DEBATT. ”Det var för jävligt, jag blev körd många mil, men hade nog tur att han inte lämnade mig på psyket, när jag protesterade och skrek att vägen var fel…”. Det berättade en medtagen patient, som jag dagen innan förgäves hade väntat på för en poliklinisk behandling.
Text: Harriet Larsson, Harrietsblogg.se
”Han” i patientens berättelse var en färdtjänstchaufför med annan etnicitet, som hade papper från Litauen, där en snabbutbildad tjänsteman satt, som hade uppfattat att färdtjänstbeställningen om resan, som skulle gå till sjukhuset i Linköping, i stället blev Lidköping. Att efter en stroke bli lyssnad på är inte lätt, när chauffören gjorde sitt bästa för att lyda order, när man när ny i gemet. Här protesterade handikappföreningarna hej vilt och jag tror att denna upphandling inte fick framtiden för sig.
Men hur skall vi medborgare kunna protestera mot sjabblet och smusslandet hos våra verk och myndigheter, när vi inte får veta vad som sker? Och ännu värre är att vi har en statsminister, som saknar insikt om vad som är fel.
Företeelser sker sällan i ett vacuum och har ofta en förklaring om vi vågar titta bakåt. I min backspegel ser jag den nya liberala ekonomins korståg över västvärlden.
Att lägga ut verksamhet på entreprenad är bara en företeelse, som omhuldas i den nyliberala ekonomin, vars grundtanke är att all ekonomisk aktivitet sköts bättre om den drivs i privat egenintresse. Denna lära innebär att ekonomiska behov skall styra politiken och därmed våra liv.
Om ”bättre” innebär högre vinst, då är jag med, men inte om det tolkas som mer tillfredställelse för köpare, brukare, elever och patienter, som är exempel på medborgare, som fått smaka på denna hyllade medicin mot påstådd livskvalité.
Forskningsrapporter är samstämmiga om att denna ekonomi har gjort de rika rikare och de fattiga fattigare, vilket gör ett samhälle mer instabilt.
Högutbildade med specialistkompetens kan klättra högre upp på samhällsstegen, medan de på de nedersta pinnarna trillar ner. Deras tilltro till Annie Lööfs hurtiga rop, att ett låglönejobb kan leda rakt upp till stegens topp, är mycket klen.
Nyckelorden i nyliberalismen är avregleringar, privatiseringar och outsourcing. Där Ronald Reagan och Margret Thatcher var 70-talets ambassadörer.
Förutsättning för genomförande är ”friheter”, som hela EU vilar på. De som gynnats mest är rika som kan flytta pengar och vinster kors och tvärs utan begräsningar. Förlorarna är de som inget har och får konkurrera om jobben. Arbetsgivaren kan hävda marknadsanpassade löner och arbetsvillkor krävs, annars så ryker jobben. Verksamheten kan flyttas ut till länder där facken är spakare och lönerna lägre eller genom att delar drabbas av outsourcing.
När ett område får sämre villkor är spridningseffekten stor. Riksbankens chefer är mycket snälla mot sina bäste bröder. Riksbankscheferna kör med negativ ränta för att hålla inflationen uppe, för att uppväga låga reallöneökningar. Dessa kungar över ett lands ekonomi är väl medvetna om att den internationella konkurrenskraften sker genom gradvist sänkta löner. Att föreslå sänkt profit för storägarna kommer inte på fråga.
Det tragiska är att våra fackföreningar har abdikerat från sitt uppdrag att förbättra för landets löntagare i sin mångkulturella iver. Konsekvensen är att arbetare har övergiv dem och ersatts av en café latte drickande kulturelit på söder.
Troligen gick kompassen sönder efter Berlinmurens fall den 9 november 1989. Vänsterns ideologi fick en kraftig törn och i detta vacuum ersattes av flyktingar och välfärdsmigranter och över alla lagar ristade de allas lika värde.
Rörelse sker när krafter är i obalans, precis som inom biomekaniken. Bortglömda arbetare i USA kom i rörelse och hjälpte Donald Trump till Vita Huset, medan Clinton administrationen och journalisterna inte fattade ett smack.
Samma utveckling sker i hela Europa, där allt fler medborgare insett att baksidan på alla omhuldade friheter också är fri kriminalitet och en strid ström av välfärdsmigranter, terrorister och allsköns kriminella, väl dolda i flyktingströmmarna.
Hemmablindhet kryddad med självgodhet är maktens akilleshäl
I bäste bröders sällskap och med karriärsugna ja-sägare runt fötterna är det lätt att tappa kontakten med verkligheten. Sedan behövs inte mycket för blomstring av nepotism och korruption, som sakta gör att grenen de sitter på sågas av, när väljarnas förtroende brister.
Detta är bakgrunden till statsministerns oförmåga att inse vad som gått fel, i den senaste skandalen. Enklare är då att åter klä ut sig till landsfader och påstå att det är han som tar ansvar för rikets säkerhet! Magstarkt så det förslår och rekord i fräckhet och bortförklaringar.
Varken demokratibrott med DÖ-överenskommelsen, svartmålning och allsköns mobbing har kunnat stoppa Sverigedemokraterna. Nu våndas hela alliansen över insikten om, att de behöver Åkessons hjälp för att bända loss statsministern från makten.
De har nu insett, som redan Olof Palme gjorde, att verkligheten är vår största fiende.
Hur skall de nu agera för att inte tappa ansiktet?
Text: Harriet Larsson, Harrietsblogg.se