DEBATT. Plötsligt en dag bjuds du in till den kommunala maktens finbord. Du erbjuds ett fett arvode, särskilt om du får en ordförandepost. På sikt får du en bra pension. Genom nätverkande, familje- och vänskapsrelationer får du en positionen i den politiska klassen. Samspela med chefer som fattar beslut i sakfrågor och du bygger din maktbas. Är du oduglig finns ändå chansen att få en bra fallskärm och översvallande vitsord i ditt CV. Torsten Sandström målar upp en graverande bild av karriären för en typisk svensk kommunalpolitiker. 

Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt.

Häromdagen träffade jag på en trevlig middag en politiker från en medelstor skånsk kommun. Mannen representerade inte ett riksdagsparti, utan en tuff lokal motståndsorganisation med en handfull kommunalt valda, som skänker sina arvoden till välgörande ändamål. Låt mig brodera ut de klassmönster han berättade om. Fram träder nämligen ett antal metoder som de ledande partierna använder sig av för att ta makten över en kommun och för att säkra medlemmarnas egen försörjning.

Upp till 40,000 kronor i månaden för en enkel ordförandepost

Viktigast är systemet för arvodering. En ordförandeposition i en kommunal nämnd kan ge många sköna slantar för en inte alltför betungande syssla på deltid, som mycket väl går att förena med en civil anställning. Det kan i en medelstor kommun röra sig om kanske 20,000-40,000 kronor i månaden. För mindre framstående positioner blir det förstås inte pengar i den storleksordningen, men ändå en bra slant.

Även styrelseposter i kommunala bolag arvoderas. Därför blir nya bolagssatsningar en given drivkraft. Självklart uppstår en jakt efter de mest lönsamma uppdragen. Efter ett antal år ger en viss ställning rätt till full pension. Då pensionstaket nåtts är det dags att söka nya sysslor och låta en partikollega träda in. Detta för över till kommunalpolitikernas karriärstege. Den som nått maximal inkomst och pension på det lilla planet vill gärna se sig om efter pengar från det regionala. Där finns goda möjligheter till avancemang enligt principer som liknar de som nyss nämnts.

Landstingen är som alla vet inte guds gåva till mänskligheten vad effektivitet anbelangar. Normalt finns det plats för en person i den politiska karriären. Man jobbar sig alltså uppåt. Det sker förstås inte genom att visa rakryggad integritet och principfasthet. Nej, partilojalitet och lycksökande är politikens signum. Anpasslighet ger snabbt en bra skjuts uppåt och så tjänas nya månadsarvoden och pensioner in via landstingen många nämnder och styrelser. Den som är kritisk och ifrågasätter olika förslag tjänar inte mycket pengar. Men belönas antagligen med folkets uppskattning.

Nepotism

En viktig metod för byggande av en politisk klass är lagen om facklig förtroendeman. Inom en kommun blir lagen en språngbräda. Den lag som ska balansera privat ägarmakt fungerar här som en hämsko på medborgarnas frihet att styra en kommun. Den kommunanställd som utses till facklig företrädare har rätt till såväl ledighet för sitt uppdrag som bibehållna anställningsförmåner och på så vis tillåts facket driva kommunal vänsterpolitik.

Alltså fungerar denna lagstiftning som ett första trappsteg in i de välbetalda politikernas krets. Särskilt intressant är metoden förstås för anställda med låg lön, ringa utbildning och rutinartade arbetsuppgifter. Plötsligt bjuds han eller hon in till den kommunala maktens finbord och där serveras som sagt sköna läckerbitar i klingande mynt.

Familje- och vänskapsrelationer är således en huvudpunkt i byggandet av en politisk klass. Det är inte helt sällsynt att personer från en och samma familj har en person på gång som facklig förtroendeman, en annan i kommunens eller landstingets nämnder och kanske en tredje i topp, dvs i riksdagen. Personer lär känna varandra i politikens värld, gifter sig där, lever och avlönas av det allmänna samt pensioneras efter en kommunal karriär som kommunal fyrataggare.

Rikspolitikens äktenskapsallianser

I rikspolitiken funkar äktenskapsallianser som väl kända byggstenar. En känd byggmästare i svensk familjepolitik har just blivit S-kommissionär i Bryssel. En annan före detta minister representerar sedan en kort tid tillbaka S-partiet i EU-parlamentet (hon är gift med en höjdare i skånska landstinget). På kommunal nivå förekommer förstås liknande nätverkande. Det är bara mindre känt än på riksplanet, i stil med Bildts uppbackning av sin hustru.

Samspel med kommunens anställda chefer är ett villkor för framgång för den som vill bli medlem i den politiska klassen. Det är ju höga chefer som ska stå för sakkunskap, dvs den särskilda kompetens som behövs för att driva en kommun. Sådan kompetens saknar normalt de politiska klättrare jag nu talar om. Många har som framgått enbart sin erfarenhetsbas i partiernas tankevärld.


Genom att samspela med chefer som fattar beslut i sakfrågor bygger varje politiker sin maktbas. Goda chefer kan ge en uppåtsträvande politiker en väldig skjuts uppåt och besvärliga chefer måste man göra sig av med.


Även en oduglig sådan får normalt en bra fallskärm samt översvallande vitsord i betyget för att söka nytt jobb i en annan kommun. I och med att en kommunpolitiker i allmänhet själv saknar särskild yrkeskompetens blir dribblandet med höga chefer vägen till egen framgång och till nya politiska uppdrag.

Det finns förstås kloka politiker på alla nivåer inom en kommun. Alltså personer som vill få något viktigt uträttat på lokal nivå. Det vill säga folk som vill hushålla med skattebetalarnas pengar och inte främst styrs av penningens egennytta. Några kunniga politiker har alltså egna möjligheter till god försörjning, men det är inte de som klättrar enligt mönstret jag nyss beskrivit.

Bland karriäristerna ser vi dem med bristfällig utbildning, stor anpasslighet och svag förmåga att på egen hand bygga status och en god ekonomisk position. Men genom träget nätverkande inom den politiska klassen kan de stiga uppåt. Både pengar och renommé blir följden. Att omgivningen ringaktar dem tillhör politikeryrkets villkor.

Är det så här vi vill att en svensk kommun ska skötas?

Svaret är givetvis nej. Med all rätt oroas vi över hur nationens högsta verkställande organ fungerar, dvs regeringen. Var så säker att det inte är bättre på kommunal eller landstingsnivå. Det är här politikerna tränas som klasskamrater och förbereds för ett liv inom det nya frälse vi ser i vårt land. Liksom forna tiders eliter ondgör sig de nya över det förakt de möter. Men som jag skriver anstränger de sig dagligen för att befästa folkets ilska.

text: Torsten Sandström


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

8 KOMMENTARER

  1. Facket är väl en plantskola för politiker där de först får lära sig svika de fackanslutna för att sen gå över till att förråda precis alla. Läste häromdagen hur ett kommunalt bolag i Göteborg pissat iväg två miljarder av skattebetalarnas pengar. De byggde en experimentell biogasanläggning, tror den heter Gobigas, som det inte gick att få det minsta lönsam. Inte heller gick den att sälja så nu står den och samlar damm och det kostar två årliga miljoner att bl.a. vrida runt motorerna manuellt för att skiten inte ska rosta igen.

    Göteborg utredde även bygget av en linbana som inte blir av och den meningslösa utredningen kostade bara 130 miljoner, medan andra delar av kommunen ska spara på papper och pennor. Själv kunde jag ha nobbat bygget för en bråkdel av den summan.

    Det finns mycket att spara på genom att göra någonting åt inkompetens, nepotism och allt övriga försnillande i denna politiska ryggdunkarklubb. När de sparar på oss gör de en liten besparing i fel ände, men detta är ju också självtjänande inkompetens i ett nötskal.

    • Detta enorma slöseri med skattepengar nämns aldrig av styrande politiker. Vi skall vara rädda om skattebetalarnas pengar mässade Maud Olofsson och svindlade bort 60 miljarder i Nuon affären. Finansminister Magdalena Andersson snyftar fram alibi för skattehöjningar för att klara vården, skolan och omsorgen och ännu finns det alltför många väljare som tror på dessa amsagor.

  2. Jag lyssnade nyss på söndagsmorgonens P1 som handlade om FN:s klimatmöte och där super-muppen och tillika minister Peter Eriksson, på svenska folkets vägnar nu lovade att sätta sprätt på 8 miljarder skattekronor för att ”hjälpa” de hårt utsatta och fattiga länderna i världen med att få ordning på klimatet, varav speciellt havsnivåns höjning, p g a polarisarnas snabba avsmältning, omnämndes som viktigt.
    Innan riksdagiset godkänner utbetalning av pengar, måste ett mätetal sättas på vad dessa medel förväntas åstadkomma. Alltså, hur många mm förväntad havshöjning, kommer våra skattekronor bidraga med att förhindra? Ett ”mätetal”, mm/SEK t ex, som kan följas upp av lämplig instans. Det räcker inte med att Isabella Lewin flyger (?) till Tonga, first class och från beachen doppar tårna i havet och gör en amatörmässig uppskattning.

  3. Politikerna köpte, helt oanande svenska medborgares röster för att genomföra detta vansinne.
    Det finns faktiskt länder som vet på råd: Churer kürzen ihrer Regierung die Löhne https://www.srf.ch/news/schweiz/abstimmungen/abstimmungen/abstimmungen-und-wahlen-chur/churer-kuerzen-ihrer-regierung-die-loehne
    Det blir ingen ordning i riket förrän medborgarna får sin fulla rätt att sparka politiker som missbrukar medborgarnas förtroende och mandat!

  4. De lögnaktigt inkompetenta politikerna ska ju också lägga på en skatt à tre kronor per plastpåse för att förhindra att plasten hamnar i havet i kombo med ”klimaträddning”. Men även dyrare påsar kommer väl hamna i havet, om det nu då är där vi slänger dem, och den enda skillnaden är att tre kronor per påse hamnar i statskassan.

    Det plastpsykos politiker i väst uppvisar har i stort sätt ingenting med västvärlden att göra utan det är bara ytterligare ett bedrägeri för att sno oss på pengar. Precis som klimatförändringspsykosen. Det mesta av plasten som hamnar i havet gör så via floder i bl.a. Asien, Afrika och andra mindre utvecklade delar av världen.

    Här är ett exempel på en sån plast/sopflods färd mot havet i Santa Domingo, Dominikanska Republiken, och det är ju den här skiten som hamnar på våra stränder. Ska Peter Eriksson flyga dit och lära dem sopsortera kombinerat med lite sol och bad, så att ”Håll Sverige rent” slipper plocka skit på stränderna?

    https://www.youtube.com/watch?v=GjOLXPf_OIU

      • De flesta samhällen har genom tiden haft sin beskärda del av byidioter som predikat att ”undergången är nära”. Men samhällsutvecklingen blir onekligen lite skum i en tidsålder där den snubben är statsminister. Speciellt när snubben försöker få oss att se en inbillad undergångsavgrund samtidigt som han medvetet för oss mot en högst verklig sådan, skapad av honom själv och hans gelikar. Undergångsprofetian har haft en tioårsprognos enda sedan sjuttiotalet och nu har de gett profetian en slutgiltig tidsram i och med Agenda 2030, så de kommande tio åren lär bli händelserika.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här