NewsVoice fortsätter intervjuserien om svenskarna som lämnade Sverige. Vi undrar varför de valde att flytta, fördelar och nackdelar med det nya livet och om de ångrat sig. I denna intervju besvarar Liz Bryman NewsVoice frågor. Liz som flyttat till USA beskriver även aspekter på i vilken ålder man bör göra det. Särskilt intressant är det att läsa Liz ord om de som ångrat sig, återvänt till Sverige och fastnat i limbo.
Intervju: Torbjörn Sassersson | Foto ovan: Vilano Beach, Saint Augustine, Liz 75-årsdag 2016 (foto syns ej på smartphone)
Vad fick dig att initialt börja söka dig till ett nytt liv utomlands? Vilka tankar hade du och vilka känslor styrde dig bort från Sverige?
Liz Bryman: “Jag började efter flickskolan att studera i London, fortsatte studier i Paris. Kom tillbaka till Sverige i ett år men saknade livet i Frankrike. Fick jobb i Paris, vistades där i sammanlagt tre år. Återvände till Sverige för att gifta mig men det blev inte av. Trivdes inte alls i Sverige och sökte ombyte igen.”
Berätta om vilket land du valde och varför just det landet och den regionen i det landet?
Liz: “Valde USA ty en studieväninna från Londontiden lyckades övertala mig att det var ett gott val. Hon bodde där sen ett par år, tyckte jag kunde pröva ett år där och sen bestämma. Anlände 1965 på sommaren i New York med grönt kort på fickan, yrke översättare med bevis därpå från en ansedd fransk utgivare av tekniska handböcker jag deltagit i att översätta.”
Hur såg din process ut från att du började testa ett boende i utlandet till det slutgiltiga beslutet att bosätta dig i ditt nya hemland?
Liz: “Det ena ledde till det andra faktiskt. Det var inte ett medvetet testande. Jag ville bara experimentera med olika livserfarenheter i andra länder när jag var ung och obunden. Slutgiltiga beslutet bildades när jag gifte mig i USA 4 år efter min ankomst. Först då fick jag en känsla av att jag verkligen bodde här.”
Har du någonsin ångrat att du lämnade Sverige?
Liz: “Aldrig. Det fanns flera orsaker till att jag vantrivdes i Sverige. Den viktigaste hade med anställningsmöjligheter att göra, snarare bristen därpå för mig. På 1960-talet anställdes inte kvinnor som journalister på de stora svenska tidningarna. En societetsspalt fanns kanske om man själv var medlem i en lokal såkallad societet. Det var dock inte en karriär eller ens ett levebröd. Min journalistutbildning från London, på engelska dessutom, var inte värd fem öre i Sverige där piprökande män över femtio regerade nyhetsspalterna.
Med andra ord, i 1963 fanns det i Sverige inga chanser för kvinnor att bli anställda som nyhetsjournalister. Inte för någon som jag i alla fall, trots goda betyg och diplom i journalism samt flera års färska insikter från liv i London och Paris och fyra flytande utländska språk att fäktas med. Jag hade även erfarenhet som frilansare på Norrköpings Tidningar med artiklar som de faktiskt betalade mig för när jag fortfarande gick i flickskolan. Enda anledningen att jag ej kunde få anställning som journalist på riktigt någonstans var att jag tyvärr hade oturen att vara kvinna på fel tidpunkt i historien.”
Eftersom du fortfarande bor i utlandet vilka faktorer väger tyngre för att hellre stanna än att återvända?
Liz: “Efter över 50 års vistelse här väger faktiskt alla faktorer tyngre för att stanna än att återvända till Sverige. Faktorer som giftermål, barn, barnbarn, ett fredligt liv som pensionär efter många års professionellt arbete, med bosättning i flera US-stater och mycket resande. Mao, mitt liv är här numera.
Sverige är nu för mig bara ett land där några få avlägsna släktingar byter julkort med mig. EN släkting hälsar på mig i USA ofta. Jag är så glad för det ty jag reser aldrig tillbaka för det finns inga anledningar kvar. Föräldrar och syskon är bortgångna, föräldrahemmet med sedan länge. Landet Sverige har inga bindande band kvar, bara gamla minnen.”
Är du tryggare i det land du nu lever i än där du bodde i Sverige?
Liz: “Ja, absolut. När jag läser om hur otryggt Sverige har blivit, mycket pga ökande immigrantkriminalitet, och om hur folk nu värnar sig med murar, tjuvlarm, vapen och vakthundar så skulle jag inte vilja bo där. Den svenska idyllen från 1950-talet med sommarstugan utan lås på dörren finns ej längre. Visst finns det otrygga områden i USA också men valet på mindre otrygga är fortfarande stort så man väljer var man vill bo.
Där jag nu bor sover vi gott om natten utan vapen i huset. Det är i ett tryggt glesbebyggt skogigt villaområde 35 km från närmaste större stad. Lagom håll att köra dit och handla i men inte behöva bo där alltså. Villaområdet har dock sina bekvämligheter, inbegripande en privat flygbana att ta sig fram och tillbaka om man har ett plan förstås. Att känna sig trygg är ett val såväl som ett begrepp. Att ständigt känna sig ängslig att något hemskt skall hända är också ett val. Vi har gjort det förstnämnda valet här.”
Vad är det som inte fungerar bra i ditt nya hemland?
Liz: “Vi försöker blunda för det och uppskatta vad som fungerar. Men som svar på frågan här är två punkter:
- Sjukvården är dyr här men när man är pensionär hålls det med federal sjukförsäkring. Det hjälper lite. Och hittills har vi hållit oss relativt friska särskilt med avseende på våra åldrar. Jag är 76, make 81.
- För närvarande pågår en nationalpolitisk process som vi alla här inte är överens om. Detaljer är onödiga om man hänger med i nyheterna. Å andra sidan har inget hittills berört oss pensionärer så vi håller tummarna att det ej förändras.”
Känner du ensamhet i USA, där du valt att slå ned bopålen? Hur kommer man som utlänning in i samhällets gemenskap?
Liz: “Efter så många år vore man nog rätt tafatt om man inte lyckats skapa vänner. Därför gäller den frågan nog inte mig. Jag känner ingen ensamhet i USA. Faktum är att jag aldrig känt någon direkt ensamhet i livet så det beror nog på det. Det finns alltid någon god själ man kan vända sig till och som vänder sig till en själv i gemenskap. Och utlänning är man bara om man valt att vara det och det har inte jag. I USA var alla utlänningar en gång så de flesta folk här har gjort sig av med den inställningen för länge sedan.”
Tror du att du kommer att avsluta ditt liv i Sverige som åldring tex på ett svenskt äldreboende?
Liz: “Troligen inte. Jag kommer att lämna livet här i USA och ser fram emot att barn, barnbarn och barnbarnsbarn närvarar vid min jordfästning. Inget äldreboende för mig. Tillräckligt många av min avkomma drar nu strån om vem som skall se om mig i mina falnande år skulle det behövas. Tills vidare bor vi kvar i vårt bekväma hem vid sjön på skogstomten i Nord-Centrala Florida så länge vi orkar, gubben och jag!”
Har andra i din umgängeskrets valt att lämna Sverige ungefär som du?
Liz: “Jag har några vänner kvar i livet som gjorde som jag och ej ångrat det heller. Tex min Londonstudie-vännina gifte sig i New York där jag var hennes Maid of Honor. Efter ett långt äktenskap, personlig karriär som ägare av ett skandinaviskt bageri i Miami i många år, samt en son, blev hon änka för något dussin år sedan. Hon fortsätter att bo i Brittiska Västindien dit hon och make flyttat när de pensionerade sig.
I år blir hon 80 och hänger med än, hyr ut halva sitt tvåfamiljshus till semestergäster, gillar promenader på stranden med sina hundar och skulle aldrig vilja bo någon annanstans.
Hennes son med familj hälsar på ofta och det är hon glad för. En annan väninna bor i Boston där hon är gift, omgiven av stor och varm familj, skulle aldrig flytta till Sverige heller. Jag har inget exempel på någon som flyttat hit och sen flyttat tillbaka till Sverige.”
***
Liz kompletterar NewsVoice intervju med några extra frågor, bla hur åldern bör tas med i beräkningen för den som vill utvandra från Sverige.
Hur ser du på åldern vid utvandring – ung eller gammal?
Liz: “Min personliga åsikt är att om man emigrerar (från Sverige) så skall man göra det som ung, innan ens liv blivit beroende av krav och omständigheter och man har fastnat i livstil och ansvar där. Jag utvandrade som ung, 23 år, och har aldrig ångrat det.
Det blir svårare när man är pensionär. Visserligen har man mindre ansvar då, barnen är uppväxta, maken kanske borta, men det är alltid drygt att omplantera gamla rötter. Det är så mycket i vägen liksom. Och omplanterar man sig som pensionär upptäcker man ofta att minnen av många trivsamma erfarenheter man haft förr i den nya omgivningen dit man rest tidigare börjar blekna i ens vardagsliv där.
Som ung har man styrka och tålamod och ett öppet sinne att acklimatisera sig och anpassa sitt liv där man valt att leva. Och vill man flytta omkring inom ett land eller till nya länder har man ungdomens styrka till det tills man funnit var man trivs bäst.
I medelåldern har man redan fastnat i ansvar, fällor som nära nog omöjliggör något beslut att utvandra. Om inte chanser för en stor karriärförändring uppåt lockar finns det knappt någon möjlighet för utvandring om familj håller en kvar.”
Vad är riskerna med utvandring som pensionär?
Liz Bryman: “En risk är att man börjar sakna sånt man blivit van vid under en livsstid i Sverige, som barnen, barnbarnen, gamla vänner, släktingar. En annan risk är att nya vänner är besvärligare att skaffa sig. Språkförbistringen kan vara stor. Det är svårare att lära främmande språk när hjärnan börjar åderförkalkas. Alla KAN ju inte engelska i Portugal, Spanien, Grekland, Italien. Eller Thailand som nu blivit de Nya Kanarieöarna.
Eftersom vi, tyvärr, har sämre tålamod med nya prövningar när vi åldras så kan paradismålet börja förlora sin härliga väder- och utsiktsglans efter ett tag när allt det gamla kära som nu fattas gör sig påminnt.
Många svenskar som har haft råd att flytta utomlands, tom ägt semesterhem i åratal i Europas solbälte och äntligen tagit steget till helflyttning dit har ofta ångrat sig efter bara några år. De säljer stugan i spanska bergen eller på portugisiska kusten och flyttar tillbaka till Sverige igen.
Tyvärr trivs de ofta inte med det heller ty nu har det förra hemmet där de länge bott sålts och de får nöja sig med en ofta trång och tråkig lägenhet på en obekant ort eller även hamna på äldreboende. Inte mycket värt att komma hem till, eller hur? Det blir en ny besvikelse ovanpå den de just genomlevt utomlands. De har nu inte flyttat “hem” utan till ett land de knappt känner igen numera. Inget med utvandringen eller hemkomsten till Sverige blev som hoppats på. Tyvärr. (Jag har personligen fått höra flera exempel på den erfarenheten.)
Därför tror jag att det är fördelaktigast att som pensionär resa omkring på besök och erfara allt underbart i andra länder om man har råd, hälsa och lust att göra det. Vardagens slit är frånvarande och man kan njuta av att “vara bortrest” ett tag. Och sedan komma hem till det gamla vanliga livet med allt kärt och bekant omkring, familj, hem, grannar och goda vänners lag. Absolut så mycket bättre för de som påbörjat sina gyllene år. Detta är uttryckt med min mest ödmjuka uppfattning som en personligt aktiv deltagare i den gyllene åldern.”
Redaktionen: Tack för dina svar!
Relaterat
