Christer Nilsson (1941-) är historiker och författare (6 böcker), ledarskribent och recensent av facklitteratur. Han har skrivit för Läkartidningen, Axess, Ale - Historisk tidskrift, Finsk tidskrift, Expressen, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Östgötacorren, Borås tidning och 
DEBATT. Regeringen kallar sig feministisk, “…men den feminism vi ser i dag är extrem och sekteristisk och ser mannen som sin fiende som ska bekämpas om makten”, skriver Christer Nilsson. Denna ideologi fostrar män att ta på sig en kollektiv skuld för patriarkatets försyndelser, anser Nilsson.
Text: Christer Nilsson, historiker
Vi har i dag en statsfeminism. På 1960-talet var det en berättigad kamp för kvinnors jämställdhet. Kvinnor skulle kunna utbilda sig och få ett bra jobb, med samma lön som män – för samma arbete, men fortfarande tjänar de mindre och lägger mer tid på hemarbete.
Sveriges regering kallar sig stolt feministisk och då handlar det om att säkra röster. Många kvinnor gillar feminism, alltså kallar sig regeringen feministisk, men den feminism vi ser i dag är extrem och sekteristisk och ser mannen som sin fiende som ska bekämpas om makten.
Det är inte särskilt länge sedan Feministiskt initiativ (F!) tillkännagav att ”halva mänskligheten är som talibaner och ska omskolas” (Gudrun Schyman). Hur kunde 1960-talets sexuella och feministiska revolution förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet?
Dagens feminister verkar sakna samhällsanalys och har i stället lierat sig med makten, såväl rättsväsendet, utbildningen, forskningen som media. Det är en feminism som försöker få unga kvinnor att agera som om de inte hade något inflytande trots att de har såväl den sexuella som ekonomiska friheten att ta makten över sitt eget liv, eftersom de kom till ett så gott som dukat bord.
Den som ska bekämpas är då den vite heterosexuelle mannen – och att diskriminera denne är helt okej och det kallas därför inte rasism eller sexism. Denna feminism fostrar också män att huka sig och ta på sig en kollektiv skuld för patriarkatets försyndelser. De kämpar inte emot.
Denna elitfeminism lever med illusionen att man har en mycket skrämmande och farlig fiende – patriarkatet med sin våldtäktskultur. Det förvånar därför inte att man arbetar för kärnfamiljens upplösning. För dem är en skild kvinna en lycklig kvinna och en ensamstående kvinna med barn lever ett bättre liv, än om hon lever med en man.
Konstigt nog intressera sig inte svenska elitfeminister för det växande kvinnoförtrycket heders-våldet och-morden som är ett resultat av islamiseringen av våra förorter.
“Männens tid är över”
Den som inte bejakar den feministiska retoriken riskerar att råka illa ut: alla är ”patriarkatets offer” – kvinnor, homosexuella, invandrare och etniska minoriteter. Propagandabilden av män som potentiella våldtäktsmän och hustrumisshandlare sprids på alla nivåer, också av statliga organisationer.
Männens tid är över. Det var en ond tid. Nu måste kvinnorna få ta vid. Den manliga aggressiviteten får stå tillbaka för omvårdnadsprincipen. Det är inte längre testosteron som gäller utan östrogen.
Men det går inte att komma förbi att sexuallivet handlar om att göra barn och att både kvinnor och män behövs. Eller med andra ord: heterosexualitet och familjebildning är naturligt och nödvändigt för alla livsdugliga samhällsbildningar. Politiker, stats- och elitfeminister som tror att människan är fri att bygga ett samhälle på någon annan grund har tappat kontakten med verklighet och livsvillkor.
Text: Christer Nilsson, historiker