SLUTKRÖNIKA. Som övergripande frågeställning för hela denna serie krönikor frågar jag: hur mår egentligen svensk hälsovård 2018? Jag vill betona att jag ger ordet hälsovård en mycket vidare och mer förebyggande holistisk innebörd än skolmedicinsk sjukvård, som bara befattar sig med redan sjuka och i normalfallet bara med symptomlindrande behandlingar.
Text: Jens Jerndal, fd professor i holistisk medicin
Jag hoppas ha givit en rimligt klar uppfattning om hur jag ser på den bristfälliga hälsovård vi just nu har i Sverige och – mycket viktigare – hur den kan och bör inte bara förbättras, utan transformeras i grunden.
Den tekniska, informatiska och organisatoriska sidanav vår sjukvård är på många sätt imponerande, och all den sjukvårdspersonal jag haft personlig erfarenhet av, har varit minst lika imponerande; effektiva, vänliga, omtänksamma och positiva människor, trots ett enormt hårt och stressigt arbete och låga löner. Hatten av för dem!
Trots det utspelar sig en sjukvårdskatastrof i ultrarapid inför våra ögon med början redan på 1990-talet Det finns inte nog med vårdplatser. Akutmottagningarna räcker inte till. Det fattas personal på alla nivåer. Många gamla människor försummas och får ingen adekvat vård. Från att ha varit ett internationellt föredöme att efterlikna, har svensk sjukvård sakta men säkert glidit ner till en av de sämsta i Europa.
Redan 2014, före invandringstoppen, hade Sverige enligt Läkartidningen bara 25 vårdplatser per 10,000 invånare, det lägsta antalet per capita av samtliga EU-länder. Samtidigt hade vi Europas längsta köer. Alltmedan läkemedelsindustrin och myndigheterna fortsätter att hypnotisera oss med mantrat att vi är bland de bästa i världen. Vakna Sverige! – Verkligheten knackar på dörren!
Läs hela krönikan i TV Helse | Mediasamarbete
Text: Jens Jerndal, fd professor i holistisk medicin