John Virapen (1943-2015) som tidigare var svensk VD för ett av världens största läkemedelsbolag säger att han var ett redskap åt en industri som dödar många människor. NewsVoice publicerar den chockerande inledningen till hans bok “Side Effects: Death” som på svenska fick titeln “Piller och Profiter”.

NewsVoice gjorde flera intervjuer med Virapen varav några ännu är opublicerade. Torbjörn Sassersson hjälpte även honom att ett år före hans bortgång redigera och ge ut boken i ny upplaga. Inledningen nedan har kortats ner och försetts med artikellänkar. Referenser i texten återfinns i boken som kan beställas på Amazon. 

John Virapen 1980-talet. Privat foto.
John Virapen 1980-talet. Privat foto.

John Virapen:

Natt efter natt samlas skuggliknande väsen vid min säng. I gryningen smyger de in i rummet. De slår sina huvuden mot väggarna, skär sig i armar och hals med rakblad. Jag vaknar helt genomsvettig. Jag vet att jag har bidragit till att dessa namnlösa människor, vars skuggor förföljer mig, har dött.

"Piller Profiter" av John Virapen
“Piller Profiter” av John Virapen

Jag har en del av ansvaret för att människor som jag inte kände har dött. Jag har inte dödat dem med mina egna händer, men jag var ett fogligt redskap för andra krafter – jag var ett verktyg för läkemedelsindustrin.

Jag var mer än så. Till skillnad från hammaren har jag en egen vilja, men handen på hjärtat, hur fri är man egentligen som människa i sina beslut? Läkemedelsindustrins manipulation av människors vilja spelar en stor roll i min berättelse och finns det farligare verktyg än människor vars vilja har manipulerats?

Idag är jag inte längre aktiv inom fältet. Jag var inte så viktig som person, utan i min funktion – som aktör. Det viktiga var att jag fungerade. Andra personer har idag ersatt mig – de fortsätter att göra vad jag inte längre gör. Men som patient är du fortfarande kvar i samma position på spelfältet. Du är den viktigaste figuren. Spelet är konstruerat för dig. Och för dina barn.

Då invänder du förmodligen att läkemedelsindustrin ändå gör bra saker:

  • de forskar för att utveckla nya läkemedel som hjälper många människor till bättre hälsa. Det påstår de gärna och upprepar det ofta och högt.
  • De producerar bilder mot en blå himmel och under denna himmel finns barn som leker och gamla som dansar. Människorna ler.

Denna bild är inte sann. Den behöver kompletteras:

  • Visste du att de stora läkemedelskoncernerna varje år lägger ut 35,000 euro på varje praktiserande läkare i Tyskland för att få denne att skriva ut deras produkter?[1]
  • Visste du att så kallade opinionsbildare – det vill säga erkända professorer, forskare och läkare – målmedvetet mutas med dyra resor, presenter och pengar för att producera positiva rapporter om läkemedel vars allvarliga eller till och med dödliga biverkningar är kända, allt i syfte att skingra läkares och patienters berättigade farhågor?
  • Visste du att det bara finns korttidsstudier av många nya godkända och registrerade läkemedel, och att ingen vet vilka följder kortare eller längre användning av dem kan få för patienten?
  • Visste du att forskningsrapporter och statistik, som de statliga hälsovårdsmyndigheterna kräver för att godkänna ett läkemedel, förskönas på så sätt att de dödsfall som orsakats av läkemedlet har tagits bort ur rapporterna?
  • Visste du att mer än 75 procent av de ledande medicinska forskarna betalas av läkemedelsindustrin?
  • Visste du att det finns läkemedel på marknaden där mutor spelat en avgörande roll för deras godkännande?
  • Visste du att läkemedelsindustrin konstruerar sjukdomar och genomför riktade marknadsföringskampanjer för att öka avsättningen för sina produkter?
  • Visste du att läkemedelsindustrin i allt större utsträckning inriktar sig på barn?

Mycket av detta känner du naturligtvis inte till eftersom läkemedelsindustrin har intresse av att hålla allt detta hemligt. Men om någon läkemedelsskandal ändå skulle nå allmänhetens kännedom, så händer det bara när det inte går att undvika. Som i fallet med skandalen kring den tyska läkemedelstillverkaren TeGeneros kliniska försök i London 2006 [2].

En rubrik i en tidning löd ”Exploderande huvuden”. Efter intag av ett nytt potentiellt mirakelmedel hände något märkligt. Inom två timmar svällde huvudena på de mänskliga försökskaninerna upp till mänsklig elefantstorlek. Någonting hade gått allvarligt snett för TeGenero. Ur tillverkarens synvinkel var det allvarliga inte att huvudena svällde upp. Det bryr sig en läkemedelstillverkare inte om. Det allvarliga var att skandalen kom till massmedias kännedom och blev offentlig – det är ett äkta problem. ”Nybörjare!” skulle jag ha kallat dem på den tiden jag var aktiv i branschen. Men TeGenero gick under, rapporterade insolvens och lämnade in konkursansökan. En global aktör råkar inte ut för sådant.

Läs mer: UK drug trial disaster – the official report

Sådana fall är alltid “undantag”. Det påstås inte sällan att testpersonerna ändå varit svårt sjuka. Man lägger skulden på dem som drabbades av njursvikt eller avled. Och hela tiden framhålls vilken hjälp många andra människor har av läkemedel. I denna bok kommer jag att visa hur felaktiga och falska dessa påståenden är.

Jag var en global aktör

Jag talar inte som en utomstående, inte som en avslöjande journalist. Jag har sannerligen inte någon moraliskt fläckfri bakgrund och pekar inte med ett sterilt finger på ondskans maktsfär. Jag vet vad jag talar om, därför att jag deltog aktivt. Jag var en av dem. En insider.

Sedan 1968 har jag arbetat inom för läkemedelsindustrin. Jag började som läkemedelskonsulent, som det officiellt heter, vilket egentligen betyder att man åker runt som dörrförsäljare av läkemedel hos läkarna. Jag arbetade mig upp. Varje nivå på karriärstegen präglades av egen okunskap som respektive chefer låter de anställda sväva i.

Men allt eftersom jag avancerade fick jag veta allt mer. Jag lämnade ett läkemedelsföretag för att börja på högre nivå i nästa. För varje firma jag arbetade för blev jag alltmer en förövare. På så sätt gick det snabbt uppåt. Jag lärde känna några multinationella koncerner inifrån, till exempel en global aktör som Novo Nordisk, den stora danska läkemedelskoncernen med diabetesinriktning, och blev själv verkställande direktör i Sverige för en annan global aktör, Eli Lilly & Company, ett av de största läkemedelsföretagen på marknaden.

Produktsortimentet omfattade allt möjligt: Ena gången var det fråga om ett mirakelmedel mot reumatiska sjukdomar, en annan gång handlade det om humaninsulin och bedrägeriet som är förknippat med det. Det handlade om marknadsföring av föryngringskurer (tillväxthormoner), och slutligen om den nyare sortens antidepressiva läkemedel (SSRI-preparaten), som man felaktigt också kallar för stämningshöjare eller lyckopiller. Dessa är dock något helt annat. De kan driva människor till att begå självmord eller till och med att ta livet av andra. Dessa farliga läkemedel spelar inte en undanskymd roll. Tvärtom. Ett enda läkemedel omsätter flera miljarder euro om året. År efter år.

Märklig marknadsföring och mutor

För dessa farliga och vitt spridda produkter utvecklade jag och genomförde marknadsföringskampanjer. Marknadsföringen omfattade hela fältet, allt från dyra prydnadsföremål till läkare, resor för opinionsbildare, pengar för köpta och därmed oseriösa artiklar i vetenskapliga facktidskrifter, planering och genomförande av vetenskapliga kongresser, till bordellbesök för chefer med särskilt stort behov av vård och omsorg.

Och slutligen hörde också bestickning av myndigheter till min bedrövliga repertoar. Ett av dessa fall gör mig i efterhand särskilt upprörd, eftersom det medförde oanade konsekvenser. Det var bestickningen av en oberoende [svensk] expert vid läkemedelsnämnden.

Denna verksamhet är en tung börda som plågar mig på ålderns höst. Pyjamasar genomvåta av ångestsvett – det är drivkraften till självkännedom. Jag var ett svin. Jag forcerade tillstånd för läkemedel, trots att jag visste att de var skadliga för människor.

Idag [2007] är jag 64 år och bor i södra Tyskland, i landskapet Schwaben. Jag är gift och har en liten son som är det viktigaste för mig här på jorden. Läkemedelsindustrin är hela tiden på jakt efter nya, lönsamma marknader – nu är det läkemedel för barn som står på tur.

Jag har blivit rädd. Inte för mina tidigare chefer, även om jag vet att andra som kom med avslöjanden satte sitt liv på spel. Läkemedelslobbyn har stor makt. Den tar kontakt med politiker och domare och utövar påtryckningar mot regeringar och hotar med nedläggningar av fabriker och indragna investeringar, vilket gör att ministern blir medgörlig. Läkemedelsindustrins inflytande är oftast osynligt.

För en tid sedan samtalade jag med en lektör för ett känt tyskt vetenskapligt förlag. Redaktören var väldigt intresserad av min berättelse. Detta måste få publicitet, sa hon ivrigt, detta måste komma till allmänhetens kännedom. Hon var eld och lågor.

Jag svarade: ”Bra, då förlägger ni alltså boken.”

Hon skrattade hjärtligt och sa att det var omöjligt – när allt kom omkring levde förlaget på annonser från läkemedelsindustrin. Förlaget ifråga ger ut medicinska standardverk. Men damen bad mig enträget att skicka ett exemplar av boken, om den någonsin skulle komma ut, till sin privata adress – hon ville inte gå miste om tillfredsställelsen att vara den förste läsaren.

Läkemedelsförsäljaren Alfredo Pequito [3], angreps 2002 med kniv för att han avslöjade sanningar som var obehagliga för läkemedelsindustrin. Han blev ihopsydd med 70 stygn. Och detta inträffade inte i ett land i tredje världen eller i Los Angeles, inte ens i 1800-talets Vilda Västern. Det inträffade mitt i vår civilisation och trots ett omfattande personskydd. Mannen hade arbetat som läkemedelskonsulent i Portugal för den tyska Bayer-koncernen – på samma nivå i hierarkin där jag själv började för trettio år sedan. Han var en av alla dessa dörrförsäljare som ständigt dyker upp hos läkarna med gratisprover och annat smågodis.

“Pequito’s lawyers have criticised the apparent failure of the police to protect him and his family, as it was claimed that there was a £1.5 million price on his head. But Luis Patrao, of the Internal Affairs Ministry, said: ‘Only the Prime Minister and the President have tighter security than Alfredo Pequito.'”  – The Guardian, Drugs scandal whistleblower stabbed again

Min bakgrund och min sons framtid

Sådana fall skrämmer mig inte. Men jag är rädd för att även min son ska formas så som läkemedelsindustrin helst vill ha människan; en villig konsument av läkemedel mot påhittade och inbillade sjukdomar. Dödliga biverkningar ingår i priset. Läkemedelsindustrin förändrar tänkandet för människor i nästa generation.

Verkligheten är redan här. Diffusa diagnoser som ADHD, ibland benämnt som damp eller hyperaktivitet hos barn, är enligt läkemedelsindustrin svåra sjukdomar som ska behandlas medikamentellt. Barn som inte kan sitta stilla, som ständigt pratar och som ständigt avbryter, som stör undervisningen – barn som helt enkelt inte uppför sig som normala och anpassade barn måste läkemedelsbehandlas.

Dessa barn lider nämligen enligt läkemedelsindustrin av en svår sjukdom, ADHD. Naturligtvis finns det läkemedel mot detta. Annars skulle det ju inte produceras så mycket aggressiv reklam för denna sjukdom. Ritalina är ett av de mer kända läkemedlen i sammanhanget. Strattera är en nyare variant som kommer från Eli Lilly, det företag jag arbetade för i många år. Ingen vet för närvarande något om de långsiktiga skador som Strattera orsakar. Ändå ordineras dagligen detta läkemedel till tusen-tals barn som sägs vara hyperaktiva.

Att så sker ser läkemedelsindustrin till. Det har jag själv medverkat till – inte i fråga om Strattera, men i fråga om Prozac, en föregångare till Strattera. I Tyskland får från och med 2007 Prozac ordineras även till barn (märkesnamnet för Prozac i Tyskland är Fluctin (i Sverige Fontex). På fackjargong kallas det marknadsutvidgning (line-extension). När ett marknadssegment är uttömt och förbrukat tar man itu med nästa. Barn är i detta sammanhang ett nytt marknadssegment. Barn ska nu äta Prozac – ett läkemedel som gör att man blir livstrött och aggressiv. Något sådant borde inte vara tillåtet överhuvudtaget. Men det är det, och jag vet hur man fixar det.

Förstå mig rätt. Att maximera omsättningen är inget dåligt i sig och jag är den siste att göra enbart kapitalismen ansvarig för alla de smutsiga affärer med vår hälsa som jag berättar om i denna bok. Industrin får gärna vara vinstorienterad när den säljer bilar, skruvar eller yoghurt, gärna för mig. Men i detta sammanhang handlar det om människors fysiska och psykiska välbefinnande. Läkemedelsindustrin bidrar helt medvetet till att ödelägga unga människors hälsa. Det ingår i kalkylen och syftet är att tjäna ännu mer pengar. Dold död blir obemärkt död.

Ta en bil där bromsarna inte fungerar eller där vindrutan bryts loss från chassit vid en hastighet över 60 km/tim eller där avgaserna leds in till passagerarna – sådana fordon släpps inte ut på marknaden. Men så sker med läkemedel som har liknande defekter. Hur är det möjligt? Varför skyddas konsumenterna bättre mot fusk med bilar än med fusk när det gäller deras kropp, hälsa eller liv?

Naturligtvis är inte hela läkemedelsindustrin korrupt. Redan det faktum att jag inte känner till varje företag gör att jag inte kan påstå det. Men sökandet efter läkemedelsföretag som är etiskt oklanderliga liknar sökandet efter en nål i en höstack. Farmakologer började en gång i tiden på annat sätt. De var underleverantörer av medicin. Då var motivet att bota en sjukdom, idag är det kapitalomsättningen som styr.

Vilket ny verksam läkemedelssubstans kan ge mer pengar? Så lyder frågan. I synnerhet som det kan säljas till ett högre pris. Om dessa läkemedel har någon effekt, om skadan de gör är större än den nytta de gör. Vem bryr sig om det?

Allt är en fråga om priset

Allt är en fråga om priset. Det är det viktigaste budskapet i denna bok. Du kan uppnå vad du vill, du kan kröka varje ryggrad och kringgå varje lags gränser bara du känner till priset – och är beredd att betala det. Det behöver inte röra sig om astronomiska belopp, vilket kommer att framgå av mitt exempel med Prozac. Även i andra fall var beloppen visserligen höga, eller varorna var värdefulla – men inte enormt. Men för bestickning krävs stor fingertoppskänsla. Det får inte ske på ett klumpigt sätt. Kultiverat småprat är lika viktigt som själva priset.

Statliga myndigheter kommer inte att rädda vare sig dig eller min son från de kriminella strukturer som läkemedelsindustrin bygger på. Myndigheter är mottagliga för mutor, experter går att muta och läkare likaså. I viss utsträckning låter sig varje människa korrumperas. Varje pappa, varje mamma vet det. Pappa och mamma manipulerar barnet med löften om att barnet kan titta på teve längre på kvällen – om barnet bara äter upp allt på tallriken. Å andra sidan slutar ett litet barn genast att gnälla så snart det får vad det vill. Detta hör vardagen till. Men de händelser som jag här ska berätta om är strategiskt planerade och en del av den statliga verksamheten. De ingår också som en del i en läkemedels-koncerns affärsplan. Det är inte tillfälligheternas spel.

Många tror att det är bättre idag än förr. Min uppfattning är att det mesta är sig likt. Särskilt när det gäller de moderna lyckopillren, som är en vidareutveckling av den substans till vars genombrott jag bidrog.

Den 7 februari 2004 hängde sig en nittonårig kvinnlig student i sam-band med en klinisk studie. Det skedde i ett av läkemedelskoncernen Eli Lillys laboratorier [4]. Detta fall var bara ett i raden av självmord, och ett av de få som allmänheten fick veta något om. Den unga kvinnan var vid inledningen av studien helt frisk.

Deltagandet i försöket skulle bidra till att finansiera den unga kvinnans egna studier. För att vara på den säkra sidan uteslöts till och med människor med något som helst tecken på depression från försöken. Och detta trots att läkemedlet som skulle testas skulle godkännas för just behandling av depression.

De inträffade självmorden hölls som alltid hemliga så länge det gick. Om man i någon sekt med hjälp av kemiska eller andra former av hjärntvätt skulle driva unga, friska människor till psykiskt vansinne, ur vilket självmordet framstod som den enda lösningen – så skulle man omedelbart förbjuda denna sekt. Och det med rätta. Men dylikt gäller inte för läkemedelsindustrins forskningslaboratorier. Och inte heller för det större laboratorium som samhället i sin helhet utgör. Där förskrivs dessa dåligt testade och livsfarliga droger med lovande namn till miljontals patienter. Du är en del av detta laboratorium, och du betalar för att få vara det. Ibland också med ditt eget liv.

Har man informerat dig om det?

Det finns alltså all anledning till oro. Min önskan är att du som läser detta inte ska låta det stanna vid denna oro, denna vaga olustkänsla, men att du ska aktivera dig. Till detta kan också alla de unga människor i läkemedelsindustrin bidra, som liksom jag, har fått nog av chefers lögner och sitt eget självbedrägeri. För detta krävs att vårt samvete vaknar.

Efter att ha läst boken kommer du förmodligen att få en annan bild av dina läkarbesök, läkarnas utskrivningspraxis, de senaste nyheterna från vetenskapens värld, forskningsrapporter och symposier, facktidskrifter, statliga rekommendationer, liksom av säkerheten i samband med godkännandeprocessen av nya läkemedel. Du kommer att se på allt detta med nya ögon.

Bokens uppbyggnad

Boken handlar till en del om tyska förhållanden, vilket är naturligt eftersom jag bor där just nu. Särskilt när jag berättar om de senaste årens kampanjer för psykofarmaka till barn utgår jag mycket från tyska erfarenheter. Jag berör även utvecklingen i USA, men inte minst viktigt, det svenska perspektivet har en framträdande plats i boken.

Bokens första del handlar om hur ett barn från ett avlägset hörn i tredje världen avancerar till den globala arenan hos en läkemedelsjätte.

Andra och största delen handlar om läkemedelsindustrins förvandling till en korrupt drömfabrik under de första åren på 1980-talet. Dessutom beskriver jag vidareutvecklingen av läkemedelsindustrins oetiska försäljningsstrategier fram till i dag.

I bokens tredje del finner du mina förslag till förbättring av patientskyddet och en ordlista med de viktigaste begreppen. Allmänhetens uppmärksamhet – det finns inget läkemedelsindustrin fruktar mer än det. Negativ press.

Allmänheten, det vill säga du, är den kraft som kan få en förändring till stånd. Hjälp till att stoppa dessa manipulationer. Du har makten att göra det.

Text: John Virapen

16 KOMMENTARER

  1. rafflande läsning.

    förstår inte varför den inte finns att köpa i dom vanliga svenska nätbutikerna? (hittar den bara på tyska där)

  2. För min egen del, jag kan bara bekräfta detta. Själv har jag inte varit involverad i läkemedelsindustrin, utan livsmedelsindustrin, telekommunikation och datorindustrin, men metoderna är exakt desamma. Ett människoliv betyder inget. Människor som velat berätta försvinner spårlöst, drunknar oförklarligt, råkar ut för en trafikolycka, eller får oförklarligt hjärtstopp, trots att dom är hälsosamma och försiktiga. MSM (Main Stream Media) är styrd av Big-Business både genom att ha placerats i en ekonomisk beroendeställning, men även genom etniska och andra relationer. Webben och därmed alternativa media har gett möjligheter, dels går det att publicera utan att Big-Business kan stoppa det, dels går det att publicera anonymt så att lakejerna i Big-Business och MSM får svårt att förfölja, mobba, trakassera dreva och – avrätta. Big-Business är även allierad med funktioner som NSA och CIA och militära krafter, även om deras webb trupper ilsket slår tillbaka om man säger det.

  3. För min egen del, jag kan bara bekräfta detta. Själv har jag inte varit involverad i läkemedelsindustrin, utan livsmedelsindustrin, telekommunikation och datorindustrin, men metoderna är exakt desamma. Ett människoliv betyder inget. Människor som velat berätta försvinner spårlöst, drunknar oförklarligt, råkar ut för en trafikolycka, eller får oförklarligt hjärtstopp, trots att dom är hälsosamma och försiktiga. MSM (Main Stream Media) är styrd av Big-Business både genom att ha placerats i en ekonomisk beroendeställning, men även genom etniska och andra relationer. Webben och därmed alternativa media har gett möjligheter, dels går det att publicera utan att Big-Business kan stoppa det, dels går det att publicera anonymt så att lakejerna i Big-Business och MSM får svårt att förfölja, mobba, trakassera dreva och – avrätta. Big-Business är även allierad med funktioner som NSA och CIA och militära krafter, även om deras webb trupper ilsket slår tillbaka om man säger det.

  4. Jag var inne på aftonbladets site och lyckades till min förvåning springa på den här artikeln :
    https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/A2KG0n/ny-bok-adhd-experter-ar-kopta-av-industrin
    Högst upp på sidan t.o.m…
    Efter genomläsning beslöt jag mig skicka ett mail till artikelförfattaren Joachim Kerpner och tackade ödmjukast för att han gjort avsteg från deras invanda policy.

    När jag direkt efteråt gick in för att kopiera artikeln var den …borta !? Dvs , den gick inte att hitta på ” scrollen “. Jag fick leta i deras sökfunktion för att hitta den igen , och då fick jag ändå scrolla ner en bit…
    Den lades in 13:20 och var borta c:a 2,5 tim. senare.

    Jag skrev ett nytt mail och frågade om detta var nåt sorts rekord…vi får väl se om han svarar.

  5. Så där ja , nu har dom åter berett plats på ” scrollen “för nämnda artikel , fast en bit ner. Kanske bara försvann tillfälligt under flytten. Man måste hålla koll på dom. Hur som… väldigt bra att se något så ovanligt i denna blaska.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here