Lars Bern anser att det största säkerhetspolitiska hotet mot Sverige är Sveriges smyganslutning till NATO. Om vi har amerikansk NATO-militär på svenskt territorium kommer vårt land att bli ett av målen för en rysk motoffensiv med kärnvapen, skriver Bern.
Text: Lars Bern, Antropocene
Vilket är det största säkerhetspolitiska hotet mot Sverige? För att kunna besvara den frågan vill jag här återge en artikel skriven av Stefan Lindgren i 8dagar där han redogör för en analys av det säkerhetspolitiska läget från den finske översten, dr Pekka Visuri. På punkt efter punkt motbevisar den finske militärexperten den alarmistiska propaganda som pumpas ut i våra MSM och drivs av militärledningen och en lång rad politiker.
Från artikeln “Kylig finsk säkerhetsanalys” skriven av Stefan Lindgren
Först konstaterar han att Ryssland efter Sovjets upplösning rustat ned kraftigt. Av armén på 4 miljoner man återstår 800 000.
- Den sovjetiska östersjöflottan hade år 1991 cirka 40 ubåtar, 5 kryssare, 5 jagare, 29 fregatter och cirka 300 mindre farkoster.
- År 1995 hade Ryssland 9 ubåtar, 3 kryssare, 2 jagare, 18 fregatter och ca 150 mindre farkoster i Östersjön.
- År 2001 fanns 2 ubåtar och några ytfarkoster.
- År 2011 fanns 2 ubåtar, 2 jagare och 3 fregatter.
- År 2016 fanns 1 ubåt, 8 jagare eller fregatter.
För jämförelsens skull kan nämnas att det i Östersjön år 2016 på västsidan fanns 16 ubåtar och cirka 30 stora ytfarkoster (jagare eller fregatter). Styrkeförhållandet när det gäller farkoster visar att Ryssland är klart underlägset i Östersjön, säger översten.
”…i början av 2000-talet nedlades garnisonerna bakom Finlands östgräns, med undantag för ett par brigader i Karelen och nära S:t Petersburg samt trupper i Petsamo och Murmanskområdet underställda till den nordliga flottan.”
”På senare år har man inte lyckats genomföra planerade ökningarna av nyanskaffningar. Rysslands militärbudgetar har i själva verket krympt en aning och gör det fortsatt i rambudgetarna för de närmaste åren enligt IISS. ”
”… de nuvarande trupperna (har) inte förmågan att genomföra något storangrepp mot Västeuropa av den typ som sovjetarmén under kalla kriget hade.”
Därefter undersöker översten de baltiska staternas situation och konstaterar att Ryssland om det ville skulle kunna ta Tallinn och Riga på några timmar, utan att vare sig Finland, Sverige eller Nato skulle kunna göra mycket åt det.
Men även i Estland har underrättelsetjänsten kommit fram till att ett angrepp inte är troligt och att ”Ryssland inte nödvändigtvis ens hade tillräckliga styrkor”.
”Hela Rysslands landstridskrafter med luftburna trupper uppgår till sammanlagt cirka 310 000 soldater. Dessa trupper ska räcka till i två världsdelar, från Murmansk och Kaliningrad till Vladivostok, varför det är begripligt att speciellt många inte kan vara stationerade i närheten av det fredssinnade Finland.
För jämförelsens skull kan nämnas att Finlands krigstida truppstyrkor även efter de senaste nedskärningarna uppgår till 230 000 soldater. Det är överhuvudtaget svårt att föreställa sig en situation då man i Ryssland skulle anse ett angrepp på Finland – eller de baltiska länderna – så viktigt att man skulle binda upp hälften av alla tillgängliga infanteritrupper där.”
Slutligen går översten in på Nato och ställer 49-dollarsfrågan:
”…varför 500 miljoner rika västeuropéer behöver hjälp av 300 miljoner amerikaner för att försvara sig mot 140 miljoner klart fattigare ryssar”.
”EU-länderna har ständigt två miljoner soldater i vapen och medlemsländernas sammanräknade militärutgifter uppgår till 200 miljarder euro. Ryssland har 800 000 soldater i vapen och av dessa hälften på annat håll än i närheten av EU. ”
”Rysslands militärutgifter uppgår till ungefär en tredjedel av EU:s, och av dem går hälften till de behov en global stormakt har, närmast till att upprätthålla kärnvapen och världshavsflottor. Med hänsyn till dessa styrkerelationer kommer knappast någon i Moskva på tanken att börja angripa EU. Alla som har fördjupat sig i saken vet detta, men många har sina egna skäl för att måla upp hotbilder.”
Pekka Visuri menar alltså att säkerhetssituationen på det hela taget inte utvecklats till Finlands (eller Sveriges för den delen/red anm) nackdel. Men så har också Finland ökat sina försvarsanslag med 34 % i reala termer 1991 till 2016. Sverige däremot har under samma tid minskat sina anslag med 14 % i reala termer. Men framförallt har Sverige spolat värnplikten, vilket Finland inte gjort. Sannolikt har också den svenska militärens förkärlek för dyra vapensystem liksom deltagandet i Nato:s krig i Afghanistan och USA:s krig i Irak dränerat resurserna i en omfattning som inte skett i Finland.
Kort sagt ger Pekka Visuris analys mycket stoff till eftertanke. Han har gjort just den kyliga analys som svenska försvarspolitiker har försummat till förmån för populistiskt vapenskrammel och russofobiska hjärnspöken.
Någon kanske tror att överste Visuri mixtrat med siffrorna för att överdriva den ryska nedrustningen efter Sovjets upplösning. Det är snarare tvärtom. Han underskattar sammanbrottet på 90-talet och han överskattar volymen på det reformprogram som inleddes efter Georgienkriget.
Hans siffror från Stratfor säger att Ryssland var berett att satsa 700 miljarder USA-dollar till 2020.
Den rätta siffran är 517 miljarder dollar. Emellertid har programmet bantats i två omgångar och uppgår nu till 293 miljarder dollar (räknat på dagens dollarkurs 58 rubel).
Text: Stefan Lindgren
Lars Bern kommenterar
För att återgå till den rubricerade frågan, vilket är då det största säkerhetspolitiska hotet mot Sverige? Det som gör Ryssland farligt för Sverige är alltså inte ett hot om en invasion av den typ som existerade under Sovjet-tiden. Det vi har anledning att frukta är ryska kärnvapen. Vi bör alltså fråga oss i vilken situation som ryssarna kan tänkas sätta in kärnvapen mot vårt land?
USA har under efterkrigstiden använt sin överlägsna krigsmaskin och enorma säkerhetsapparat under CIA för att anfalla och omstörta i stort sett alla länder som på något sätt hotat eller hotar den styrande oligarkins ekonomiska intressen. Detta finns väl dokumenterat UR:s programserie USA enligt Oliver Stone. De enda man ännu inte gett sig på är länder med egna kärnvapen.
Från oligarkins sida har man ända sedan Sovjets kollaps haft som ett centralt mål att införliva Ryssland med sina enorma naturresurser i sin världshegemoni. Putins mycket framgångsrika patriotiska politik har satt stopp för detta, varför man gör sitt yttersta för att försöka destabilisera och störta hans regim. Man har satt in sanktioner och ett kraftigt ökat militärt hot runt ryska gränsen. Sveriges smyganslutning till NATO (mot folkviljan) är ett led i uppbyggnaden av detta hot. Om USA/NATO skulle anfalla Ryssland, vilket är ett tänkbart alternativ som diskuteras bland hökarna i Pentagon, skulle Ryssland försvara sig med sina kärnvapen.
Svaret på den rubricerade frågan är alltså att om vi har USA/NATO-militär på svenskt territorium som under den senaste militärövningen, så kommer vårt land att bli ett av målen för en rysk motoffensiv med kärnvapen.
Det största säkerhetspolitiska hotet mot Sverige är således våra politikers smyganslutning av landet till NATO. En långt klokare politik hade varit att liera oss med Finland i en fortsatt alliansfrihet och ett återupprättande av ett självständigt svenskt försvar i paritet med det finska.
Text: Lars Bern, Antropocene