Inför ett möjligt riksrättsåtal mot Donald Trump riktas blickarna nu mot två tillfällen då andra presidenter har hamnat i samma klämma. Kommer det att gå som för Bill Clinton 1998? Det var vad republikanerna hoppades på då. Eller som för Richard Nixon 1974? Det var vad demokraterna satsade hårt på då. 

Text: Christer Nilsson (historiker) som skrev boken ”Sjuka statsmän-och vad de ställt till med” | Bild: Donald Trump. Foto: Gerd Altmann. Licens: CC0 1.0, Pixabay.com

Utfallen av dessa vet vi att Bill Clinton anklagades för mened (perjure) och för förhindrande av rättvisans gång (obstruction of justice). Clinton frikändes och fortsatte sedan som en av USA:s mest framgångsrika presidenter.

Nixon anklagades för mörkläggningen av Watergate-skandalen, men valde att avgå för att slippa riksrätten – och hans eftermäle blev av det solkigare slaget.

Kommer Trump att ställas inför riksrätt?

Många sansade politiska kommentatorer och auktoriteter tvivlar på detta, beroende på det faktum att republikanerna, som har majoriteten i senaten, inte vill fälla sin egen president. Dagens republikaner skulle troligen inte gå emot Trump, men det finns en annan högintressant fråga som hela tiden legat och molat och skavt– och som kan fälla Trump: hans mentala hälsa. Han är ju mannen med makten och befogenheten – några knapptryckningar bort – att utlösa ett kärnvapenkrig.

Vi kan starta med den intervju som Fox News gjorde med Donald Trump vid nyåret 2019. Vid frågan om presidenten trodde att demokraten Elisabeth Warren (som kandiderar till president 2020) skulle kunna besegra honom, svarade Trump:

”Då är det bäst att ni först frågar hennes psykiater” och de kritiska rösterna från allehanda håll lät inte vänta på sig: ”För all del, låt oss fråga Warrens psykiater – men mr President, lägg er själv först på terapisoffan”.

Vare sig man nu älskar eller hatar Trump (eller något där emellan) så är det svårt att förneka – vilket dock många av anhängarna gör – att Trump uppvisar en del typiska drag som utmärker en person klassad som narcissistiskt personlighetsstörd. Om man nu lyssnar på den psykiatriska definitionen från exempelvis den berömda Mayokliniken i USA så blir man upplyst om att en sådan person visar:

”…en påtaglig bristande inlevelseförmåga, impulsivitet, har en uppblåst självbild, uppfattar sig själv som storartad, upphöjd och framgångsrik. Eftersom grunden för denna självbild är väldigt bräcklig så är personen också mycket känslig för kritik. Kan man bota en sådan narcissist? Det är svårt eftersom det sällan finns någon motivation hos dessa människor att söka vård”.

Så hur är det då med Trump? Är han så pass ”störd” att han skulle kunna utgöra en säkerhetsrisk och av den anledningen borde avsättas? Man borde kanske först  jämföra honom med tidigare presidenter och deras ”diagnoser”. Låt oss därför backa bandet, först till dessas barn-och ungdomstid och deras faderskomplex för att sedan jämföra Trump med vissa andra presidenters tydliga sjukdomsdiagnoser vilka trots allt aldrig ledde till att de blev avsatta på grund av dessa fataliteter.

Tänk er att ”bota” Thomas Jeffersons (1801-1809) kluvna personlighet: hälften slavägare och hälften frihetens apostel. Eller Andrew Jackson (1829-1837) som aldrig visste vem hans far var. Abraham Lincoln (1861-1865) föraktade sin far och vägrade iskallt att närvara vid Thomas Lincolns begravning eller Franklin D. Roosevelt (1933-1945) som var bara en tonåring när hans invalidiserade far avled och vars dominerande mor såg till att det betalades underhållsbidrag för henne till och med under Franklins tid i Vita huset.

John F. Kennedy (1961-1963) blev, precis som hans bröder, hårt pressad av en överambitiös far. Lyndon B. Johnson (1963-1969) förföljdes hela livet av faderns alla misslyckanden. Richard Nixon förföljdes av faders grova smädelser och Ronald Reagan av faderns alkoholism. Bill Clinton träffade aldrig sin far och Barack Obamas pappa var ständigt frånvarande under hans känsligaste uppväxtår.


Donald Trump är i alla dessa hänseenden en avvikare. Han var faderns ögonsten och tillbringade sina uppväxtår i bullriga New York under materiellt mycket gynnsamma förhållanden. Fred Trump var redan vid sonens födelse en förmögen man och vid faderns bortgång fick sonen ärva över 400 miljoner dollar.


Ingen vettig analytiker vill förneka att det nu pågår ett stormangrepp på den sittande presidenten. En giftig ingrediens i all denna smutskastning – som väl varje president tidigare också blivit utsatt för under sin återvalskampanj – är att Trump inte skulle vara vid sunda vätskor och sålunda inkapabel att längre leda landet. Många amerikanska och även europeiska psykiatrer och diverse andra självutnämnda ”experter” faller gärna in i den kören.

Ett par exempel: Enligt John D Gartner – psykiater vid Johns Hopkins University Medical School och som aldrig träffat Trump:

”…är presidenten farlig och extremt sjuk. Han lider av ’malignant narcissism’, en obotlig psykisk sjukdom med tecken på anti-socialt beteende, sadism, lätt till ilska, paranoia och med en uppblåst personlighet”.

Claes Andersson, psykiater, f.d. riksdagsman och minister i Finland –  som heller aldrig har träffat Trump utan endast sett honom på TV och Youtube – har också sin fjärrstyrda, och solklara, diagnos klar:

”Trump lider av en personlighetsstörning och är närmast att betrakta som en narcissistisk psykopat”.

Många anhängare betraktar detta som rent nonsens. Sjuk eller frisk således? Låt oss då se hur några verkligt sjuka presidenter lyckades klamra sig fast vid makten, trots att de borde ha avgått. Av sammanlagt 44 presidenter dog åtta under sin ämbetstid och fyra av dessa blev mördade.

Sigmund Freud skrev en bok (tillsammans med William Bullitt) om Woodrow Wilsons (1913-1921) märkliga personlighetsförändringar som accelererade i Paris när Versailles-freden skulle undertecknas. Wilson drabbade då av ett antal proppar i hjärnan och fick akuta mentala störningar, vilket hans läkare förnekade och mörklade.

Tillbaka i USA drabbades presidenten på nytt av en stor hjärninfarkt, vilket även den doldes för omvärlden. Sista året var Wilson svårt invalidiserad och kunde inte ens skriva sitt namn under viktiga dokument. Allt passerade genom hustrun, läkaren och sekreteraren, som mörklade allt, och som i praktiken var de som under ett antal månader styrde landet.

Franklin D Roosevelt (1933-1945) var under hela sin presidentperiod  invalidiserad av polio och totalförlamad från midjan och neråt, men trots detta lyckades han bli vald till president och bedra sin omgivning (man trodde att han hade tillfrisknat), utom Secret Service, de närmast anhöriga samt pressen som belagts med yppandeförbud och som höll masken. ”Aldrig något foto på presidenten i helfigur – och aldrig sittande i sin rullstol”.

Trots enorma hjärtproblem – och trots att han var döende – beslöt Franklin att kandidera till ett nytt presidentval hösten 1944. Alla såg med egna ögon den starkt avmagrade presidenten, askgrå i ansiktet och med glasartad blick, allt medan läkaren Mc Intire bluffade och vilseledde pressen och allmänheten:

”…den medicinska undersökningen är till belåtenhet med hänsyn till att presidenten är 62 år gammal”.

Den omvalde presidenten dog sedan den 12 april påföljande år, av en massiv hjärnblödning, när han satt modell för ett porträtt.

Sjukast av alla måste John F. Kennedy (1961-1963) ha varit. En man som knappt kunde gå på sina ben, plågad och pinad av sjukdomar och smärtor under större delen av sitt liv. Mellan maj 1955 och oktober 1957 var han i hemlighet inlagd på sjukhus nio gånger under 44 dagar. Långt i efterhand har nu framkommit att hans läkare under hårda påtryckningar pressades att friskförklara den blivande presidenten, trots att det var bekant för en stor krets att John led av den livslånga och farliga Addisons sjukdom och att hans rygg var trasig. Alla gamla sjukjournaler mörklades eller förstördes, men den ökände Max Jacobson, ”Doctor Feelgood” var ständigt på språng med sina amfetaminsprutor så fort Kennedy behövde slänga sina kryckor vid ett framträdande för att se robust och frisk ut för en stund. Hur pass påverkad av amfetamin var John Kennedy vid Kubakrisen 1962, det farligaste ögonblicket under det kalla kriget? Här kan vi verkligen tala om fingret på avskjutningsknappen.

Ronald Reagan (1981-1989) drabbades av alzheimer redan under sina sista år som president och borde av den anledningen ha avgått i förtid. Så skedde inte. Vem styrde egentligen landet då? Hustrun Nancy? och varför slog inte ansvariga läkare larm?

Swisha Christer NilssonDagens vildsinta attacker på Donald Trump som mentalt störd och olämplig eller farlig som återvald president borde ställas i relief till dessa hans sjuka föregångare, som utan tvekan borde avgått i förtid, men som satt kvar. Så fort USA väljer, eller återväljer, en ny president så är flera ”experter” snabba på att analysera dennes beteenden och hitta brister. Nixon blev kallad paranoid och Clinton sågs som extremt impulsiv. Trump – kan man diagnosticera en person som man bara sett på TV – är han en narcissistisk psykopat?

Text: Christer Nilsson


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

30 KOMMENTARER

  1. Det är en missuppfattning att sittande president kan avfyra några kärnvapen. Så är inte fallet. Det är en långkedja där högsta militären beslutar, sedan är presidenten sist och ska trycka på knappen.

  2. Ja inte ger de förtroende presidenterna i USA…Obama var smygislamist och såg till att Al Qaida och IS växte fram i Syrien. Clinton var av allt att döma sexgalning och på goda grunder misstänkt hebefil alt. pedofil. Reagan, en svagbegåvad skådis i händerna på sin rådgivare dvs samma som styrde Bush jr m.m. Liknar mer ett skräckkabinett än ledare för en stormakt! Fast kanske spelar det ingen roll vem som är sprattelgubbe i Vita Huset, Deep State sitter fast vid rodret och styr USA mot stupet med oförminskad patos. Man undrar ju när folket i USA fått nog? Visst, hjärntvätten genom alla år sitter djupt och är en analog till Sverige där majoriteten fortfarande vägrar inse att landet är på väg mot en kollaps om inget görs omgående.

  3. En läkare som ställer en diagnos, utan att ha träffat berörd person (patient), är inte värd sitt salt. Det rimmar dessutom illa med de förpliktelser en läkare har. (Sug på den, Försäkringskassan!)

  4. Vilka var det som befolkade T4 i Tyskland? 400 volt genom skallen skall vara botande?
    Svartrockarna har bytt till vitt! När en näring inte ens kan definiera första delen av sin egen yrkesbeteckning, psyke, kan det liknas med en hästhandlare, som inte vet vad en häst är för något.
    Att Trump inte tillhör adeln och kan business och är förhandlingskraftig, är man då otillbörlig?
    Tänk spegel här, det är de anklagande, som ser sig själva i andra.

  5. Jag har en intuitiv feeling att Trump troligen är den friskaste presidenten på länge, utan att ta någon som helst politisk ställning. Politiska motståndare nagelfar gärna Trums hela personakt för att finna frågetecken att uppförstora, vilket är lätt om man har mediaapparaten på sin sida. Media har ju av tradition alltid varit ”för folket”, på den demokratiska sidan. Att notera är att Putin också lär ha en liknande dossier av misstänkt Aspbergers syndrom mot sig. Man vill sänka Putins trovärdighet genom att koppla hans synbarligen (?) bristande empati på hans eventuella sjukdom.
    Samtidigt givetvis som Greta, som t o m gått ut med att ha diagnosen – upphöjs och bejublas.

    • Jo, Asbergers har en ”synbar” brist på empati, men om jag förstått saken rätt så är det snarast fyrkantigheten och särbegåvning i olika grad som slår igenom i beteendet som uppfattas som empatibrist. Det verkar som om de flesta tvärt emot verkar ha väl utvecklad empati, och har inga problem med att omsätta den i handling. Dock har de flesta svårt att bygga upp relationer eftersom de känner sig obekväma och udda i sociala situationer. Ett älskat djur att slösa tillgivenhet och kärlek på innebär betydligt enklare och rakare kommunikation och blir ofta lösningen. Det är förstås att generalisera, men detta är de huvuddrag som jag tycker verkar framträdande när de berättar själva t ex på Youtube.

      • Det Asberger har svårt med är det irrationella med människor; alltså att göra sig en föreställning om människans motsatsförhållande till deras begär. men även problem med fantasiföreställningar, kort sagt allt som inte är logiskt går bort.

      • @Erik Detta i kombination med att vara så ung som Greta, gör det ödesdigert. I den åldern är allt enkelt, även för en icke-Aspbergare (jag undviker ordet ”frisk” eftersom jag tvivlar på att någon är det 😉 ). Den som fastnat i logik, vill gärna påtvinga tvådimensionalitet på det tredimensionella (eller fler dimensioner).
        Att bygga en cykel följer en logisk plan, på ritning. Att uppfostra ett barn, menar de, är lika enkelt, ingen skillnad.

        • Perra J, detta att vara så säker på sin sak i unga år, utan lång livserfarenhet, är ett yttryck för normalitet, snarare är för en diagnos; även Strindberg reflekterade över detta: ”När man är 20 har man löst världsgåtan, vid 30 börjar man tänka över den,vid 40 finner man den olöslig och vid 50 har man glömt gåtan”.

  6. Tack Christer för intressant artikel. Blodlinjefamiljernas inavel kan kanske ha något med saken att göra, men häromdagen läste/hörde jag något anmärkningsmärt, men minns tyvärr inte var. Andemeningen var iaf att barnen i blodlinjefamiljerna utsätts för tortyr och prövningar på ett omänskligt sätt, varvid relationen till föräldrarna givetvis blir störd. Fostras de måhända enligt frimurarnas/illuminatis trappstegsprincip? Ny födelsedag, nya prövningar? Kanske är de fullfjädrade pedofiler och barnoffrare när de lämnar boet? Självklart bara funderingar, men med tanke på Christers redogörelse för hatet i de flesta av familjerna kan man börja fundera…

    • Pavlovs hundar! Utsätt en person för ofattbar smärta och den kopierar sin förövares beteende
      rakt av, eftersom denne är en vinnare. Man manipulerar överlevnadsinstinkter. Enkelt men effektivt.

      • Ja, det sker ju i vanliga familjer också. Den som blivit slagen, slår sedan själv. Det handlar ju då om olyckliga människor som inte lyckats heala sitt trauma, och där vissa går mycket långt i sin misshandel. Det jag reagerade på är att en så liten grupp som amerikas presidenter, i princip samtliga, bär med sig svåra trauman – alltså att förekomsten är så frekvent och misshandeln så allvarlig bland denna begränsade skara. Den verkar då mera vara systematisk och tjäna ett härdande syfte, vilket jag inte tror att en förövare i en vanlig familj har som intrikat mål.

    • @Ola KS.
      Vilken läggning skulle kunna manipulera sig upp i ledarskapsposition, bli inbjuden till Bilderberggruppen, förstöra Sverige med både massmigration och öka ojämlikhet, samt hota med kulor som ska komma inifrån, för att därefter bli senior rådgivare på Bank of America Merril Lynch och därefter bli applåderad på moderatmöte?

      @ Åke i Sörmland
      Om kommunister ligger bakom, så vill de nog snabba på den globala monopolkapitalismen, eftersom nästa steg enligt Marx är kommunismen, efter detta, men det verkar aningen långsökt, särskilt eftersom han numera jobbar för Bank of America Merril Lynch och inte någon kubansk bank.

  7. Att slänga bajsmackor hit och dit på sina politiska motståndare i form av diagnoser är lika löjligt som intressant, ut flera perspektiv. I DSM-5 (Diagnostic and Statistics Manual of Mental Disorders) eller ICD-10 (International Classification of Diseases) finns omkring 500 olika själsliga eller mentala diagnoser att välja mellan som alla berör människans sex grundläggande emotioner. Detta möjliggör för vem som helst att slänga på sin medmänniska ca 20 av dessa diagnoser och säkerligen få rätt i hälften – lik en hagelsvärm träffar alltid någon korn. Denna inflation av diagnoser speglar den ökade medikaliseringen av människans inre värld, som inte ändrats något se senaste 10 000 åren, vars syfte är att röja väg för en ökad medicinförsäljning.

    Men det finns ett annat perspektiv, nämligen att se på olikheter hos människor – olika egenskaper lämpar sig för olika uppgifter. En börsmäklares vardag kräver nog en hypomanisk läggning. En programledare måste älska att synas och stå i rampljuset osv. Trump är bara en människa bland oss alla andra och vilken typ av personlighet krävs för detta ämbete, om personen dessutom väljer att utmana makten? De flesta människor är känslig för kritik, vilket i säg är positivt då det vittnar om att personen har en lyssnande karaktär. Att Trump skulle vara: ”mycket känslig för kritik” är både ett absurt och löjligt påstående. Hur många människors liv har inte förstörts av ett mediedrev, och skulle vi mäta mediedrevet mot Trump så tar den rent av groteska proportioner. Det krävs med andra ord att personen måste tåla osedvanligt mycket och hård kritik för ämbetet – vilket alla inte klarar av.

      • Tja… Antagligen inte, men samtidigt använder man sig inte av begrepp som sjuk eller frisk, utan av begrepp som uppvisande av av symtom på störning eller inte. Alla som tar kontakt med en akutpsykiatrisk mottagning gör ju det av en orsak, så alla uppvisar dem någon form av symtom på störning. Skulle själv aldrig besöka en psykiatrisk mottagning, inte för att jag är frisk och saknar symtom; utan har man arbetat på andra sidan, vet man hur alla famlar i mörkret, alla är lika osäkra samt att arbetat går ut på att försöka mota bort så många som möjligt från att komma på besök, just för att ha möjlighet att ta de akuta fallen där psykos och siderisk alltid prioriteras. I de flesta fall är besökarna patienterna gamla ”kändisar” som haft kontakt med psykiatrin under åratal och har hundratals sidor dokumentation i sina journaler om deras psykiska ohälsa. Skulle drastiskt påstå att alla andra friska. Men dagens psykiatri handlar om huvudsak att medicinera. Korta, korta inskrivningar på olika program (tidigare avdelningar) och så fort som möjligt ut med dem, så fort de kan stå på benen. Anser att det är rätt! Människor måste själva börja att ta ansvar för sitt psykiska välbefinnande och sina liv. Ingen annan kan göra det åt dem. Vanliga människor som drabbas av livskriser gör bäst i att söka hjälp och tröst hos när och kära.

  8. Fy sjuttan vilken löjlig text. Ungefär som msm-drev. Det är du Christer som har diagnos som du projicerar ut. Du är aningslös om hur och vad Trump är och försöker attackera det du har som egna problem genom att hänga ut dom och klistra dom på annan person. En attack mot dig själv är det, men dolt bakon lulllull om ”andra presidente”, Mayo och allehanda nonsens.

  9. Jättebra inlägg erik forsman. Ja psykiatrikerna o deras diagnoser. Vem är frisk o normal?Var finns en beskrivning av en frisk o normal människa? Är det bara psykiatrikerna som leder självmordsfrekvensen som är friska o inte har en diagnos?? Psykiatriker RÖSTAR fram diagnosbenämningarna.Varför inte införa diagnosen ”psykiatriker”?? Vore väl lite kul tycker jag. HA HA.

  10. Den ökade medikaliseringen samt diagnostiseringen av människan smyger också in folks dagliga tal och förändrar till slut vår syn på vad en människa är: vi tenderar att se individer i kategorier, en sorteringsmekanism infinner sig således som tillslut styr vår människosyn. Befinner man sig mitt i detta, på en psykiatrisk mottagning där alla talar samma språk, höjer man inte på ögonbrynen, utan allt ter sig allt normalt och naturligt. Förflyttar man däremot perspektivet bak i tiden och tar del av dåtidens förklaringsmodeller, tes sig samma situation fullständigt absurt och löjeväckande.

    Tror vi måste skilja på reaktion och karaktär.

    Ett individ som varit vittne till en traumatisk händelse, kan uppvisa symtom som motsvarar kriterierna för t ex emotionell instabil personlighetsstörning, till skillnad från att alltid uppvisa samma symtom. Samtidigt skannar vi människor omedvetet av våra medmänniskor på nolltid efter just störningar. Alla människor har i alla tider vetat vem och vilka som varit en smula udda.

    Diagnostänket är ett fantastiskt hjälpmedel men har även inneboende svagheter. För att uppfylla en diagnos krävs att individen screenas för ett antal kriterier, dock inte alla. I många fall räcker hälften för att kvalificeras sig. Låt oss därför anta att person 1 har kriterier/symtom 1-5 för en specifik diagnos samt person 2 har 5-10. Har är det bara 10 % som överlappar och stämmer överens, ändå får bägge samma diagnos och samma behandling.

  11. Tillbaka till artikeln: ”Har Donald Trump en diagnos som en rad andra amerikanska presidenter”?

    Skulle vilja vända på frågan och istället omformulera den till: vem passar att bli amerikansk president? En amerikansk president har inte till skillnad från en kung eller kejsare oinskränkt makt, utan måste få med sig andra i sina beslut. En amerikanska president bildar och skapar inte opinion, utan måste ta hänsyn till den. Vidare balansera olika intressen samt kunna kompromissa. Men framför allt måste personen ifråga uppskatta att alltid stå i strålkastarljuset och alltid vara beredd på att minsta lilla ogenomtänkta uttalande kan få katastrofala följder. En del av arbetet blir att försöka klara av allt detta för att fortsätta hålla sig kvar vid maken. En annan del att försöka genomdriva beslut baserat på egna personliga åsikter, trots alla tänkbara och otänkbara motargument som hela tiden flödar. Vidare psykologiskt kunna hantera negativa mediedrev av oanade proportioner. Dessutom klara av ett smått maniskt dygnet-runt-schema. Framför allt måste personen kunna hantera total isolation utan medlidande, då den officiella maktens stol, är ensamhetens stol. Kort sagt ett ämbete med enorm press, omänskliga krav samt ingen omvärldsförståelse för svaghet eller tillkortakommanden. Sett ur det perspektivet: vilka diagnoser får man inte av ett dylikt ämbete och varför skulle någon skulle vilja utsätta sig för allt detta?

    Skulle det underlätta att ha en eller flera diagnoser för att orka med ett dylik ämbete, borde därför var den intressanta frågan?

  12. Trump har ”hett” blod, är skarpsinnig och har visat flertalet gånger på en stark förmåga att hålla tal från ”hjärtat”. Han beskrivs av flera som en tuff person på ”scenen” men betydligt mer ödmjuk privat. För att lyckad med det han är ombedd att utföra krävs extremt mkt skinn på näsan (de flesta av oss hade dukat under för länge sedan). Fråga er ist varför han utsätts för denna extrema påfrestning från MSM. Hur många jobb har DT med administration skapat, hur mkt har ekonomin vuxit, hur många gängmedlemmar (MS13) har gripits, hur mycket knark och människohandel har de stoppats, hur mkt har löner höjts, hur mkt har satsat på försvaret, hur många krig har de påbörjat, hur många pedofiler har arresterat, hur många av de korrupta politikerna har ”avslöjats”, hur många chefer och politiker har avgått/sparkats/ej valt att ställa upp i nya val, hur många ggr har han sagt orden ”fake News”, vad betyder deras arbete för alla fångar som ges en andra chans IOM ny lag, vad innebär lagen om sexbrott mot barn/vuxna (hot mot nationens säkerhet=ett arbeta för militären), deras arbete att ”slå sönder” FED, Big farma osv…..
    Finns så mkt att uppskatta i deras arbete och jag förstår mkt väl varför Trump får utstå allt detta hat/hot då det hotar (deras) världsordning.
    Jag hoppas att det nu är ”lugnet före stormen”.
    Jag tackar Trump med medarbetare samt alla andra modiga människor som riskerar sina liv för att vi ska få en framtid värd namnet

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här