NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Ett hundratal missiler avfyrades från amerikanska, brittiska och franska krigsskepp som samlats utanför den syriska kusten. Donald Trump, denne ledande människorättsaktivist, hade lovat straff, blod och död åt den syriska regeringssidan. För vad? För ett kemgasangrepp han inte har en susning om vem som begick, och förekommande OPCW:s undersökning och därtill i uttalad förakt för FN:s Säkerhetsråd. Som vanligt viftade Frankrike och Storbritannien med svansen och ville gärna vara med, dessa Europas eget svar på Bill och Bull.
Text: Roland Hedayat | Artikeln är tidigare publicerad den 15 april på Steigan.no
Giftgasangreppet skall ha utförts av den syriska regeringssidan i ett läge då den har gått från seger till seger i kampen att befria sitt land från USA/Qatar/Saudi-sponsrade jihadister och legosoldater. Jihadisterna i området i fråga befann sig i kapitulationsläge då den påstådda attacken från regeringssidan ägde rum.
Som så många gånger tidigare försöker en mer eller mindre samlad mediekår att leda oss att tro att Bashar al Assad, denne “onde” och “sadistiska” syriska “diktatorn” åter låtit gasa ihjäl ett hundratal civila, de flesta barn, i ett absurditetens skräckkabinett, likgiltig inför såväl offren som omvärldens vrede, i full trots mot sina egna intressen och vanligt sunt förnuft.
Återigen väser massmedierna ut sin hatpropaganda — ackompanjerade av krigstrummornas virvlar, anförda av Västvärldens “ledare” i vad som mer och mer liknar en dödskult. De självutnämnda “seriösa” och “källkritiska” massmedierna avslöjar sig alltmer som rena massmanipulationsvapen direkt riktade mot civilbefolkningen. Svenska Dagbladet föreslår t.ex att missilerna måste träffa Assad för att “göra skillnad”(SvD 12/4).
Tankarna leds till lynchnigen av Gaddafi och förstörelsen av Libyen som fungerande stat. Dagen innan framställer man det som om Ryssland blockerar granskning av gasattacken, helt i strid med vad som faktiskt hände (SvD 11/4). Man kan hitta förvrängningsexempel i nära på vart enda inslag.
Déjà vu
Varje gång den syriska armén har haft avsevärda framgångar varnar den amerikanska administrationen för att användande av giftgas är en “röd linje”.
Varje gång snappar jihadisterna upp denna klarsignal och sprider giftgas samt låter rigga skräckvideor (som några har analyserat nämare) Den röda linjen är korsad, vapenskramlet och hysterin i Västopinionen tar fart. Det är ett under att den syriska regeringen har kunnat stå emot denna ihållande demoniseringskampanj under så många år, och trots det kunnat verka så framgångsrikt i återerövrandet av sitt land från väststödda terrorister.
USA:s FN-ambassadör Nikki Haley hotade i mitten av mars att ta saken i egna händer i Syrien ifall man inte tyckte vapenvileavtalet Östra Ghouta respekterades enligt USA:s önskemål, även om USA inte skulle lyckas att få ett mandat för ingripande från FN:s Säkerhetsråd. Syrien och Ryssland har varnat för flera veckor sedan att de fått underrättelsesignaler på att gasattacker under falsk flagga var i görningen. Det var alltså bäddat för ett provokatinsscenario.
Väst, förvaltare av sanning och godhet
Den outtalade förutsättningen för rätten att intervenera mot “barbariet” är att den intervenerande sidan är “god” och besitter en högre moralisk och etisk standard. Man är alltså implicit kvalificerad för straffexpeditioner i “humanismens” namn. Är så fallet? Hur får man det i så fall att gå ihop med att just dessa tre krigshetsande anförare — Donald Trump, Theresa May och Emmanuel Macron nyss och var för sig har mött den kanske mest brutala slaktare världen har sett på länge, alltså Saudiarabiens kronprins och de facto regent, Mohammed bin Salman? Resultat av dessa möten är bland annat stora vapenkontrakt och utvecklande av gemensamma intressen.
Dessa vapen kommer att användas mot Jemen, som under tre år har torterats av Saudiarabien med marinblockad, utsvältning och systematiska bombangrepp mot civilbefolkningen och civila anläggningar.
Men för den jemenistiska befolkningen, som av Saudiarabien har påtvingats världens nuvarande största humanitära katastrof, gäller ingen rätt till beskydd. De är inte ens värda ett klart och tydligt fördömande av förövarens krigsförbrytelser. Saudiarabien är ju våra vänner, och de förolämpar man inte i onödan.
De som fortfarande tror att Västvärldens politik mot mindre och svagare länder drivs av omsorg för Mänskliga Rättigheter måste ha sovit en djup Törnrosasömn under destruktionen av Afghanistan, Irak, Somalia, Sudan, Libyen, Yemen, Syrien med flera.
Det hybris-stinna amerikanska etablissementet beter sig som om de har drabbats av en rabies epidemi, och i synnerhet gäller detta den amerikanska administrationen. Kretsen som Trump har samlat runt sig vill ha krig, ju förr dess bättre, allt medan de till synes hjärndöda “Main Stream Media” släpar aningslösa befolkningar i väst i riktning mot sin undergång.
Men något är nytt. Det skarpa läget ger allt fler kalla kårar längs ryggraden. Frågor om krig och fred börjar gälla för oss alla. Människorna börjar bli rädda, det är inte längre självklart att inte också våra länder skall bli drabbade och att våra barn skall bli offer. Några jobbar hårt för detta, speciellt de som i sin enfald tror sig ha ett hav mellan sig och krigsskådeplatsen! Om denna rädsla kan mynna ut i att folk börjar tänka friare och vågar ifrågasätta våra medier, inte minst de så kallade “public service”-medierna, och dessutom ställa våra vasall-ledare till svars, så kanske ett litet ljus i mörkret kan uppenbara sig. Annars, bevare oss!
Text: Roland Hedayat