Att knäcka läskoden hos barn – Grunden för att förstå och avslöja makten

LIVSSTIL & KULTUR. Jag har träffat Erik som läser NewsVoice. Vi har båda egna barn och en diskussion handlade om vad det är som får barn att väckas upp intellektuellt, hur de kan bli bra människor som är hederliga, ansvarstagande och medvetna. Erik berättade då om vad han kallar “läskoden” och hur hans barn lärde sig “knäcka” den, något som fick dem att ta ett rejält språng i utvecklingen. Erik gick med på att försöka förklara mer. – Torbjörn Sassersson, redaktör NewsVoice.

Text: Erik Forsman | Bild: “The Hobbit” (filmaffisch) Image credit: New Line Cinema, Metro-Goldwyn-Mayer (IMDB)

Jag lärde känna Torbjörn ganska nyligen trots att jag följt NewsVoice under flera år, förvånande nog. Det är ju alltid trevligt att träffa intressanta människor som klarar av att åstadkomma saker som andra inte har förmågan att lyckas med. Många känner sig manande, få är kallade och ännu fler gör anspråk på att starta upp bloggar, nyhetsportaler eller nättidningar och omvänt lika få lyckas. Torbjörn är en av de få i dessa sammanhang. Vad han än tar tag i, skapar han uppmärksamhet runt sina projekt, utan att för den delen vara narcissistisk, vilket gör honom än mer intressant.

Vill du läsa medier som har olika perspektiv eller medier som har samma?

Vi diskuterade om det mesta runt intressegrupperingar, lobbygrupper och på-tryckar-föreningar och naturligtvis rör sig samtalen mest kring massmedier, fusionen mellan olika maktcentra och skillnaden mellan information, nyheter och propaganda. Dagens tillstånd är lite av hela havets stormar kring alternativa mediekällor eller en enda mischmasch av olika politiskt styrda organisationer och dissidenter som alla säger samma sak, om än på olika sätt. Det är i stort sätt hopplöst att orientera sig rätt som vanlig nyfiken mediekonsument.

Tänker på ett citat från Per Ragnars enmansteater ”Hitlers bordssamtal” från Mosebacke där Per har sovrat och klipp, skurit samt klistrat ihop författares smått maniska munläder till ett fungerande manus:

”Ta en normalstor tysk stad, säg Hamburg med 13 miljoner invånare och så händer det något i den staden och 12 olika tidningar skriver om samma händelse, men alla tidningarna lägger betoningen och förklaringen lite, lite annorlunda än sina konkurrenter. Media tappar då kontrollen över opinionen och blir där med identisk med den. Men om det istället endast fanns två tidningar, där bägge rapporterar om händelsen på samma sätt, kontrollerar man opinionen”.

Detta citat fastnade för att sedan klinga klart för mitt minne när jag, liksom majoritetens läsvanor började förskjutas från dagspressen till alternativa mediekanaler när internet kom och konkurrensutsatte de stora mediehusens agenda. Då kunde vi läsa oss till att 95% av all media ägs och drivs av främst två stora privata intressenter nämligen Bonnier och Schibsted.

Som att försöka spika fast rök

Sakta gick det upp för oss att även om exemplet ovan inte kan appliceras från dåtidens Tyskland till dagens Mediesverige, var likheterna slående. Istället för att det endast finns två dagstidningar, finns nu många olika mediekanaler, men om det endast finns två dominanta ägarstrukturer, filtreras tolkningar till förmån för elitens egna intressen. De diskussionsunderlag som nyhetsförmedlingen ger oss, avspeglar ett snävt perspektiv som gynnar maktens intressen. Maktens intressen skall alltså bli allas våra intressen. Det är endast så en pyramid kan bestå: genom att basen ger till toppen och det är så som en åsiktskorridor formas.

När sedan alla internets diskussionsforum poppade upp, med Flashback som det klara flaggskeppet, breddades diskussionerna och anden var ur flaskan och försöken att pressa tillbaka folkets diskussioner blir för mediehusen som att försöka spika fast rök.

Maktens monotona röst

Därför är maktens röst alltid sig lik, och på grund därav lätt att identifiera. Återstår att förneka, omdirigera diskussionerna, stämpla eller skrämma. Ytterst blir våldet sista utvägen.

Maktens tes är: Makt är rätt. Den innesluter sig i sig själv och har som enda uppgift att kontrollera och stoppa, alternativt påverka utvecklingen genom att införa regler och lagar som nästan uteslutande utgör ett hinder i människors liv i sin strävan lägga under sig mer och mer på alla andras bekostnad.

Vi träffades, jag och Torbjörn och fick en något mer personlig kontakt. Vi kom in på våra familjer och barn. Jag hade mina barn utflugna medan Torbjörn startat sin familj. Av någon orsak tog Torbjörn upp att han ansåg det problematiskt att hans äldsta son endast ville att han skulle läsa om var superhjältar. Detta efter att jag berättat att jag bombarderade mina barn från tidig ålder genom att i stort sätt låna alla barnbibliotekets barnböcker och läsa fem, sex böcker varje kväll, stora tunga illustrerade barnböcker om olika fiktiva och fantasifulla äventyr.

Sedan gav jag mig i kast med Tolkiens värld efter att först betat av bröderna Grimm, Tusen och en natt, Mumintrollen (originalberättelserna) samt HC Andersens sagor. Reaktionen över Bilbo blev över förväntan. De fullkomligt föll pladask och jag tolkade de olika karaktärerna med olika berättarröster med Gollum som den ultimata utmaningen. Barnen talade konstant om Bilbo och vad som skulle hända i nästa kapitel. Passade även på att spela in varje godnattstund och lyssnade sedan igenom för att förbättra min berättarteknik.

Från Bilbo till Kafka och sedan samhällsdebatt

Jag väntande något år eller så och gav mig senare in på att beta av de dryga tusen sidorna sagor om maktens stora härskarringar, ett ypperligt tillfälle att introducera barnen till maktkunskap och att lära dem att makt alltid korrumperar medan hjälten inte korrumperas utan istället kämpar mot korruption.

Jag gick vidare och läste Charles Bukowskis debutroman ”Min oskuld och Pearl Harbor” som inte innehåller en enda erotisk scen eller fyllescen, utan skildrar ett stycke Amerika åren kring mellankrigstiden under den stora depressionen. Gick vidare med bland annat Jonas Gardells: “En komikers uppväxt”.

Följden blev att mina barn blev stora bokslukare och de plöjde sedan själva en radda av böcker: George Orwell, Robert Graves böcker om lille lytta och stammande Claudius och andra tunga vuxenböcker och hoppade helt sonika över ungdomsromanerna samt den synnerligen populära journalistprosan.

Barnen gav sig senare i kast med klassiker som Kafka samt mängder av ryska författare för att sedan köra om mig i form av bildning och kom på så sätt naturligt in på samhällsdebatt, forskning och uppsatser – som för eller senare landar i journalistik och samhällskritik.

Litteratur som öppnar rum

Nå, vad var den dolda pedagogiken i detta? Dels att barnen lär sig skilja mellan rätt och fel, utöka barnen fantasiförmåga samt öva sig att beta av tegelstenar.

När de så småningom kom upp i skolålderns mer krävande studier var det dem inte främmande att läsa stora mängder text på kort tid, till skillnad från sina kamrater som stönade inför läsning överhuvud taget.

En komplicerad roman, säg böckerna om Sagan om ringen, kryllar av allsköns namn och underliga platser, långa släktträd och detaljrika kartor och utgör egentligen avancerade reseskildringar. Persongalleriet är digert. Berättarrösten öppnar ett rum, där en karaktärs berättelse öppnar ett annat rum osv, osv.

Räknar man på detta kan ett kapitel innehålla hela 14 öppnade rum, med massor av nya namn och platser. Barnen egen fantasi sporras för att hänga med, och öppnar omvänt upp rum i barnen hjärnor. Det är i varje fall min tanke.

En komplex roman med brett persongalleri gör en människa smartare. Ju tidigare du börjar desto bättre är det. Ett barn med dessa erfarenheter har stora konkurrensfördelar. Samtalar man kring böcker tränar man även att utveckla läsupplevelserna i litterära diskussioner som ytterligare främjar ett intellektuellt sinne.

Detta var en helt ny tanke för Torbjörn som inte läst något för sina barn i rädslan att utöva inflytande på dem, då det i viss barnlitteratur förekommer en dold påverkan. Fick Torbjörns son välja blev det superhjältar. Det möttes av en viss tvekan. Jag frågade då hur gammal hans son var? [äldste sonen är sex år] Jag svarade att i den åldern släpper ju omnipotensen. Han börjar bli mer och mer medveten. Han har ju inte några superkrafter. Han kan inte göra sådana saker. Det förstår han mer och mer. Ju mer han förstår, ju mer inser han att han bara är en liten plutt. Då är det en trygghet att somna in med berättelser om trygga hjältar, vilket blir ett sätt att bearbeta utvecklingens otrygga ovisshet om sakernas orubbliga tillstånd för att barn.

Sagor för vuxna

För vuxna har litteraturen två uppgifter: dels att dramatisera upp en bedrövligt sorglig och monoton händelselös tillvaro, där det inte händer så värst mycket. Många vuxna människor befinner sig i en trist otillfredsställande om än trygg tillvaro, där allt står rätt så stilla. Där har litteraturen uppgiften att dramatisera upp den trista, men trygga tillvaron med berättelser på temat kärlek och brott. Här har berättelserna en realistisk ton ofta växlande mellan två ytterligheter: brott och kärlek.

Uppgiften är att skapa spänning i vanliga vardagssituationer. Sverige är väl något av världsmästare på att producera deckare, möjligen vid sidan av Storbritannien. Den andra stora uppgiften med vuxenlitteratur är den motsatta: att invagga de ängsliga läsarna i trygghet, att producera sagor med superhjältar som har superkrafter vars uppgift är att skapa ordning i kaoset där: ”slutet gott allting gott”. Många vuxna har aldrig kommit över den fasen.

Hollywood kan filmatisera den enda serietidningen efter den andra och dra fulla hus av förväntansfulla vuxna människor, just för att de aldrig har kunnat bearbeta den känsliga övergången från barn till ungdom till vuxna. Därför kan man se vuxna människor hänfalla åt fantasy- eller science fiction-dyrkan, alltså barnsagor, som de varken växer eller utvecklas av.

Det är också ett av maktens mål, att massmedierna ensamma ska stå för berättandet, utan konkurrens eller en debatt de inte själva kontrollerar. Just på grund av att majoriteten inte knäckt läskoden, kan massmedierna fortfarande ha läsarna i sitt grepp.

Våra hjärnor är skapade för sagor, då varje människa är en berättelse alltså ett mellanting mellan fakta och saga. Lyssna på människor – de gör inget annat än just berätta sina livsberättelser. Där i ligger att varje människa är öppen som en bok, om man bara vet hur man lyssnar.

Makt är ett tillstånd med avsaknad på sagor eller berättelser. Makten använder i och för sig sina egna berättelser och sagor i syfte att förleda med motivet att öka sin makt och aldrig för en själavårdande uppgift. Makten eftersträvar alltid omogna människor som lever i sagans värld som endast är befolkad av de onda och de goda och makten är alltid god i sin självgodhet.

Hur bryter vi maktens grepp?

I allt detta, hur stoppar man en sådan utveckling, där toppskiktet i samhället har som sin främsta uppgift att lägga beslag på våra kognitiva kartor – påverka hur vi ser på hur omvärlden är beskaffad?

Jo, genom att varje ny generation behöver, genom sina föräldrar eller andra vuxna, gå igenom sagotillståndet och detta görs bäst i tidig ålder med sagor som de, dels utvecklas av, dels avleder utvecklingens svåra våndor för att utvecklas till kritiska, självständiga och självtänkande varelser som är belästa och bildade samt inte har några problem med att plöja hundratals sidor text. För att källgranska ett påstående behövs denna grund.

Ytterligare faktorer med Tolkiens värld är att lilla, lilla landet som bebos av det lilla, lilla folket saknar alla former av maktintuitioner. Här finns inget skolväsende. Inga tidningar. Inget bankväsen och varken politiska partier eller opinionsbildare. Vidare varken militär eller polisväsende. Ingen övervakning. Ingen indoktrinering, men dock en underrättelsetjänst.

Grundsynen är antinaturalistisk till sin strävan. Tolken sticker här ut bland dåtidens författare när han går på tvärs emot tidens naturvetenskapliga strömningar. De onda är intresserade av att bruka naturresurserna. Därför är författarens idealvärld en bra mall att jämföra med för att identifiera samhällets maktambitioner med.

Text: Erik Forsman