DEBATT. Kanske upp till 500,000 människor protesterade i Washington för kvinnors rättigheter och för mänskliga rättigheter, ”Women’s march”. Trump har utan tvekan bidragit till denna uppslutning genom sin snäva och nedlåtande människosyn. Men protesterna är också en fortsättning på de senaste årens ivriga protesterande mot politiker och etablissemanget i allmänhet.
Text: Mats Sederholm
Main Stream Media blev över en natt aktivister då man slängde sig över denna och andra protester och körde ut nyheten maximalt eftersom den går i deras favör. Sedan gammalt vet vi att man är helt tyst när tusentals människor, som de gjort de senaste åren, protesterat i en mer allmän samhällskritisk anda som mot korruption, banker och nedskärningar.
Det flesta människor sväljer betet eftersom de inte känner till något annat. Inte olikt vad som sker i Ryssland, Kina eller andra länder med en stenhård politisk agenda.
Romantik, drömmar och illusioner är vad som präglar media och politikers reaktioner. Och det vore lätt att anklaga journalister, politiker med flera såsom jag själv gjort så många gånger men det blir mer och mer uppenbart att de lever i en annan verklighet eller drömtillstånd.
I ett av SVT:s inslag (minns tyvärr inte vilket, allt finns inte med på SVT play) så avslutade man installationsdagens händelser med ett kort videoklipp där man visade Trump när han svor presidenteden och därpå ett klipp när Obamas helikopter lämnade Vita huset. Det senare pågick 2-3 gånger längre än det första. Ordningen borde vara den omvända, dagens huvudnummer främst och mest. Sånt här handlar om producenter som jag tror instinktivt känner mer för Obama och den gamla goa tiden än detta hemska monster Trump.
Mediereaktionerna uttryckte en saknad över det som brukligt är när det gäller presidenters installationstal. Jag läste därför igenom alla Obamas och Clintons installationstal liksom Pappa Bush och John F Kennedy:s.
Förutom den sistnämnde så är det en tragisk radda av högtravande tilltal till folket. Man blickar lite bakåt till förfäderna, man blickar lite framåt och pyntar samtiden med lite dagsaktuella problem som ger de kontraster man behöver för att slutligen knyta ihop godispåsen. Den innehåller lösningar byggda på plattityder om demokrati, meningar som uttrycker en samling av nationen eller visioner om den fria världen, meningar om expansion och så vidare. En gammeldags och invand populism.
Några exempel:
“For as much as government can do and must do, it is ultimately the faith and determination of the American people upon which this nation relies.” – Obama, 2004
Människor inte bara i USA utan i hela västvärlden får i verkligheten bära bördan av ett fåtals politikers och bankers makt och korruption. Att beröra folket som de som regeringen och nationen anförtror sig till är ett hyckleri och förakt utan dess like. I verkligheten så ser vi ett utbrett medborgarförakt som i etablissemangen i västvärlden tagit skruv efter Brexit och Trumps seger.
“For we, the people, understand that our country cannot succeed when a shrinking few do very well and a growing many barely make it.” – Obama, 2008
Nej precis och skillnaden mellan fattiga och rika bara ökar Barack, men det kändes så bra, det låg så rätt i luften då va?
“But when most people are working harder for less; when others cannot work at all; when the cost of health care devastates families and threatens to bankrupt many of our enterprises, great and small; when fear of crime robs law-abiding citizens of their freedom; and when millions of poor children cannot even imagine the lives we are calling them to lead, we have not made Change our friend”. – Bill Clinton 1993
Och 24 år senare fortsätter människor att jobba hårdare för ingenting och helst mer och längre i åldrarna. Och ingenting inom ramen för det politiska etablissemanget kommer att kunna ändra på detta. Clinton liksom Obamas sekteristiska change-tal är tragiska, de gör mig ledsen eftersom jag vet att miljoner människor ser denna hägring.
Men healthcare, Obama försökte och lyckades till viss del. Men så var det den där dumma kongressen som satte stopp, aj då. Obama gjorde ju rätt men kongressen satte sig på tvären. Ni har hört media berätta det så för er eller hur?
Fast problemet är att det är hela det parlamentariska och politiska spektaklet i sig som omöjliggör en förbättring för människor. Vem bryr sig om det är presidenten eller kongressen? Tyngdpunkten i problemet ligger ju inte här utan i en vidare förståelse för ett ”demokratiskt” system som nått sin gräns och som inte förmår att leverera något mer.
Fortsätt och läs hela krönikan på Klar Sikt