läkemedel som missunnats sjuka från försäkringskassor utan medel, eller pensionärer som inte fått ut sin rättmätiga pension. Den sociala indignationen är stor.
Man bara kan hoppas att regeringen Macri själv ska lyckas ta sig oskadd genom denna tsunami av åtal och klara av att omvandla Argentina från ett rikt land med slum och utbredd fattigdom i provinserna, till en välfärdsstat med utbildning, bostäder och arbete för alla, som man lovade under valkampanjen. Det är onekligen ett högt mål som Macri satt för sin regering och vi kan bara hoppas att han får den tid som behövs för att rensa ut korruptionen och skapa en bättre framtid åt landet.
Text: Elisabeth Avendaño